I det västerländska samhället återfinns en rad strukturer och mentaliteter som var och en har sin osedvanligt långa och sega historia. Det kan röra sig om region- och statsbildningar, religiösa och etiska system eller samhällsinstitutioner av olika slag. En sådan institution är det europeiska universitetet som snart har en nära nog tusenårig historia bakom sig, förutom förhistorien i det antika Grekland och Rom och i den tidiga kristna kyrkan. Den brittiske sociologen Anthony Giddens har påpekat: ”Var helst vi vänder blicken ser vi institutioner som på ytan tycks fungera likadant som förut, som behåller sina tidigare namn, men som till sitt inre blivit helt annorlunda.” Universitetet är en sådan institution, som i kraft av att kunna möta grundläggande samhällsbehov förmått att hantera sina olika omvandlingar och sina mer eller mindre påtvingade förvandlingar på ett sätt som gör att man kan tala om en kontinuitet. Det medeltida universitetet var en lärdomsanstalt som i kyrkans hägn – men med förhållandevis stor ekonomisk frihet – idisslade och förmedlade det antika vetandet till en rad olika yrkesgrupper, främst präster och ämbetsmän. Under 1800-talet genomgick denna institution en grundläggande förvandling på de flesta håll i Europa.
Det humboldtska elituniversitetet
Den tradition som betytt mest för oss här i Sverige är den så kallade humboldtska. Den har sitt ursprung i den vision av den högre utbildningen och forskningen som den preussiske humanisten Wilhelm von Humboldt (1767–1835) konstruerade. Detta universitetsideal har blivit en normaliserande idealtyp som genomsyrar vårt svenska språk om högskolan. Kyrkan kom nu att definitivt detroniseras som beskyddarinna och uppdragsgivare för universiteten. I stället trädde den alltmer sekulariserade nationalstaten in på scenen och övertog beskyddarrollen. Det gjorde den med sin egen agenda – byggandet av den nationella identiteten. Staten blev också småningom den dominerande finansiären och därmed kontrollanten av det växande universitetsväsendets verksamhet. Enligt de humboldtska idealen var statens roll att garantera lärosätenas frihet och obundenhet genom att vara deras huvudfinansiär. Denna obundenhet skulle innebära en möjlighet för den enskilde att fritt välja lärosäte, utbildning, forskningsområde, teorier och metoder samt fritt publicera läromedel och forskningsresultat.
Humboldtuniversitets ideal betonar också i kölvattnet av upplysningen forskningens centrala roll vid universiteten och utbildningens anknytning till forskningen. Genom sin fria forskning kom universitetsprofessorerna att skapa en plattform för kritisk verksamhet. I denna tradition illustrerar uttrycken Einsamkeit och Freiheit den (romantiska) hållning med vilken universitetsprofessorerna skulle utföra sin forskning och undervisning. Universitetet var och skulle vara en elitorganisation. Professorerna var dess hjältar.
Den som vill ta del av hur detta ideal förverkligades hos två stora romantiska universitetsgenier kan med fördel läsa den historiska pikareskroman Die Vermessung der Welt (sv. övers. Världens mått) som den tyske filosofen Daniel Kehlmann nyligen gett ut. Här skildras två stora tyska vetenskapsmän, naturforskaren och upptäcktsresanden Alexander von Humboldt (bror till Wilhelm) och matematikern och astronomen Carl Friedrich Gauss. Båda två mer eller mindre offrar sig och sin omgivning på vetenskapens altare. På ett i långa stycken parodiskt sätt beskrivs hur världen ständigt måste mätas och vägas. Gauss rusar upp ur sängen under sin bröllopsnatt för att skriva ned en matematisk formel, som ”uppenbarar” sig för honom. Humboldt experimenterar med gifter på sig själv. Tyvärr blir romanen litet för mycket av professorsroman och torde – trots baksidestextens jämförelse med bestsellerförfattare som Dan Brown – i första hand appellera till historiskt intresserade akademiker.
Det entreprenöriella massuniversitetet
Efter andra världskriget transformerades dessa humboldtska elituniversitet till massuniversitet och nationalstatens roll kom att bli mer komplicerad, utmanad som den blev av allt fler externa intressenter och finansiärer. Det är nu som professorerna lyfts ner från sina piedestaler och studenter gör revolution och söker tillskansa sig ett ökat inflytande. Det är nu som den nyfikenhetsmotiverade grundforskningen kompletteras med behovsmotiverad grundforskning och tillämpad forskning. Det är nu som externa finansiärer av många olika slag – inte minst industrin – blir mer betydelsefulla samarbetspartner för akademin. Det entreprenöriella universitetet växer fram på en konkurrensutsatt marknad med kunder och aktörer av annat slag än tidigare.
Just nu pågår den revolution som bland annat karakteriseras av statens förändrade roll: anslagen till utbildning minskar relativt sett, anslagen till forskning konkurrensutsätts än mer, staten ålägger universiteten en rad uppgifter utöver undervisning och forskning utan tilläggsfinansiering. Universiteten är på väg att bli kunskapssamhällets allt i allo: befordrare av regional-, innovations-, närings-, jämställdhets-, arbetsmarknads- och miljöpolitik samt inte minst arbetsmarknadsregulator enligt principen hellre studiestöd än arbetslöshetsersättning etc. Därtill har den internationella dimensionen kommit att accentueras än mer genom den europeiska unionens allt större engagemang på det utbildnings- och forskningspolitiska området. Universitetets internationella dimension har förvisso alltid funnits, men nu har den blivit mer och mer betydelsefull i och med att finansieringskällorna för den egna verksamheten också finns på andra sidan nationalstatsgränsen. Dessutom migrerar studenter mer än någonsin, åtminstone kvantitativt sett.
Vart är då de europeiska universiteten på väg? I den nyligen framlagda Resursutredningens betänkande Resurser för kvalitet (SOU 2007:81) ställs denna fråga i huvudtextens första mening. Utredningens uppdrag – som ursprungligen formulerades av den förra socialdemokratiska regeringen, men som så småningom kom att accepteras av den nuvarande alliansregeringen – har varit att ge förslag som avser att reformera den statliga direktfinansieringen av svensk högre utbildning och forskning. I sin analys av högskoleväsendets nuvarande läge navigerar utredningen mellan den humboldtska Scylla och den entreprenöriella Charybdis.
Kommissionens moderniseringsagenda
Den aktör som likt en grå eminens blir mer och mer betydelsefull i den europeiska utbildnings- och forskningspolitiken är Kommissionen. Om man läser i Kommissionens moderniseringsagenda så återfinns inget av den humboldtska retoriken frihetsideal och förutsättningslösa kunskapssökande. Här talas i stället om ”samhällelig roll”, ”performance”, ”forskning som ’no longer an isolated activity’”, om att universiteten måste ”overcome their fragmentation into faculties, departments, laboratories”, om det nödvändiga samarbetet med näringslivet.
Det har sagts att Kommissionen med The European Higher Education Area (EHEA) som ideal nu är på väg att förändra universiteten på ett lika genomgripande sätt som nationalstaten via de humboldtska idealen kom att förvandla de medeltida universiteten. På samma sätt som Margaret Thatcher år 1982 sjösatte sina extremt tuffa nedskärningar och omstruktureringar av de brittiska universiteten verkar Kommissionen vilja omforma EU-ländernas universitetsväsende med samma starka styrmedel: likriktade strukturer, ökad icke-statlig finansiering och premiering av omedelbart samhällsnyttig utbildning och forskning. Just nu är det två processer som är i fokus: Bologna och Lissabon.
Bolognaprocessen kan sägas ha startat redan 1988 då niohundraårsjubileet av Bolognauniversitetets grundande firades med att Magna Charta Universitatum skrevs under av mer än 400 europeiska universitetsrektorer. Detta dokument celebrerade inte endast den ärevördiga humanistiska universitetstraditionen à la Humboldt utan såg också framåt mot forskningssamarbeten och student- och lärarutbyten. År 1999 övertogs initiativet av 30 utbildningsministrar som skrev under Bolognaöverenskommelsen och så förband sig att åstadkomma The European Higher Education Area (EHEA) år 2010 för att harmonisera utbildningsstrukturerna och på så sätt öka mobiliteten och utbildningens effektivitet och kvalitet. Denna mellanstatliga process fick en rivstart och ser ut att tillsammans med The European Research Area (ERA) binda samman Europa på ett helt nytt sätt.
Dessa processer startade utanför EU, men samtidigt sammanstrålade EU:s ledare i Lissabon år 2000 för att lägga fast den strategi som innebar att EU år 2010 skall bli ”den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen”. Dessa olika initiativ kommer nu att samverka på ett oväntat sätt och med Kommissionen som ivrig påhejare. Att man från EU-håll betraktar serviceföretagsmodellen som idealtyp för universiteten snarare än den humboldtska är knappast förvånande. EU:s olika så kallade ramprogram – för närvarande pågår det sjunde – har ju redan varit pådrivande för att skapa allianser mellan näringsliv och tillämpad forskning. Samtidigt finns, som en sorts motkraft, en mer humboldtsk modell i det nyligen sjösatta Europeiska forskningsrådet (ERC) som skall premiera grundforskning av bästa kvalitet inom alla discipliner. ERC fungerar dock tills vidare ad experimentum.
Statens dilemman
De europeiska nationalstaterna brottas på de flesta håll med en moderniseringsprocess i relation till olika samhällsaktörer, inte minst näringslivet, och till EU. Statens dilemma är att den allmänna demokratiseringsprocess som lett till genomförandet av massuniversitetet skapat en kostym som är alldeles för dyrbar. Om den högre utbildningen fortsättningsvis skall kunna vara forskningsanknuten, krävs att betydligt större resurser tillförs för att åstadkomma detta. De två senaste decennierna har inneburit att de svenska akademiska lärarna i gemen kan ägna sig mindre åt forskning och att studenterna i genomsnitt träffar sina lärare mer sällan och i större grupper, vilket de studentfackliga organisationerna ständigt påtalar med kraft. Resursutredningen har därför lagt ett förslag om en så kallad forskningsanknytningskomponent som skulle innebära att varje student förutom den ordinarie utbildningsresursen (studentpengen) skulle medföra en forskningsresurs till lärosätet för att på så sätt understryka att studenterna behöver lärare som är aktiva forskare. Därtill har utredningen också föreslagit en reform av det så kallade prislappssystemet, dvs. den ersättning högskolan får per student. Det handlar om ett återställande av utbildningsresurserna till motsvarande 1993 års prisnivå, en reform som innebär sänkt studentantal, om statsmakterna inte är villiga att skjuta till mer resurser.
Resursutredningen konstaterar också i en kapitelrubrik att kvantitets- och volymtänkandet i utbildningen nu kommit till vägs ände. Den enorma expansionen av den högre utbildningen under 1990-talet – med femtioprocentmålet i högsätet – innebar att kvaliteten försämrades i och med att resurser inte tillfördes i så stor utsträckning som krävdes och att ökade produktivitetskrav också urholkade resurserna. Femtioprocentsmålet innebär att 50 procent av samtliga ungdomar före 25 års ålder bör gå vidare till högre utbildning. Resursutredningen konstaterar dock att det inte redovisades varför just 50 procent av en årskull skall gå vidare till högre utbildning. ”Femtioprocentsmålet underbyggdes inte med några fakta, studier, beräkningar eller andra underlag.” Den nuvarande regeringen har övergett detta mål.
Ett annat mål som debatteras är det så kallade enprocentsmålet, dvs. att en procent av bruttonationalprodukten skulle avsättas av staten (somliga menar stat, kommuner och landsting) för den civila forskningen. Resursutredningen konstaterar att man givetvis inte alls har något emot att forskningen uppgår till minst en procent av BNP, hellre mer. Men man poängterar att den moraliska dimension som ligger bakom enprocentmålet för biståndet inte bör finnas som underliggande tankefigur för forskning. Det skulle för övrigt vara mycket svårt att överföra ett sådant tänkande till något annat politikområde.
Om staten skall fortsätta att vara garant för forskningens frihet finns ett paradoxalt dilemma däri att icke-statliga finansiärers andel av forskningsfinansiering ökar. Resursutredningen pekar på en möjlighet att till dels komma åt detta dilemma genom att rekommendera att den svenska staten gör som på flera andra håll (exempelvis i Storbritannien, Norge och Finland), nämligen matchar de privata initiativen. Om en aktör ger en miljon kronor, ger staten detsamma. På så sätt uppmuntras ”en givandets kultur”, för att citera Tony Blair, på samma gång som staten tar sitt övergripande ansvar. Den entreprenöriella universitetsmodellen skulle då förenas med Humboldtmodellen och staten behålla kontrollen över forskningsinstitutionerna.
En utredning skall enligt Kommittéförordningen inte lägga några förslag som inte är finansierade. Resursutredningen ställer däremot inledningsvis fram ”en fråga till allvarlig prövning om huruvida det är värt att satsa på den form för kvalitetsbaserat resurstilldelningssystem som föreslås i betänkandet, för såvitt staten inte är beredd att tillskjuta kraftigt ökade resurser”.
Universitetens dilemman
Resursutredningens mest genomgripande förslag – men som dock inte medför några ökade kostnader – är att konkurrensutsätta de direkta anslag som universiteten får för forskning. Hittills har dessa endast fördelats med hjälp av historiska nycklar och, måste man säga, med ett visst regional- och forskningspolitiskt godtycke. Enligt detta förslag skall resurserna för forskning vid universiteten omfördelas med hjälp av ett antal indikatorer som skall mäta prestation och kvalitet. Dessa indikatorer är erhållna externa forskningsmedel, vetenskaplig produktion mätt i fältnormaliserade citeringar, antal disputerade lärare, antal kvinnliga professorer och kvalitetsutvärderingar gjorda av internationellt sammansatta expertgrupper. Denna resurstilldelning skall ha sin utgångspunkt i konkurrens och kvalitetskriterier, vilket också innebär ”att resurserna fördelas beroende av lärosätenas egna ansträngningar – inte av tillfälliga politiska önskemål och kompromisslösningar”. Hur kommer detta att påverka universiteten?
Den lundensiske statsvetaren Fredrik Melander har i sin nyligen framlagda tegelstensavhandling Lokal forskningspolitik. Institutionell dynamik och organisatorisk omvandling vid Lunds universitet 1980–2005 studerat hur självbilden i Lunds universitets retorik förändrats. Han menar med en drastisk formulering att denna självbild omvandlats till ”en pluralistisk verktygslåda laddad med en rad olika normativa ideal för att möta en mängd aktörer med skiftande intressen och ambitioner”. De ekonomiska drivkrafterna innebär alltså att universitetet måste presentera sig och agera på högst olika sätt beroende på vem man talar med. Om ovan nämnda indikatorer skall omfördela de direkta resurserna till universiteten, kommer givetvis de som drar in externa medel, de som producerar läst vetenskaplig litteratur, de som kommer ut väl i utvärderingarna att spela en stor roll för universiteten. Skulle detta vara fel?
Fredrik Melander ansluter sig i sin avhandling till beskrivningen av forskarsamhället som ett postakademiskt forskningssystem med en politisering av universitetspolitiken och en ökad byråkratisering av universitetens och lärarnas vardag. Därtill kommer ökad externfinansiering (också från staten via de statliga forskningsråden) och prioriteringar av så kallade starka forskningsmiljöer. Det här leder i nuläget fram till att det inom universitetet växer fram två distinkt olika maktsystem: ”ett formellt system runt den traditionella universitetshierarkin och ett informellt system kopplat till framgångsrika forskningsledare”, som får bidrag knutna till vissa projekt som de oftast själva formulerar oberoende av universitetet och dess policy i övrigt. Yngre forskare blir beroende av mer informella nätverk än formella beslutsorgan, där det förhandlas om pengar och anställningar. Ett sätt att motverka detta är förstås att stärka universitetens basresurser, vilket Resursutredningen rekommenderar.
Termen ’konkurrens’ är central i detta resonemang. Universiteten har alltid konkurrerat med varandra om studenter, lärare och forskare och är förmodligen den i särklass mest utvärderade delen av Myndighetssverige. Rankning är knappast något nytt, endast sättet på vilket den görs. Sociologen Mats Benner har påpekat att konkurrensen numera blivit mer systematisk och tydligt kopplad till resursflöden genom den rådande styrningsfilosofin för den offentliga sektorn, New Public Management, som prioriterar målstyrning och kvalitetsbedömningar i vården om de statliga verksamheterna. De som betalar för utbildnings- och forskningskalaset vill förstås veta vad de får för pengarna. Forskarsamhället har alltid haft en rad tekniker för att mäta prestationer och kvalitet i såväl utbildning som forskning. Detta system anses på goda grunder vara kvalitetsdrivande. Den fråga som somliga oroligt kan ställa sig är hur akademins långsiktiga inriktning och självständighet påverkas av det faktum att resurstilldelningen mer och mer knyts till mätningar av prestationer och kvalitet. Det talas om faran för mainstreaming.
Högskolornas dilemman
Förre rektorn vid Kungl. Tekniska högskolan Anders Flodström gick vid sitt tillträde som universitetskansler i augusti omedelbart ut i medierna med braskande rubriker om att Sverige endast borde ha fem universitet. Detta fick avsedd verkan. En debatt uppstod i sommarens nyhetstorka. Vad Flodström övertydligt och förenklat fokuserade var en sedan länge pågående diskussion om de svenska universitetens och högskolornas ”profilering, koncentration och samverkan”. Dessa tre ord utgör tillsammans ett mantra som lanserats av Högskoleverket för att stävja den ohämmade tillväxten av utbildning (som dock är påhejad av staten) och den alltför stora spridningen av forskningsresurserna.
Högskolornas dilemma är för närvarande främst frågan om forskning. Ofta hävdas med rätta att forskningsmiljöerna där är alltför underkritiska. Samtidigt finns på sina håll högt specialiserad och internationellt konkurrenskraftig forskning, som överträffar mången universitetsmiljö. Lösningen på detta problem är, menar Resursutredningen, att man efter skarp vetenskaplig prövning tilldelar högskolorna forskningsresurser och rätt att examinera i forskarutbildning men endast inom specialiserade forskningsprofiler.
Utredningen skissar fyra roller eller ”strävansmål” för den svenska högskolan. För det första pekar man på multiuniversitet som tillgodoser ett brett behov av massutbildning. Vid ett sådant lärosäte finns de flesta vetenskapsgrenar representerade och rika möjligheter till mångvetenskapligt utbyte som kan befrämja både utbildning och forskning. Multiuniversitetet har en bred forskningsbas som har möjlighet att generera forskare och forskningsmiljöer på högsta internationella nivå.
För det andra talar utredningen om professionsuniversitet för forskningsbaserad professionsutbildning inom ekonomi, teknik och medicin, för det tredje om utbildningshögskolor inriktade på högklassig grundutbildning, främst professionsutbildningar med stor betydelse för den regionala arbetsmarknaden (vård-, lärar- och ingenjörsutbildningar). Ett sådant lärosäte kan ha en kvalificerad men begränsad forskningsprofil.
För det fjärde kunde man tänka sig mer renodlade forskningsuniversitet med utbildning huvudsakligen på avancerad nivå (master) och forskarnivå och med mycket tydliga spetsforskningsprofiler. De universitet som främst kan stå som modell för dessa är de amerikanska elituniversiteten. Sådana universitet finns inte i Sverige idag; möjligtvis är Karolinska institutet på väg mot att omvandlas till ett sådant. Men för att denna omvandling skall kunna ske måste statsmakterna skjuta till avsevärt mer resurser för att matcha de redan framgångsrika miljöer som finns vid detta universitet. Här skulle krävas insatser som motsvarar de nuvarande tyska satsningarna på elituniversitet, dvs. förstärkningar med i storleksordningen en miljard kronor ytterligare per år och per elituniversitet för uppbyggnad av nya miljöer med nyrekryteringar på internationell bas. En annan variant vore att avdela medel för universitetsstiftelser, när de statliga företagen säljs ut.
Avpolitisering
Resursutredningens betänkande är på utredningars sätt mycket tekniskt. Det innehåller olika resurstilldelningsmodeller för högre utbildning och forskning som är beräknade i detalj med alla de komplikationer som det innebär. Samtidigt redogörs i längre avsnitt för allmänna resonemang och analyser som ligger till grund för de konkreta modellerna. Begreppen och företeelserna känns igen: europeisering, globalisering, samverkan, profilering, kvalitet och konkurrens. Ett begrepp/fenomen som utredningen lyfter fram, på ett för många politiker kanske provocerande sätt, är avpolitisering. Utredningen ställer den klassiska frågan ”Vad bör staten göra?”. Och betänkandets uppfattning om utgångspunkterna för svaret på denna fråga är klar och entydig. Staten bör som huvudfinansiär garantera oberoende för universitet och högskolor. Basfinansieringen bör tryggas och göras oberoende av kortsiktiga politiska beslut.
Följaktligen föreslår Resursutredningen att statens direkta anslag till universitet och högskolor fördelas utifrån akademins egna kriterier för vad som är god utbildning och forskning och utifrån studenternas informerade val. Av detta följer att staten varken kan eller bör styra hur resurserna fördelas mellan lärosätena. Det blir därför av största vikt att resurstilldelningssystemet sköts och kvalitetssäkras av ett akademiskt väl kvalificerat intermediärt organ utanför Regeringskansliet, så att politiska beslut ej påverkar hur resurserna fördelas. Politikerna skall avgöra resursramarna och se till att kvaliteten kontrolleras. Utredningen drar konsekvenserna av sin grundtanke ”Frågan om forskningens och utbildningens nytta hör till den politiska sfären, men inte frågan om dess kvalitet” och överför resurstilldelningsprocessen från Regeringskansliet till en nyskapad kvalificerad myndighet.
Statsmakternas legitima behov av att styra resurser till speciella områden – forskning om energi- och klimatfrågor, terrorism, mångfaldsfrågor, kinesiska språken eller småföretagande – bör enligt utredningen ske via de statliga forskningsråden och andra myndigheter. Men även här skall forskarsamhället självt avgöra var och av vilka forskningen skall utföras.
Att genomföra en sådan subsidiaritetsreform borde väl vara Gefundenes Fressen för en borgerlig regering och ett liberalt utbildningsdepartement?
Newmans idéer
Inledningsvis ställer Resursutredningen i sitt betänkande frågan vilket universitet vi vill ha. Utgångspunkterna är balansgången mellan arvet från den humboldtska traditionen och möjligheterna till en dynamisk utveckling som erbjuds i det nya entreprenöriella universitetet. Det finns en annan tradition som inte är lika tydligt närvarande i utredningen nämligen den klassiska engelska såsom den formulerats, men framför allt traderats från John Henry Newman och hans bok The Idea of a University. Resursutredningen har visserligen studerat det brittiska universitetssystemet, men det är ett post-thatcherianskt system som starkt påverkats av den ovan nämnda styrningsfilosofin New Public Management som lett fram till vad man kallar audit society (utvärderingskultur).
Newman talar i en mycket speciell situation. Året är 1852 och han håller en serie föreläsningar i Dublin för en utvald skara katolska åhörare som kallat honom som inspiratör inför skapandet av en modern katolsk universitetsmiljö i Irland, ett land med en katolsk majoritetsbefolkning men med ett protestantiskt styre som då inte tillät katolsk närvaro i det offentliga rummet utanför kyrkorna. Han kämpade bland annat för att teologin skulle bidra till kunskapsbygget i sin egen rätt.
Bortom detta underliggande praktiska intresse hos Newman, att restaurera en katolsk universitetskultur, skiner en rad grundidéer fram som fortfarande har sin aktualitet. Newman betonar starkt att universitetet är en gemenskap där alla vetenskapsgrenar måste bidra för att skapa en helhet, ett samlat vetande. Begreppet multiuniversitet var inte uppfunnet på Newmans tid. Det behövdes inte, eftersom den universella dimensionen i universitetsbegreppet just innefattade tanken på att universitetet borde sträva mot att bli ett fullständigt universitet med alla vetenskapsgrenar representerade.
Det som ironiskt har påpekats som det kännetecknande för Lunds och Uppsala universitet, att ”bredden är vår profil”, återspeglar i Newmans vision av universitetet ett väsentligt värde. Även om alla studenter och lärare inte kan skola sig i denna bredd, finns det ett värde, menar Newman, i att leva tillsammans med alla sorters vetenskapsidkare. Det vidgar perspektiven och ger upphov till att gränser ständigt överskrids och att man erfar nödvändigheten av att se vetenskapen och utbildningen under en – så långt det är möjligt – gemensam etisk och metafysisk horisont. Idealen är ett college där företrädare för många vetenskaper lever tillsammans. De upsaliensiska och lundensiska nationerna är delvis en motsvarighet till detta ideal, liksom strävan efter att skapa universitetscampus.
I den numera ständigt pågående diskussionen om grundforskning i förhållande till tillämpad forskning pläderade Newman ur sitt perspektiv för ”knowledge as its own end”. Universiteten har ett unikt värde i och med att de utgör gemenskaper som strävar efter kunskap för dess egen skull utan att se till den omedelbart förhandenvarande nyttan. Ett övergripande mål för universitetet är att skapa ”a culture of the intellect”, ”a cultivation of the mind”. Praktisk kunskap och utbildning kan fås på många håll men är inte universitetens främsta sak. Newman pläderar alltså med modern terminologi för multiuniversitetet.
Denna form av universitet behöver fortfarande diskuteras och stärkas. Medvetenheten om detta är stor i den svenska universitetsvärlden. Uppsala universitet har i år genomfört en mycket omfattande egeninitierad utvärdering av sin forskning ”Kvalitet och förnyelse” och Lunds universitet är på väg att sjösätta en motsvarande. Uppsala lät utvärdera sig av 180 utländska forskare. De efterlämnade ett digert dokument i vilket man kan avläsa intressanta resultat, exempelvis att avdelningen för klassiska språk hävdar sig som en av de allra främsta forskningsmiljöerna och således kommer att spela en stor roll i det eventuellt nya system där forskningsresurserna blir alltmer konkurrensutsatta. Vad som emellertid saknas i denna utvärdering är en reflektion över vilken som är den gemensamma uppgiften. Men allt kan förvisso inte göras på en gång. Förhoppningsvis återkommer de stora universiteten till en sådan reflektion.
På ett ställe i sin bok citerar John Henry Newman Aristoteles: ”Qui respiciunt ad pauca, de facili pronunciant” (de som betraktar få ting uttalar sig med lätthet). Han ser detta som en stor risk i specialiseringens och ytlighetens tid. Newman, liksom Humboldt, förtjänar som alla klassiker en omläsning och inte bara att citeras.
Litteratur
European Commission: Communication from the Commission to the Council and the European Parliament. Delivering on the Modernisation Agenda for Universities: Education, Research and Innovation, KOM (2006) 208.
The European Research University – An Historical Parenthesis?, red. Kjell Blückert, Guy Neave, Thorsten Nybom, Palgrave Macmillan 2006.
Kehlmann, Daniel: Världens mått, Bonniers 2007.
Melander, Fredrik: Lokal forskningspolitik. Institutionell dynamik och organisatorisk omvandling vid Lunds universitet 1980–2005 (Lund Political Studies 145), Lund 2007.
Newman, John Henry: The Idea of a University, University of Notre Dame Press 1982.
SOU 2007:81, Resurser för kvalitet. Betänkande av Resursutredningen.
University Dynamics and European Integration, red. Peter Maassen och Johan P. Olsen, Springer 2007.
Uppsala University: Quality and Renewal 2007. An overall evaluation of research at Uppsala University 2006/2007.