Underfundiga tankar om främlingskap

Sedan debuten år 1996 med självbiografin Blod är tjockare än vatten har Astrid Trotzig ägnat sitt författarskap åt frågor som rör migration, främlingskap, identitet och möten mellan olika kulturer. Astrid Trotzig är själv från Sydkorea och adopterades fem månader gammal av en svensk familj. I sin nya roman Främmande i detta land skildrar hon de erfarenheter som en ung man med peruansk mor och svensk far gör i Sverige. Genom bokens huvudperson får läsaren således ett latinamerikanskt perspektiv på det svenska samhället.

Som roman betraktad är Främmande i detta land originell i det avseendet att mer faktabetonad information återkommer med jämna mellanrum i boken. Som ett slags kapitelindelning avbryts romanen exempelvis av en definition av invandrarbegreppet; en verksamhetsbeskrivning från ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO); förteckningar över fall av olaga diskriminering samt utdrag ur Sverigedemokraternas partiprogram. Främmande i detta land kan därför läsas som ett debattinlägg likaväl som en roman. Nämnda faktainformation presenteras rakt upp och ned utan kommentar. Detta i kombination med Trotzigs knappa, opretentiösa och långt ifrån påträngande berättarstil gör att romanen kan tolkas på flera sätt. Efter avslutad läsning kan man konstatera att ingen lösning – om migration nödvändigtvis behöver betraktas som ett problem vill säga – erbjudits annat än att migration är en fråga om attityder. Det mest troliga är dock att romanens underliggande budskap består i att tvinga läsaren att reflektera över betydelsen av begreppet invandrare, mobilisera avståndstagande mot Sverigedemokraternas politik samt motarbeta diskriminering av olika slag. Men som sagt Trotzig uttrycker inte explicit de attityder som borde prägla samhället utan låter läsaren dra sina egna slutsatser.

Det är påfallande att romanens huvudperson i första hand gör negativa erfarenheter av det svenska samhället. Vi får följa de scener som utspelas i den centralt belägna fastigheten i Stockholm där han bor. Förutom lovord av det vackra landskapet och den goda stämningen på midsommarafton domineras intrycket av främlingsfientliga uppfattningar och mindre smickrande händelser. Starka fördomar, trakasserier, diskriminering, segregation och relationsproblem hör till de fenomen som huvudpersonen konfronteras med. Den unge mannen får kontakt med grannen Edith; ”en helt vanlig svensk”, som Trotzig uttrycker det. Det utvecklar sig sånär till en kärlekshistoria, men de båda lär dock aldrig riktigt känna varandra. Inte så att Edith skulle vara främlingsfientlig, nej hon är mest bara reserverad och håller sig på betryggande avstånd. Främlingsfientlighet för att inte säga rasism drabbar dock den unge mannen från annat håll. Även de iranska grannarna får sin släng av sleven.

Den unge mannen märker att ett svenskt pass inte är tillräckligt för att verkligen känna sig respektive uppfattas som svensk. Även för dem som är födda i Sverige men har minst en utrikes född förälder – de kallas ofta för andra generationens invandrare, en term som dock kan vara missvisande – kan det vara lite knepigt med nationell identitet och genuin känsla av tillhörighet. Främmande i detta land ger prov på att självklara frågor kan få lika självklara svar, trots att bägge parter talar förbi varandra: ”Redan tidigt när jag var barn fick jag frågor om varifrån jag kom. Farsta strand, brukade jag svara och var noga med att inte bara säga Farsta. Inte hade jag någon tanke på att det inte var det svaret folk ville höra, jag var ett barn. Jag blev till slut så van vid alla frågor att jag inte ens tänkte på att så många okända människor krävde att jag förklarade varför jag befann mig här. Att det inte duger att kalla sig svensk när man inte ser ut som en” (s. 145). Skall frågan helst undvikas helt i fortsättningen? undrar en välvillig läsare.

Mot slutet av boken kommer en del religiösa aspekter in i bilden. Med katolsk mor och protestantisk far uppstår till exempel frågan om julafton helst skall firas den 24 eller den 25 december. En annan och kanske djupare iakttagelse är annars värd mer uppmärksamhet. Den unge mannens peruanska mor menar att svenskar saknar skuldmedvetande, de skyller gärna på någon annan när det kommer till kritan. Huvudpersonen håller med om detta: ”Varje land har sin särskilda mentalitet. Och här är skuldbegreppet helt urholkat, det är det jag menar. För om man inte kan känna skuld finns det heller inget att be om förlåtelse för” (s. 280). Detta är en iakttagelse som förvånar en aning. Brist på skuldkänslor är inte det första kännetecknet man tänker på när man skall beskriva svensk mentalitet. Kanske ligger det ändå någonting i denna observation. Under alla förhållanden har ju ordet synd mycket riktigt blivit urvattnat med tiden och används nu huvudsakligen i bemärkelsen ”det är synd om honom eller henne” respektive ”det är synd att”, det vill säga ”det är tråkigt att”. Synd i den meningen att relationen till Gud och till medmänniskan skadats är däremot mindre vanligt förekommande.

Omkring 40 000 personer med latinamerikansk bakgrund lever idag i Sverige. Majoriteten av dessa har chilenskt bakgrund; många kom på grund av Pinochets regim under 1970- och 80-talen. På senare år har invånare från flera andra latinamerikanska länder sökt sig till Sverige. Erfarenheter av det nya hemlandet varierar säkert i hög grad. Var och en har sin egen historia att berätta. Huruvida personer i Sverige med latinamerikansk bakgrund känner igen sig i Astrid Trotzigs roman skall vi låta vara osagt. Att Främmande i detta land är en mycket läsvärd och tankeväckande roman råder det emellertid inget tvivel om.