Tokfursten som opera

För tio år sedan utkom Elgard Jonssons märkliga och gripande Tokfursten (pocketupplaga Dualis 1996). En ung och svårt sjuk mentalpatient blir föremål för sam-hällets vedertagna omsorger i form av inlåsning, med-icinering och elchocker men sjunker allt djupare ner i isolering och bortglömdhet. Den en gång flammande glöden av raseri, självhat och längtan falnar till aska och intighet, blir bara till en lång väntan på den slut-liga döden. Men plötsligt infinner sig en oväntad rädd-ning i form av kuratorspraktikanten Barbro Sandin. Hon talar till detta vårdpaket som till en levande män-niska, hon ställer krav på honom, och med okuvlig vilja lotsar hon honom ut ur mörkret och tillbaka till verklighetens värld.

Elgard Jonssons sanna berättelse ger inte bara in-blickar i den schizofrenes tankevärld och en frän kritik av svensk mentalvård sådan den såg ut för några årti-onden sedan. Hans språk har en poetisk lyskraft som bär hans skildring också genom de mest absurda och förnedrande situationer, och den har en självklar plats i vår litteratur. Både sjukdomsbilden och den slutliga förlösningen har påtagliga likheter med Hannah Greens (Joanne Greenbergs) I Never Promised You a Rose-Garden (1964, sv. övers. Ingen dans på rosor, 1972) som många säkert minns. Överensstämmelserna bekräftar allmängiltigheten i Elgard Jonssons erfaren-het.

Att denna så introspektiva bok skulle bli till en opera är ändå överraskande, men detta har visat sig vara ett lyckokast. Denna sommar har Carl Unander-Scharins opera Tokfursten haft premiär på Vadstena-Akademien. Storyn bygger direkt på bokens berättelse men har av naturliga skäl måst anpassas till operascenen (skickligt utfört av Nils Spangenberg). Ett kort avsnitt i TV2:s Musikspegeln har kunnat ge många en aning om före-ställningens styrka.

En av de stora salarna i Vadstena slott hade gjorts om till en gammaldags sjukhussal med galler för fönstren. Publiken satt hopträngd längs två av salens sidor och befann sig på så vis mitt i handlingen. Orkesterns medlemmar bar gråvita anstaltskläder och satt hop-sjunkna och med orörliga ansikten. Aktörerna hasade in på filttofflor och satte sig i katatoniskt förvridna ställningar innan dramat spelades upp. Ett snilledrag var de ständiga rollväxlingarna, då patienter blev till vårdpersonal genom att byta de gråa filttofflorna mot vita trätofflor, en antydan om likheten mellan männi-skorna på var sin sida om det osynliga stängslet. En av tokarna kramade ömt en förtorkad krukväxt men för-vandlades på ett ögonblick till den karske klinikchefen ”Gud Fader” (John Erik Eleby, bas) som raskt men stammande ropade ut sina inte alltid begripliga me-dicinska ordinationer. Den absurda och drastiska ko-miken bidrar till att göra det fasansfulla uthärdligt, i operan lika väl som i boken.

De förvirrade, vreda, kommenderande eller manipu-lerande rösterna bars fram av Unander-Scharins expres-siva musik som har en modern klang men utan att undvika det melodiska och ibland med ett stråk av re-nässansmusik. Särskilt minns man de vackra körerna (till lyriska texter av Magnus Carlbring) som ger ögon-blick av skönhet mitt i misären. Ljussättningen under-stödde det inre skeendet genom figurer och mönster – ibland hotfulla, ibland mera harmoniska- som proji-cerades på murarna.

Medan den första akten presenterar sjukhusmiljön, ägnas den andra åt mötet mellan Tokfursten (Mats Pers-son, baryton) och ”Gud Moder” (Anna Larsson, mez-zosopran). Hon träder in i det mentala helvetet som från en annan värld, rak, modig och beslutsam, och vägen tillbaka får nu sin början, även om den bara antyds. Den talade slutscenen (julkalaset) håller tyvärr inte måttet utan har blivit alltför banal. Det vore lätt att byta den mot en mera kraftfull avslutning, något som boken själv inspirerar till.

Vid föreställningen den 7 augusti var verklighetens båda huvudpersoner närvarande bland publiken, och Barbro Sandin överlämnade ett kulturpris till Vadste-na-Akademien för ”humanistisk gärning”. Det finns all anledning att rosa detta. Både som bok och som opera är Tokfursten en kraftig och övertygande protest mot en biologisk och mekanisk människosyn, och de påminner om vad respekten för människan som person och hennes okränkbara värdighet faktiskt kan uträtta när den förenas med klokhet och uthållighet.

Ett värdefullt komplement till Tokfursten som bok och som opera är Barbro Sandins Den zebrarandiga pudelkärnan (1986).