Det ofattbara undret

Per-Arne Bodin & Ulf Abel, Det ofattbara undret. Artos förlag 2003.
Per-Arne Bodin & Ulf Abel, Det ofattbara undret. Artos förlag 2003.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Artos förlag gör i en liten skrift ett försök att presentera Maria i rysk-ortodox tradition. Boken heter Det ofattbara undret och innehåller dels en samling av kyrkans Mariahymner, dels ikoner från Nationalmuseum. Per-Arne Bodin kommenterar kunnigt, enkelt och lättfattligt hymnerna, medan Ulf Abel på samma sätt ägnar sin uppmärksamhet åt ikonerna.

Hymnerna, eller dikterna som det blir för de flesta läsare av boken eftersom vi möter dem i tyst enskild läsning, kommer inte ur ett gemensamt sammanhang utan är valda av Bodin och Folke Sandgren. Ett kriterium för urvalet, kortfattat på några rader, hade inte skadat. Ej heller skriver Bodin särskilt myc-ket om den praktiska bakgrunden till hymner-na. Hur har de skapats, av vem eller vilka och kommer de alla från samma tid? Bodin gör på ett föredömligt enkelt sätt analyser och beskrivningar av motiven, vad hymnerna ger för en bild av Maria och hur de har används i den ortodoxa traditionen. Detta gör att boken fungerar väl som en introduktion och då hade det inte skadat med lite regelrätt kyrkohistoria, om hymnernas uppkomst.

Urvalet är utmärkt, även om det hade varit tacknämligt med en ännu större samling hymner. Nu tar de fort slut och kommentardelen står för majoriteten av sidorna. Jag läser hymnerna som enskild andakt och finner stor ro i dem, samtidigt som de väcker nyfikenhet hos läsare med bakgrund i de svenska, mer nära och vardagliga bönerna. I de ortodoxa texterna finns en storslagenhet som kan verka bortstötande och verklighetsfrämmande för vissa, medan det för andra kan vara lockande och förklara det fantastiska som det faktiskt innebär att Gud lät sig födas till jorden. Det som skedde i Betlehem var ingen vanlig förlossning som man ibland vill påskina i sin iver att betona Jesu föräldrars fattiga och utsatta situation. Av detta finns inget i hymnerna och ej heller i måleriet. Där är Maria den upphöjda, fast ändå samtidigt den enkla. Det som saknas är vardagligheten. Vi möter aldrig Maria som enbart ung kvinna eller upptagen med husliga sysslor, förklarar Bodin. Det är då lite motsägelsefullt att han senare skriver att Mariabilden är ytterst mångfacetterad. Är inte avsaknaden av vardagen något som gör att bilden ändå blir något ensidig?

Men det är en ensidighet som ger plats för storslagenheten. Här har vi kvinnan som föder den som är ursprunget till hennes existens. Vissa hymner känns nästan postmoderna på det labyrintiska vis som Jorge Luis Borges skapade sina noveller, där texten leder in i texten själv.

Maria säger:

”Hur kan jag hålla dig som barn,

Du som håller allt samman?

Hur kan jag ta dig till templet,

Du som är bortom godhet?”

Här visas inte på det som vi i västerlandet gärna velat poängtera, att Gud lät sig födas som en utsatt och hjälplös individ, utan här är Gud fortfarande den store och allsmäktige. Gud stiger in i sig själv och Maria föder sig själv, det som är grundläggande för hennes existens. Hon bär på den som i sin tur bär hela universum.

Denna bok skapar för den oinvigde nya tankar om vad Maria och Jesu födelse egentligen betyder. Bodin skriver att den mängd epitet som används om Gudsmodern, samtidigt är ”sanna och falska, [och] visar på hymndiktarnas ständiga, både lyckade och misslyckade försök att finna namn och bestämningar som passar henne. Det är den mystiska erfarenhetens möte med ordet, ett möte som samtidigt både är fruktbart och fåfängt som hymnografen inser i hymnen Vad ska vi kalla dig, o benådade?” Den texten inleder samlingen och ger en särskild ingång till oss som är ovana vid de ortodoxa texterna. Vi kläder undret i många olika dräkter och ord, och jag skulle inte vilja beskriva dem som lyckade eller misslyckade, utan helt enkelt varierande. Den mystiska erfarenheten kan aldrig fullt beskrivas i ord, men att ta del av de ortodoxa försöken är mycket givande.

Ikonerna som finns avbildade i boken finner sin plats inte bara som illustrationer utan som korresponderande enheter med texten, särskilt genom Ulf Abels kommentarer och historik. Det är också intressant, även om jag här har valt att koncentrera mig på hymner-na och Bodins behandling av dem.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Per-Arne Bodin & Ulf Abel, Det ofattbara undret. Artos förlag 2003.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Artos förlag gör i en liten skrift ett försök att presentera Maria i rysk-ortodox tradition. Boken heter Det ofattbara undret och innehåller dels en samling av kyrkans Mariahymner, dels ikoner från Nationalmuseum. Per-Arne Bodin kommenterar kunnigt, enkelt och lättfattligt hymnerna, medan Ulf Abel på samma sätt ägnar sin uppmärksamhet åt ikonerna.

Hymnerna, eller dikterna som det blir för de flesta läsare av boken eftersom vi möter dem i tyst enskild läsning, kommer inte ur ett gemensamt sammanhang utan är valda av Bodin och Folke Sandgren. Ett kriterium för urvalet, kortfattat på några rader, hade inte skadat. Ej heller skriver Bodin särskilt myc-ket om den praktiska bakgrunden till hymner-na. Hur har de skapats, av vem eller vilka och kommer de alla från samma tid? Bodin gör på ett föredömligt enkelt sätt analyser och beskrivningar av motiven, vad hymnerna ger för en bild av Maria och hur de har används i den ortodoxa traditionen. Detta gör att boken fungerar väl som en introduktion och då hade det inte skadat med lite regelrätt kyrkohistoria, om hymnernas uppkomst.

Urvalet är utmärkt, även om det hade varit tacknämligt med en ännu större samling hymner. Nu tar de fort slut och kommentardelen står för majoriteten av sidorna. Jag läser hymnerna som enskild andakt och finner stor ro i dem, samtidigt som de väcker nyfikenhet hos läsare med bakgrund i de svenska, mer nära och vardagliga bönerna. I de ortodoxa texterna finns en storslagenhet som kan verka bortstötande och verklighetsfrämmande för vissa, medan det för andra kan vara lockande och förklara det fantastiska som det faktiskt innebär att Gud lät sig födas till jorden. Det som skedde i Betlehem var ingen vanlig förlossning som man ibland vill påskina i sin iver att betona Jesu föräldrars fattiga och utsatta situation. Av detta finns inget i hymnerna och ej heller i måleriet. Där är Maria den upphöjda, fast ändå samtidigt den enkla. Det som saknas är vardagligheten. Vi möter aldrig Maria som enbart ung kvinna eller upptagen med husliga sysslor, förklarar Bodin. Det är då lite motsägelsefullt att han senare skriver att Mariabilden är ytterst mångfacetterad. Är inte avsaknaden av vardagen något som gör att bilden ändå blir något ensidig?

Men det är en ensidighet som ger plats för storslagenheten. Här har vi kvinnan som föder den som är ursprunget till hennes existens. Vissa hymner känns nästan postmoderna på det labyrintiska vis som Jorge Luis Borges skapade sina noveller, där texten leder in i texten själv.

Maria säger:

”Hur kan jag hålla dig som barn,

Du som håller allt samman?

Hur kan jag ta dig till templet,

Du som är bortom godhet?”

Här visas inte på det som vi i västerlandet gärna velat poängtera, att Gud lät sig födas som en utsatt och hjälplös individ, utan här är Gud fortfarande den store och allsmäktige. Gud stiger in i sig själv och Maria föder sig själv, det som är grundläggande för hennes existens. Hon bär på den som i sin tur bär hela universum.

Denna bok skapar för den oinvigde nya tankar om vad Maria och Jesu födelse egentligen betyder. Bodin skriver att den mängd epitet som används om Gudsmodern, samtidigt är ”sanna och falska, [och] visar på hymndiktarnas ständiga, både lyckade och misslyckade försök att finna namn och bestämningar som passar henne. Det är den mystiska erfarenhetens möte med ordet, ett möte som samtidigt både är fruktbart och fåfängt som hymnografen inser i hymnen Vad ska vi kalla dig, o benådade?” Den texten inleder samlingen och ger en särskild ingång till oss som är ovana vid de ortodoxa texterna. Vi kläder undret i många olika dräkter och ord, och jag skulle inte vilja beskriva dem som lyckade eller misslyckade, utan helt enkelt varierande. Den mystiska erfarenheten kan aldrig fullt beskrivas i ord, men att ta del av de ortodoxa försöken är mycket givande.

Ikonerna som finns avbildade i boken finner sin plats inte bara som illustrationer utan som korresponderande enheter med texten, särskilt genom Ulf Abels kommentarer och historik. Det är också intressant, även om jag här har valt att koncentrera mig på hymner-na och Bodins behandling av dem.