Birgittas uppenbarelser i ny språkdräkt

Jubileumsåret 2003 har frambragt otaliga manifestationer till den heliga Birgittas ära. En av dessa är boken Heliga Birgitta. Uppenbarelser. I urval och översättning av Alf Härdelin, med kommentarer av Stephan Borgehammar och med inledning av Birgitta Trotzig. Den lärde och energiske teologen Alf Härdelin, som gjort framstående forskningsinsatser främst inom området medeltida spiritualitet och predikan, har sammanställt ett personligt urval av centrala Birgittatexter och presenterar dessa i ny svensk översättning. Visserligen har redan en fullständig översättning till svenska av Uppenbarelserna gjorts i modern tid, nämligen av Tryggve Lundén (Den heliga Birgitta. Himmelska uppenbarelser), men denna måste i viss mån betraktas som föråldrad av flera skäl: Lundén hade inte tillgång till textkritiska utgåvor av Birgittas latinska text, hans översättning var medvetet arkaiserande och hans tolkningar inte alltid tillförlitliga. Därför välkomnar man med nyfikenhet och intresse Härdelins urval, om än begränsat, som ett försök att för nutida läsare presentera Birgittas text i en mera lättläst och tilltalande svensk språkdräkt.

Bokens inledning är skriven av Birgitta Trotzig och utformad som en poetisk och högst personlig betraktelse över byggnaden som gestaltning av helgonets budskap till världen.

Redogörelsen för arbetets syfte och uppläggning återfinns först i början av avsnittet ”Kommentarer och ordförklaringar” (s. 245 ff.). Detta avsnitt skall enligt vad som uppges på titelbladet vara författat av Ste-phan Borgehammar, men stundom blir man osäker på om det är denne eller översättaren Härdelin som här fört pennan. Kommentarerna tar i första hand sikte på att redovisa de bibelställen som Birgittas text anknyter till och på att förklara teologiska begrepp och resonemang.

Texturvalet består av drygt 100 kapitel ur Uppenbarelserna samt kortare utdrag ur de mindre skrifterna, nämligen klosterregeln, ängelns diktamen och de fyra bönerna, vilket allt utgör omkring en åttondel av Birgittas samlade litterära kvarlåtenskap. Den text som jag här omnämnt som ängelns diktamen och som innehåller läsningar för birgittinnunnornas matutin, vilka en ängel sägs ha dikterat för Birgitta i Rom, heter på latin Sermo angelicus. Detta översätter Härdelin med ”ängelns predikan”, men jag vill påstå, att innebörden av ordet sermo helt enkelt är den ursprungliga, alltså ”tal”, ”ord”, ”anförande”, ”det någon säger”. I den fornsvenska översättningen är titeln ”engelens diktamen”. För Härdelin som predikoforskare faller det sig säkert naturligt att tolka sermo som ”predikan”, men här är det ju inte fråga om någon sådan i teknisk mening.

Tyngdpunkten i urvalet ligger på Uppenbarelsernas bok I, IV och VI, och det är intressant att konstatera, att just dessa böcker citerades flitigare än de övriga i Vadstenabrödernas predikningar. (Jämför min artikel ”Lärd och folklig retorik hos Birgitta” i Vetenskap och retorik. En gammal konst i modern belysning, red. Kurt Johannesson, Natur och Kultur, Stockholm 2001, s. 103, med hänvisning till Roger Andersson, De birgittinska ordensprästerna som traditionsförmedlare och folkfostrare, Sällskapet Runica et Mediaevalia, Stockholm 2001, s. 177–182. Se även Roger Andersson ”Birgittas revelationer i Vadstenabrödernas predikningar” i Birgitta av Vadstena. Pilgrim och profet 1303-1373, red. Per Beskow och Annette Landen, Natur och Kultur, Stockholm 2003, speciellt s. 318–321.)

Översättaren har (enligt programförklaringen s. 248 f.) vid urvalet särskilt velat framhäva den profetiska sidan hos Birgitta. Däremot har han helt valt bort sådana textavsnitt som innehåller drastiska och färgstarka bilder, t.ex. beskrivningar av djävlar och syndiga människor, som ofta är chockerande i sin konkretion. Härdelin kanske ogillar dessa, men härmed går faktiskt ett signifikativt inslag i Birgittas författarskap förlorat, vilket jag vill beklaga. Birgitta använder många bilder ur medeltidens vardagsliv, vilka kan vara nog så informativa och intresseväckande för den moderne läsaren, men sådana bereds knappast heller någon plats i den föreliggande volymen. Och visst hade det varit roligt att ha med Birgittas detaljrika vision av Jesu födelse, skildrad i bok VII, kap. 21, som på ett så märkligt sätt inspirerat samtida konst, såsom vi kan inhämta i en annan nyutkommen Birgittapublikation, nämligen Hans Aili och Jan Svanbergs bok Imagines Sanctae Birgittae, vol. I–II, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 2003. Men detta är som sagt Härdelins personliga urval och får respekteras som sådant.

Härdelin uppger, att han baserat sin översättning på de moderna textkritiska Birgittautgåvorna. Inte desto mindre händer det att han frångår dessa och tillgriper läsarter ur den medeltida Ghotaneditionen, som ju låg till grund för Lundéns arbete. Ett sådant ställe finns på s. 86: bok IV, kap. 18, där det i § 12 i den moderna editionen står ascende ad humilia et habebis sublimia (Sancta Birgitta. Revelaciones. Book IV, utg. av Hans Aili, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1992, s. 113). Detta betyder: ”stig upp till det ödmjuka, och du skall få det upphöjda” (fornsvenskan har ”far op til ödhmiuk thing …”). Härdelin utgår däremot, liksom Lundén, från Ghotans till synes mera lättbegripliga version descende ad humilia … och översätter ”stig ner till ödmjukheten …”.

Jag har valt ut tre kapitel, som jag noggrant kontrollerat mot den latinska grundtexten i syfte att pröva översättningens korrekthet och samtidigt bedöma dess litterära kvaliteter, nämligen: bok I, kap. 20 ”Bröllopsgåvorna”, bok IV, kap. 58 ”Huset med de sju trappstegen” och bok VI, kap. 65 ”Det aktiva och det kontemplativa livet” (rubrikerna är Härdelins egna). Alla dessa innehåller speciella tolkningsproblem. Ofta flyter texten smidigt, och Härdelin gör rätt i att dela upp långa perioder i kortare. Men i-bland avlägsnar han sig i onödan från ursprungstexten, och han begår även en del misstag. Kanske kan detta delvis skrivas på brådskans konto; det var givetvis angeläget att få boken färdig till jubileumsåret. Härdelin har utan tvivel konsulterat Lundéns översättning. Vissa mindre lyckade formuleringar har övertagits därifrån, men i en del fall har han missat möjligheten att dra nytta av Lundén liksom av den fornsvenska översättningen, vilken visserligen ibland avviker från latinversionen men många gånger kan ge god hjälp vid tolkningen av svåra passager. Med viss häpnad konstaterar man, att Lundéns översättningar emellanåt både är mera korrekta och mera moderna än Härdelins.

Nedan kommenteras några ställen ur de specialgranskade kapitlen, där jag har invändningar mot Härdelins tolkning eller synpunkter på kommentardelen.

I 20, s. 15. Angående ordspråket ”vad en ung man lär i sin ungdom, det bevarar han i sin ålderdom” förmodas i kommentaren (s. 258), att det är svenskt. Dock framgår det av källapparaten i Undhagens utgåva av den latinska texten, att uttrycket har rötter i senantika källor (bl.a. Cassiodorus) och är spritt i kontinentala ordspråkssamlingar (Sancta Birgitta. Revelaciones. Book I, utg. av Carl-Gustaf Undhagen, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1977, s. 294).

Sidan 16: ympkvisten inympas inte på den förtorkade grenen, som Härdelin säger, utan på stammen (latinet har trunco arido och den fornsvenska översättningen ”j thörran stok”). På samma sida återspeglas latinets syntax otillfredsställande i passagen ”så bör också du glädja dig över min nåd, som jag vill skänka dig och som dessutom genom dig skall skänka glädje åt andra”. Jag skulle här föreslå: ”så kommer också du att glädja dig över min nåd, som jag vill skänka dig, och dessutom kommer även andra att glädja sig genom dig”.

IV 58, s. 93: ”över min korsfästa kropp, den som förebildades i lagen”. Latinets figurabatur borde hellre återges med ”symboliserades”, ”framställdes allegoriskt” än med det underliga ”förebildades”, som härrör från Lundén. – När Härdelin skriver ”Men nu … måste man sträva efter renheten desto ivrigare ju ljuvligare nötens kärna är”, har han missat poängen med metaforen, som säger att nötens kärna smakar bättre än skalet. Latinet har quanto dulcior est nucleus testa och fornsvenskan ”sua myklo … som kärnin är sötare ok bätre än skalit”. Sidan 95: ”så bör den själ som träder fram till Guds kropp ha sju dygder”. Till dessa dygder fogar sig en relativsats, som utelämnats i översättningen: sine quibus non est salus = ”utan vilka det inte finns någon frälsning”. – Till den följande meningen om själens klädesplagg, som står för olika dygder, föreslås i kommentaren (s. 278 f.) en alternativ tolkning, men denna är omöjlig av språkliga skäl och motsägs också av fornsvenskan. – På samma sida sägs ”i stället för att hedra och älska Gud fikar man efter världsligt beröm och högfärd”, vilket är missvisande: man fikar ju inte efter högfärd utan är högfärdig. – Vidare påstås klerkerna vara ”otacksamma mot alla”. Men innebörden av ingratitudo cleri super omnes torde vara att klerkerna visar otacksamhet mer än alla andra” (uttrycket korresponderar med pro dileccione Dei super omnia, som korrekt översatts ”i stället för kärlek till Gud över allting”).

I detta avsnitt noterar man också otympliga uttryckssätt som ”hade antagit mänsklig natur av mig” och ”för tre goda tings skull som offret av min kropp har”(s. 96).

VI 65, s. 165. I kapitlet om det aktiva och det kontemplativa livet, som representeras av Marta och Maria, sägs om den livsform som Maria valde: ”Detta är den bästa delen och en kost som bereder evig frälsning”. Problemet här är ordet dieta, som översatts med ”kost” men enligt kommentaren (s. 295) även kan betyda ”livsstil”. Ordet kan visserligen ha dessa betydelser, men latinets dieta salutis eterne motsvaras av fornsvenskans ”äuerdhelica helso daxledh” och Birger Bergh tolkar i sin edition av bok VI dieta som ”dagsresa”, den mest frekventa medeltida betydelsen, som här används bildligt. (Sancta Birgitta. Revelaciones. Book VI, utg. av Birger Bergh, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1991, se glossariet s. 282.) Även Lundén översätter så. Sannolikt är alltså innebörden av detta inte alls lättgenomskådliga uttryck ”en etapp på vägen till evig frälsning”. (Dieta salutis är f.ö. namnet på en franciskansk teologisk skrift. Den fullständiga titeln är Via vel dieta saluta. Den beskriver syndarens väg till paradiset i nio etapper; se t.ex. B-G Guyot, ”La ’Dieta salutis’ et Jean Rigaud” i Archivum Franciskanum historicum, 82, 1989, s. 360–393, om namnet speciellt s. 375.)

På s. 170 beskrivs, hur hjärtat hämtar ljus från den goda elden, när det ”… inte underlåter att pröva varje tanke och utan rädsla straffar varje otillbörlig tanke”. Ordet ’otillbörlig’ har ingen grund i den latinska texten, som snarare säger: ”om det, dvs. hjärtat, inte lämnar någon tanke oprövad, inte någon ostraffad och inte någon utan fruktan” (si nullam cogitacionem dimittit indiscussam, nullam impunitam, nullam sine timore).

Slutligen vill jag nämna ett högst påfallande misstag på s. 176. Bland goda råd till den som i Martas efterföljd söker kärleken i det aktiva livet finns följande: Iram eciam et inuidiam non debet seruare. Det betyder: ”han bör inte heller bevara vrede och avund” (fornsvenskan: ”… ey göma wredhe älla awnd”). Men Härdelin förväxlar seruare med seruire och översätter: ”Man bör heller inte tjäna avunden”!

Stickprov på andra avsnitt visar, att detta slags observationer lätt kunde mångdubblas men också, att det finns partier där Härdelin lyckats betydligt bättre. De här anförda synpunkterna bör ses mot bakgrund av att Birgittas text ofta är dunkel och kan ställa en uttolkare inför verkligt besvärliga utmaningar. Detta leder till reflexionen att det nog är säkrast att överlåta översättandet till professionella latinister, som dock givetvis bör ta hjälp av teologer för den innehållsliga analysen. Men Alf Härdelin förtjänar ändå all respekt för att han tagit på sig denna krävande uppgift. Han har gjort en aktningsvärd ansträngning att öka förståelsen för Birgittas budskap i nutiden, även om hans arbete måste läsas med kritiska glasögon.