Sven Stolpe in memoriam

Sven Stolpe är knappast den som lämpar sig för en kort nekrolog. Redan hans 91 år borgar för det. Hans liv var en del av 1900-talets svenska kulturhistoria – en sär-präglad, temperamentsfull och omistlig del. För den katolska kyrkan i Sverige har det varit en ovärderlig förmån, att i Stolpe ha haft en outtröttlig introduktör av katolsk litteratur, inte minst fransk. En bibliografi över Stolpes verk kommer kanske så småningom. Den blir nog inte så mycket mindre än Fredrik Bööks med dess 3125 nummer.

Men Stolpe var först och främst en självständig och originell författare. Med romaner som I dödens vänt-rum (1930), Lätt, snabb och öm (1947) och Sakrament (1949) gjorde han sig känd. En bok som förtjänar att räddas undan glömskan är hans finstämda skildring av Vadstenaklostrets brittsommar under Johan III i boken Fru Birgitta ler (1955). Som skönlitterär författare upphörde Stolpe på 1950-talet, men det bör ihågkom-mas att det var som sådan han slog igenom.

Nära förbundet med hans författarskap är hans verk-samhet som litteraturkritiker och litteraturhistoriker. Som redaktör för tidskriften Fronten (1931–1932) och som medarbetare i flera dagstidningar, bland annat under femton år i Aftonbladet gjorde han en beståen-de insats. Här bör nämnas hans viktiga och i egentlig mening banbrytande essäsamling Den kristna falangen (1934-1936).

Även om Stolpe var en utmärkt journalist, räckte det inte till för hans verksamhetsiver. En akademisk karriär påbörjades, men blev snabbt avbruten. Avhandlingen om drottning Kristina (1959) gav upphov till en av de mest berömda disputationerna i svensk lärdomshisto-ria. Som de flesta lärdomsprov hade den både förtjäns-ter och brister. Det är nu kanske lättare att se, vari bris-terna ligger. Stolpe var då alltjämt beroende av Oxford-rörelsens kriterium på ett kristet liv: en tydlig omvän-delse måste till. Eftersom en sådan inte kunde beläggas hos drottningen, måste frågan ställas om hon över huvud var kristen. ”Vi känner utmärkt väl till Kristi-nas ungdomliga stoiska filosofi, och vi kan iaktta hur främmande hon länge står inför en kristen lära om människans hjälplöshet.” Nu är det kanske inte allde-les säkert, att läran om människans hjälplöshet är det stora kännetecknet på kristen – än mindre katolsk – tro. Här har Stolpes ensidiga syn reviderats av den ny-ligen avlidne norske kyrkohistorikern Oskar Garstein (se hans Rome and the Counter-Reformation in Scandi-navia: The Age of Gustavus Adolphus and Queen Chris-tina of Sweden 1622–1656 Leiden 1992). Det är in-tressant att se, hur länge Stolpe var påverkad av grupp-rörelsens värderingar. Om detta kan man läsa i en ny monografi av Anders Jarlert i Lund (The Oxford Group, Group Revivalism and the Churches in Northern Euro-pe, 1930-1945, with Special Reference to Scandinavia and Germany, Lund 1995).

Stolpe skrev gärna om betydande kvinnor. Hans bok Jeanne d’Arc (1948, ny upplaga 1974) ansåg han själv höra till sina bästa verk, och den är också en stor läs-upplevelse. Hans bok i två delar om den heliga Birgitta (1973) gick snabbt ut i fyra upplagor. Den kom i rätt tid till Birgittajubileet och blev mycket läst. Bilden av Birgitta är tämligen konventionell, och författaren be-tonar kanske väl ofta – i polemik mot Schück och Tor Andrae – att Birgitta var liten och späd, men förening-en av dokumentär biografi och intitierat reportage var en lyckträff.

Som Stolpes storverk kvarstår ändå den ofullborda-de svenska litteraturhistorien (jfr Signum 20:8/1994). Här är det pedagogen Stolpe som för pennan, den pen-sionerade lektorn i Mjölby. Mellan åren 1972 och 1984 hann Stolpe skildra den svenska litteraturen från run-stenarna till Selma Lagerlöf. Det är en storartad presta-tion, gjord med kraft och inlevelse som möter på näs-tan varje sida. I antologin Profet och diktare (1942) tecknade författaren den kristna linjen i svensk littera-tur från Geijer till Gullberg, men här ges en helhetsbild av den svenska litteraturen.

Stolpe var en lysande berättare, en spirituell talare och en stilens mästare. Dessa egenskaper trivdes hos honom också i det mindre formatet. Det visar de tre anekdotspäckade volymerna Låt mig berätta (1970), Låt mig berätta mer (1971) och Tål ni höra mer? (1974). Men det blir aldrig bara andekdoter. Anspråks-löst skriver författaren i förordet till den första samling-en, att den kan försvaras som läsning på ett tåg- ”bo-ken kan lämpligen kastas vid utstigandet ur vagnen”. Så gör ingen sann bokvän – och det var Stolpe – men orden visar också något av den välgörande distans som fanns bakom det yviga fabulerandet och de tillspetsa-de formuleringarna.

Ty Stolpe var först och främst en trons människa. Hans utveckling gick från den moderna ”livstron” till en kristen humanism (med betoning på humanism) vidare över grupprörelsen och slutligen fram till den katolska kyrkan. Det finns åtskilligt som förenar den hektiska livsviljan i I dödens väntrum med de artiklar hann skrev som medredaktör för Signums föregångare Credo (mest på 1950-talet). Dit hör kravet på absolut äkthet, det glödande engagemanget och den starka vil-jan att förmedla ett stycke av verkligheten sedd genom ett temperament. Och verkligheten var för Sven Stol-pe först och främst Gud. Requiescat in pace.