Anteckningar i smoking. Evelyn Waugh 100 år

I år är det hundra år sedan Evelyn Waugh föddes. Han går kanske inte till historien som en verkligt stor författare och bland kandidaterna till Nobelpriset i litteratur figurerade han knappast, detta till skillnad från Graham Greene. Men han är värd att ihågkommas som en av de författare under 1900-talet som i sitt liv och författarskap tydligast gav uttryck åt en kristen tro. Genom filmatiseringen av Brideshead revisited blev han känd även av dem som aldrig läst någon av hans böcker. En ny filmatisering av denna roman lär vara på gång; frågan är om Oxfordskildringen i den äldre versionen kan överträffas.

Hans liv är oss väl bekant. Hans dagböcker är utgivna av Michael Davie i en volym på 800 sidor, låt vara att där finns stora luckor, bland annat för studieåren i Oxford på 1920-talet. Där täcks luckan av Waughs egen självbiografi A little learning (1964), som dock inte går längre fram i tiden än till slutet av 1920-talet. Flera biografier finns, som brukar vara fallet med brittiska författare. Den mest kända är skriven av Martin Stannard och gavs ut i två volymer 1986 och 1990, en äldre av Christopher Sykes (vän till Waugh) kom 1975.

Evelyn Waugh var i vissa stycken en motsatsernas man. Den fromme katoliken älskade att uttala sig på ett chockerande sätt, författaren med till synes outtömliga kunskaper saknade nästan helt formell utbildning, gourmeten och den bländande konversatören kunde vara helt likgiltig inför sällskapslivets yttre former. I vissa stycken var han nog en posör, men långtifrån alltid. Han var en människa som ofta röjde en stor osäkerhet bakom den till synes så säkra ytan och behövde uppskattning. Som en god yrkesman var han noga med sina arbetsredskap och lade ned stor omsorg på grammatik och ordval.

Waugh föddes in i en familj där litteraturen var både yrket och det allt dominerande intresset. Fadern var förläggare och praktiserande anglikan, den äldre brodern Alec blev författare också han och slog liksom sin yngre broder igenom med en skolskildring, The Loom of Youth, som var en av de första litterära skildringarna av en homosexuell public school-miljö.

Sin egen skoltid skildrar Waugh i A little learning. Den var inte lycklig och även om de fortsatta studierna vid Hertford college i Oxford var avsevärt mer angenäma resulterade de inte i någon examen som kunde ge en framtida ställning. Men Waugh lade här grunden till sin förmåga som människoskildrare och en stor del av det persongalleri som vi möter i Brideshead revisited bygger på vänskaper från denna tid. I universitetsstaden mötte han både dekadenta esteter och lärda akademiker. En av de senare hette Maurice Bowra, var framstående grecist och figurerar som Mr Samgrass i romanen. Bowra har för övrigt givit en utmärkt skildring av Waugh på några sidor i sina memoarer.

Det var inte precis några fromma kretsar som Waugh umgicks i. Han hade själv haft en kortare högkyrklig period på sin skola men upphörde snart att praktisera. Upptagandet i den katolska kyrkans fulla gemenskap 1930 var därför också en återgång till kristen tro. Han upptogs av den legendariske jesuiten fader d’Arcy – specialist på kulturpersonligheters konversioner – i kyrkan på Farm Street i London och noterade själv att steget togs ”med en fast intellektuell övertygelse men utan mycket känsla”. I England började man bli van vid att författare och konstnärer tog detta steg, och Waugh var bara en i en lång rad. Hela denna tid skildras fint av Joseph Pearce i Literary converts (1999), där Waugh har en framskjuten plats (anmäld i Signum 4/2000).

Känd hade han visserligen blivit redan genom sin roman Decline and fall (1928), en lysande humoresk över en engelsk internatskola där författaren inarbetat egna erfarenheter av en helt misslyckad och kort karriär som lärare. Skolan hörde inte till de mera kända och vid anställningsintervjun efterfrågades varken akademiska eller pedagogiska meriter; den enda frågan var om Waugh hade en smoking. ”Den måste ni ha när elevernas föräldrar kommer på besök.”

Det hade han och även i London kom den till riklig användning. Dagböckerna vittnar om det hektiska umgängesliv som den unge författaren och hans hustru kastade sig in i. Waugh var nu gift, även hustrun hette Evelyn och vännerna fick skilja dem åt genom att tala om ”he-Evelyn” och ”she-Evelyn”. Äktenskapet blev kort och olyckligt, men efter annullering fick Waugh möjlighet att ingå ett nytt och stabilt äktenskap (med en kusin till sin första hustru). Men mitt i middagar och partyn hade Waugh ögon och öron öppna, och hans fantastiska förmåga att återge konversationer måste ha grundlagts vid denna tid.

För en ung, lovande författare stod vid denna tid tidningarnas spalter öppna och konkurrensen var inte så stor som den sedan kom att bli. Waugh knöts till Daily Mail och hade under många år framåt en stående kolumn i tidningen. Denna sysselsättning blev övergången till den verksamhet där Waughs insatser numera är ganska bortglömda. Under mellankrigstiden grundlade han sitt anseende som reseskildrare. Han reste i Afrika och Sydamerika. Han var med om kejsare Haile Selassies kröning i Addis Abeba och har givit en klassisk skildring av den i Remote people (1931). Sedan skildrade han den italienska invasionen av Etiopien och gjorde i samband med det en beundrande skildring av Mussolini, något han senare ångrade. Efter kriget fortsatte reseskildringarna, men nu mest i form av dagboksanteckningar. Så besökte han Sverige och Norge i augusti 1947. Stockholm gillades, ”a city of startling beauty”, medan Oslo var förfärligt – ”stadshuset blir den fulaste byggnaden i Europa när det är färdigt”. I Oslo träffade han en annan katolsk författare, Sigrid Undset, men det mötet blev ett misslyckande. ”She looked like a malevolent boarding-house proprietess.”

På latsidan låg han verkligen inte, men han ville gärna ge intryck av att göra det. Något annat yrke än författarens hade han inte. En militär karriär hade varit tilltalande, och det andra världskriget gav honom möjlighet att visa vad han gick för. Tyvärr blev det inte riktigt som han hade tänkt sig. För att kunna fungera i denna miljö under krigstid krävs två saker: personlig tapperhet och en viss förmåga till undfallenhet gent-emot överordnade. Den första varan hade Waugh gott om och gav vackra exempel på fysiskt mod. Det andra var det betydligt sämre med. En general som kapten Waugh en kortare tid var adjutant hos beklagade sig över Waughs frispråkighet vid en middag och fick svaret: ”Jag har inte för avsikt att ändra på en livstids vanor därför att de händelsevis inte passar en person som jag under viss tid måste umgås med.” Han hade, som Paulus, svårt att med jämnmod fördra dårar.

De militära erfarenheterna finns redovisade – dock ingalunda i dokumentär form – i trilogin Sword of honour (1952–1961). Under ett fallskärmshopp i december 1943 råkade Waugh skada sig så illa att han togs ur aktiv tjänst fram till juni 1944. Det var då han skrev sin mest kända roman, Brideshead revisited, och det är därför fullt logiskt att ramberättelsen skildrar en militär miljö. I förordet till 1959 års upplaga berättar författaren om bokens tillkomsthistoria och vad den egentligen handlar om: ”the operation of divine grace on a group of diverse but closely connected characters”. Det finns anledning att erinra om detta, eftersom inte minst den i övrigt välgjorda filmversionen inte alltid har kunnat tydliggöra detta. Waugh var en katolsk författare och det märks inte minst i Brideshead revisited.

Handlingen utspelas på många scener, men i centrum står medlemmarna i en katolsk aristokratisk familj, vars huvudman är markisen av Brideshead. Han lever i självpåtagen exil i Venedig med sin älskarinna. Markisinnan bor kvar på slottet, medan de fyra barnen för det mesta uppehåller sig i London och Oxford. På det senare stället gör yngste sonen Sebastian mycket halvhjärtade försök till studier. Där blir han vän med Charles Ryder, vars studier går något bättre men som framför allt vill ägna sig åt bildkonsten och så småningom blir en framstående målare. De båda döttrarna i familjen går helt skilda vägar: Julia gifter sig med en politiker, som strax före vigseln visar sig vara frånskild. Äktenskapet blir olyckligt. Den yngsta dottern Cordelia är den för vilken tron spelar den största rollen, och hon utbildar sig till sjuksköterska. Hon är den som resolut bryter med sin aristokratiska miljö och hon ensam skildras helt positivt. Den äldre brodern Brideshead har en något oklar sysselsättning, han skildras som snäll men ganska inskränkt. Helst skulle han vilja bli präst.

Charles Ryder är agnostiker och kan omöjligt förstå Sebastians komplicerade förhållande till religionen. Över hela familjen vilar en förbannelse: ingen tycks kunna finna en väg till en normal, meningsfull tillvaro. Över deras historia kunde sättas det motto som Thomas Mann valde för Buddenbrooks: en familjs förfall. Förfallet blir fysiskt mest tydligt hos Sebastian, vars väg in i alkoholismen skildras med en sådan övertygelse som nog endast den är mäktig som själv varit nära att gå över gränsen. Läsaren påminns om hur många dagboksnotiser hos Waugh som lakoniskt inleds med ordet ”hangover”.

Utrymmet medger inte att romanens komplicerade händelseförlopp redovisas. Krigsutbrottet blir en vändpunkt: den gamle markisen återvänder hem till England. Han är då svårt sjuk och vissa medlemmar av familjen, främst Brideshead och Cordelia, vill att han skall försonas med kyrkan innan det är för sent. Kring den döende lordens sjuksäng rasar en veritabel maktkamp. Till sist avgår tron med segern: efter att ha mottagit de sista sakramenten gör den döende korstecknet med uppbådande av sina sista krafter.

I en tidigare scen har Julia inför Charles framlagt hur hon upplever sig ha begått en dödssynd. Det är en lång, i sin intensitet skakande monolog. Den kristologi som där framläggs är kenotisk, tar fasta på den lidande och utblottade Kristus. Läsare har ofta missförstått boken som ett uttryck för nostalgisk längtan till en svunnen, okomplicerad tid. Den svenska översättningens titel, En förlorad värld, uttrycker just detta. Men i grunden är Brideshead revisited en mörk, pessimistisk bok, präglad av det pågående kriget. Den är skriven av en författare som hade djupa insikter i det mänskliga psykets mörka sidor och som kunde säga: ”Du kan inte ana vilken fasansfull person jag skulle vara utan Guds nåd.” Så är det också med människorna i Brideshead. De kan ibland komma mycket långt bort från Gud, som när den sjuke Sebastian lever som ett slags hangaround vid ett marockanskt kloster. Men Gud har en mycket lång tråd, med vilken han kan dra alla tillbaka till sig – om de bara vill bli dragna.

Även om boken inte är nostalgisk i ordets sämre mening, går det inte att förneka att den är fylld av längtan. Det märks på flera sätt att den är tillkommen under ett krig med alla de begränsningar och försakelser som det innebär. De många skildringar av opulenta middagar som finns – från Sebastians studentrum i Oxford till Charles och Rex middag i Paris – vittnar om en längtan efter en tillvaro utan ransonering och brist på livets nödtorft (nödtorften tagen i en ganska vid mening). Waugh beklagade i förordet till senare upplagor dessa inslag, men de vittnar på sitt sätt om den tid då romanen tillkommit.

Det är inte bara den aristokratiska miljön som gör att boken för många ändå ger en bild av en svunnen värld. Den katolska tro som där skildras är definitiv och medger inga justeringar. Aktörerna vet vad som förväntas av dem och de antingen accepterar eller förkastar det. Något tredje alternativ finns inte. Om kyrkan förbjuder skilsmässa och omgifte, så står detta fast. Det är en tillvaro där gränserna är satta en gång för alla, gränser som av många upplevs som svåra, ja, orimliga, men som ändå accepteras. Det innebär ingalunda okänslighet eller intolerans. Som fadern till huvudpersonen i en annan romansvit, Sword of honour, säger till sin son: den människa, som någon gång till en enda människa har förmedlat något av Guds kärlek och sanning, har därmed uträttat något mycket stort.

Så blir romanen trots allt en ljus och hoppfull bekännelse till den Gud som kan bryta ned människans motstånd. Kapellet i slottet stängs före kriget och lågan vid det tomma tabernaklet släcks. När militären tagit slottet i besittning under kriget kommer kapellet åter i bruk och sakramentet reserveras, och i en av de sista scenerna ser vi Charles Ryder – nu själv troende – be inför det. Det nu smått förfallna, till inkvartering degraderade slottet får den högste av alla gäster: den inkarnerade Frälsaren.

Politiskt var Waugh närmast konservativ anarkist. Typen är (var) inte helt ovanlig i England, där författaren och lexikografen Samuel Johnson på 1700-talet kan ses som en anglikansk motsvarighet till Waugh – också till det yttre var de påfallande lika. Man hyllar de traditionella värdena, främst kristendomen, men hyser ett suveränt förakt för maktens officiella företrädare. Den tendens till överdrift och sinne för det groteska som utmärker Waugh disponerar inte heller för en okomplicerad relation till makten. Det var aldrig tal om att Waugh skulle kandidera till parlamentet. Hans spalter i Daily Mail retade upp alldeles för många, även bland tories. När dagböckerna skulle ges ut fick flera notiser uteslutas därför att de bedömdes som ärekränkande. Mycket nog finns kvar.

Waughs inställning till kyrkan kan beskrivas på ett liknande sätt, endast med det tillägget att han var lojal mot hierarkin. Han var övertygad om den uppenbarade sanningen – intressant nog menade han att läran om den nya födelsen i dopet var den svåraste dogmen att omfatta, ”allt det andra kommer ur den”. Han hade många goda vänner bland prästerna, främst bibelöversättaren och deckarförfattaren Ronald Knox, vars liv han skildrade i en biografi (1959), men kunde också vara mycket skarp mot dem som inte höll måttet i hans ögon.

Och det kom att på slutet gälla den nya liturgi som Vaticanum II tog initiativet till. Liksom John R. R. Tolkien avskydde Waugh alla förändringar i liturgin. Latinet skulle givetvis behållas. Med förtjusning citerar han ett yttrande av Ronald Knox när denne en gång ombads att förrätta ett dop på engelska: ”Barnet förstår inte engelska och djävulen kan latin!” Ett rikt ceremoniel runt mässan var han egentligen ganska ointresserad av, det var den stilla mässan, firad med prästen vänd mot öster han ville slå vakt om. Förväntningen på församlingens aktiva medverkan i liturgin var han oförstående inför och jämförde deltagandet i mässan med studiet av ett fulländat konstverk: ”Man deltar i ett konstverk när man studerar det med vördnad och förståelse.”

Tonen blir de sista åren mörk, nästan desperat när han kommer in på dessa frågor. I dagboken heter det: ”Jag ber och hoppas att jag aldrig kommer att avfalla, men jag kan nu gå i mässan endast som uttryck för plikt och lydnad.” Det ligger en tragik i Waughs oförmåga att inse att vissa förändringar i liturgin kanske var nödvändiga – den kyrkliga form han en gång upplevt ansåg han som definitiv och oföränderlig. Hans idol var, inte oväntat, Pius IX. Men det skall ihågkommas att han inga-lunda var ensam på denna punkt. Tolkien har redan nämnts. 1971 publicerades i The Times ett upprop med vädjan till Rom om att behålla den tridentinska mässan. Bland undertecknarna fanns många kulturpersonligheter, även icke-katoliker och icke-kristna som Vladimir Ashkenazy, Maurice Bowra, Agatha Christie, Robert Graves och Yehudi Menuhin.

Påskdagen den 10 april 1966 firade en jesuit den latinska mässan på Waughs särskilda begäran och i hans närvaro. Man lade märke till hur lugn och samlad Waugh tycktes vara. Den depression som plågat honom på senare tid verkade som bortblåst. En timme efter mässan dog han, men hans verk lever vidare.