”Uniatismen” och dess olika former

När den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna i dag uppfattar sig som ”systerkyrkor” och som sådana, dvs. med samma rang, för en dialog med varandra, är vi ofta knappast längre medvetna om vilken revolutionär innebörd detta nya synsätt har eller borde ha i våra ömsesidiga förhållanden.

Under många århundraden präglades förhållandena av ett helt annat syn- och tillvägagångssätt som vi idag kallar ”uniatism”, dvs. att dra den andra parten över till sig och s.a.s. ”unifiera” den med sig. Motivet – åtminstone under senare århundraden – var båda parters övertygelse att vara den enda sanna kyrkan. Man måste därför omvända eller absorbera den andra kyrkan. Den grundläggande insikten att det fanns ett ömsesidigt givande och tagande mellan de båda kristna kyrkorna saknades. Detta synsätt fanns inte bara mellan den västerländska latinska kyrkan och den österländska ortodoxa kyrkan utan även mellan den ortodoxa kyrkan och de gammalorientaliska kyrkorna. I dessa ”unionsförsök” var dessutom onekligen, oftast vid sidan av äkta trosiver, många mindre renhjärtade motiv inblandade. När de politiska och ekonomiska omständigheterna gjorde det möjligt förekom vid dessa försök till omvändelse även tvångsåtgärder respektive politiska och ekonomiska påtryckningar. Helt allmänt kan nämnas att dessa unioner aldrig var resultat av en dialog mellan parter av samma rang.

”Uniatismens” former ändrade sig under historiens gång inte bara vad gällde metoderna för omvändelser. Även i vilken grad anpassning till det kyrkliga livet krävdes vid omvändelsen skiftade, liksom beredskapen att tolerera annorlunda liturgiska och kyrkliga bruk hos konverterade kristna samfund efter unionen. Men vid sidan av sådana olikheter fanns i dessa ”unioner” en avgörande skillnad i kyrkosynen före och efter 1700-talet.

Under många århundraden före 1700-talet betraktade sig de katolska och ortodoxa kyrkorna var och en för sig som sanna kristna kyrkor. Schismens upphov söktes på den andra sidan. Felen ansågs vara så allvarliga att man bröt förbindelsen med den andra kyrkan. Men samtidigt tillskrevs dessa fel inte en sådan verkan att den schismatiska gemenskapen upphörde att vara Kristi kyrka i sann bemärkelse.

Enligt denna uppfattning ansåg man sig vara förpliktad att påverka den schismatiska kyrkan eller åtminstone en större del av henne att göra den nödvändiga korrigeringen för att man återigen skulle kunna uppta den fulla gemenskapen med henne. I vissa fall nöjde man sig med att den schismatiska kyrkan avsvor sig några teologiska formuleringar respektive antog vissa kyrkliga bruk som ansågs vara väsentliga. Angående alla andra skillnader lät man tolerans råda. Så tillkom kyrkor som vid unionen bibehöll den kyrkans levnadsformer och liturgiska seder och bruk med vilken man genom unionen bröt gemenskapen. På katolskt håll gäller detta de med Rom unierade östkyrkorna som bibehöll österländsk liturgisk rit (den östsyriska, västsyriska, maronitiska, bysantinska, armeniska eller alexandrinska riten). På ortodox sida förekommer de ortodoxa kyrkorna med västerländsk rit i Europa och USA, Rysslands s.k. Edinoverie2 och de med den ryska kyrkan unierade f.d. nestorianerna i Transkaukasien. Emellanåt glömde man emellertid den utlovade toleransen. Då kom det – exempelvis i de med Rom unierade östkyrkorna som följd av centralistiska tendenser i Rom – till en”latinisering”som först Andra vatikankonciliet fördömde i sitt dekret över de katolska östkyrkorna 1964. I andra fall, där man snarare borde tala om en masskonversion, assimilerades de kristna som hade upptagits i kyrkogemenskapen fullständigt.

Man skall emellertid inte glömma att ”uniatism” har sin grund i en kyrkosyn som fanns redan före den stora schismen mellan den latinska och den bysantinska kyrkan (1054) och som även i de åtskilda kyrkorna såg en sann kristen kyrka. Tillvägagångssättet mot arianerna i Nordafrika under kejsar Justinianus och tillsättandet av en unierad (mot-)Katholikos för armenierna 590 genom kejsar Maurikios i de återerövrade områdena i Anatolien’, är exempel på detta.

Från ikonoklasmens tid intill våra dagar finns i båda kyrkorna en nästan oavbruten kedja aktioner där än den ena än den andra sidan kände sig tillräckligt stark för att ”uniera” enskilda församlingar, stift eller t.o.m. en hel regions kyrka.

En ny kyrkosyn i ”uniatismen”

Under 1700-talet fick schismen både på katolskt och ortodoxt håll en ny ecklesiologisk kvalitet. I den katolska kyrkan, efter det tridentinska konciliet, gjorde sig alltmera övertygelsen gällande att tillhörigheten till kyrkan oupplösligt var förknippad med gemenskapen med påven i Rom. Den som ville tillhöra Kristi kyrka måste därför tillhöra kyrkan med Petri efterträdare i spetsen. Katoliker som bekände sig till denna övertygelse ansåg sig vara förpliktade att uppmana kristna utanför den katolska kyrkan att konvertera. Under samma århundrade förklarade även de ortodoxa patriarkerna från Konstantinopel, Alexandria och Jerusalem katolikerna vara ”ej döpta och ej helgade” och därför i behov av det ortodoxa dopet.

Den tidigare kollektiva ”uniatismen” avlöstes respektive kompletterades på så vis av en ny form som eftersträvade de enskilda kristnas konversion. Som vilsegångna får stående utanför kyrkan var de i behov av att ledas in i kyrkan.

Sammanfattningsvis bör emellertid påpekas att ”uniatismen” både före och efter 1700-talet hade motiv som onekligen ofta var uppriktiga och förtjänar respekt. Men ändå var den i sin helhet och sakligt sett en felaktig väg. En kyrka ställde sig över den andra, antingen på ett radikalt sätt genom att anse sig vara den enda sanna kyrkan (efter 1700-talet) eller mindre radikalt genom att anse sig vara den mera autentiska kyrkan och som på så sätt gjorde sig till den andra kyrkans läromästare och föreskrev villkoren för att tillhöra den autentiska kyrkan.

Andra vatikankonciliet

Utan tvekan framstår Vaticanum II i frågan om ”uniatismen” som en vändpunkt i förhållandet mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna. Utifrån den nya synen på ”systerkyrkor” som med lika rang påbörjat en dialog med varandra gäller det att ihärdigt och trots alla svårigheter verifiera denna syn – contra spem in spem.

Man borde emellertid vara medveten om att detta inte kan ske genom att exempelvis den katolska kyr kan överger de unierade östkyrkorna som vuxit fram under århundradenas lopp, kanske under problematiska omständigheter. Något sådant skulle förvisso – om än på annorlunda sätt än de tidigare ”unionerna” – leda till nya och ödesdigra kyrkliga sår. Kardinal Willebrands har därför onekligen klarsynt markerat den katolska kyrkans inställning: att avgjort ta avstånd från ”uniatismen” som ej framkomlig ekumenisk väg utan att därmed samtidigt överge de unierade kyrkorna.

Därmed återstår i strävandet efter enhet mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna en lång väg som tvivelsutan kan kännas smärtfylld. Ett övervinnande av gamla attityder och mönster på båda håll skall steg för steg leda allt närmare och slutligen utmynna i den fulla enheten. Just kardinal Willebrands nyktra framställning låter ana att denna väg är den enda framkomliga.

Noter

1 A. von Brunnen: I: Orthodoxie de rite occidental en Europe et aux Etats-Unis. Bilan et perspectives, i Irenikon 54(1981).

2 Vid den ryska schismen under 1600-talet skilde sig gammaltroende från den ryska patriarkatskyrkan. Mot slutet av 1700-talet återförenades vissa församlingar som följde den gamla riten i trosenhet (edinoverie) med den rysk-ortodoxa kyrkan.

3 Under 1800-talet unierades det syro-kaldeiska (nestorianska) patriarkatet med sju stift i det osmanska och tre stift i det persiska riket med den rysk-ortodoxa kyrkan.

4 Sådana mestadels ej helt frivilliga konversioner förekom nästan i alla länder där österländsk och västerländsk tradition möttes. Jfr K. Draganovic, Massenubertritte von Katholiken zur Orthodoxie im kroatischen Sprachgebiet zur Zeit der Turkenherrschaft, i Orientalia Christiana Periodica 1937.

5 Jfr Ernst Ch. Suttner, Staat aus orthodoxer Sicht, i Servitium pietatis. Festskrift kard. Groer 1989.