Överblick över okänd litteratur

Jan-Olof Rosenqvists bok Bysantinsk litteratur är tänkt att fylla en lucka. Det är överraskande svårt att hitta en bra pedagogisk översikt över den bysantiniska litteraturen – både på svenska och andra språk. I själva verket finns det få språk i världen som kan skryta med en bok som denna. Den vägleder läsaren systematiskt genom det litterära landskapet från den tidigbysantiska perioden fram till Konstantinopels fall och en bra bit därefter.

Rosenqvist börjar sin inledning med den skenbart enkla frågan, ”Vad menas med bysantinsk litteratur?” Denna fråga innebär ytterligare två frågor: vad menas med ’bysantinsk’ och vad menas med ’litteratur’? Under begreppet ”bysantinsk litteratur” inkluderar somliga forskare allt skrivet mellan 300- och 500-talet. Rosenqvist börjar däremot sin framställning med 500-talet och däri gör han alldeles rätt enligt min uppfattning. Det är först på 500-talet som man börjar kunna tydligt urskilja de för den bysantinska kulturen utmärkande dragen.

I frågan om vad som utgör ”litteratur” tilllämpar Rosenqvist någorlunda strikta kriterier. Med några undantag utesluter han allt som kan räknas till ”facklitteratur”. Detta innebär att merparten av den teologiska och filosofiska litteraturen inte behandlas. På så sätt får en sådan betydande teologisk författare som Maximos Confessor rätt så torftig behandling medan Johannes från Damaskus beskrivs huvudsakligen såsom förmodad författare till romanen Barlaam och Joasef. Bland filosoferna är det endast Mikael Psellos och Georgios Gemistos Plethon som får var sitt särskilda avsnitt. Men någon gränsdragning måste det givetvis vara och det finns redan en hel del böcker som behandlar bysantinsk filosofi och teologi men ytterst få som tar upp de litterära texter som berörs i denna bok.

Urvalet av litteraturen och den ibland oproportionerliga behandlingen av de olika verken avspeglar inte bara författarens egna intressen (t.ex. hagiografi) utan också avsaknaden av en bysantinsk litterär kanon, vilket Rosenqvist påpekar redan i förordet. Det finns helt enkelt ingen given lista över vilka verk som absolut måste behandlas i den bysantinska litteraturhistorien, vilket kanske visar hur mycket forskningsarbete återstår att göra på detta område.

Innehållet indelas huvudsakligen i åtta delar: inledningen, därefter sex kapitel ordnade enligt tidsperiod, slutligen ett sjunde kapitel som erbjuder reflektioner över bysantinsk litteratur i historien och i litteraturhistorien. Vid slutet hittar man nyttiga bihang som t.ex. förklaringar till särskilda termer och begrepp, internetresurser och ett rätt detaljerat sakregister.

Vart och ett av de kronologiskt ordnade kapitlen inleds med en värdefull översiktsbeskrivning över den berörda tidsperioden. Sedan följer olika avsnitt som mot bakgrunden av det aktuella forskningsläget behandlar den bevarade litteraturen enligt genre (t.ex. historieskrivning, hagiografi, diktning) med särskilda avsnitt om viktigare författare eller verk. Varje avsnitt avslutas med litteraturhänvisningar till textutgåvor, översättningar och grundläggande vetenskaplig litteratur. Bara denna korta beskrivning visar nog bokens värde för seriösa studenter och andra intresserade läsare.

I det avslutande kapitlet problematiseras frågan om bysantinsk litteratur ytterligare. Det inleds med avsnittet, ”Bysantinsk litteratur: en marginell affär?”. I detta kapitel berörs särskilt kontrasten mellan bysantinsk och klassisk grekisk litteratur, bysantinologi och den klassiska filologin. Som klassisk filolog läste jag det med särskild behållning. Men jag undrar om en mindre insatt läsare inte skulle lägga ifrån sig boken övertygad om att bysantinsk litteratur faktiskt är en marginell affär, när allt kommer omkring. Gång på gång läser man t.ex. att den eller den författare är svårtillgänglig eller att ”många bysantinska författare ser alltså verkligen ut att ha haft svårigheter att kommunicera med sina läsare”. De flesta av dessa författare skrev på ett ålderdomligt språk för en liten utbildad elit. Inte att undra på att inget bysantinskt verk tillhör ”världslitteraturen”. Det är kanske inte så underligt att boken nästan inte innehåller några citat ur de behandlade verken. Jag tvivlar på att många efter att ha läst boken sedan kommer att rusa iväg för att få tag i Vitan över Andreas Salós eller andra bysantinska litterära alster. Till skillnad från klassiska grekiska verk som t.ex. Iliaden eller Antigone kommer sådana bysantinska produkter alltid att locka till sig endast en väldigt liten publik.

Men den bysantinska litteraturen är självklart viktig för en förståelse av det bysantins-ka riket, och i Rosenqvists Bysantinsk litteratur äger vi en verkligen föredömlig översikt över den. Den är alltid lika balanserad, lärd och förnuftig. Precis som författaren själv.