Religionens återkomst är på allas läppar. Det konstaterar Instituttet for Fremtidsforskning i Köpenhamn i sin rapport Religion-Fremtid som utkom i september. Mitt i den fortgående sekulariseringsprocessen (hur denna nu närmare ska definieras) växer samtidigt intresset för livsfrågor och andlighet också på våra nordiska breddgrader. De stora etablerade kyrkosamfunden har det svårt; antalet medlemmar och gudstjänstbesökare fortsätter att minska. Men det privatreligiösa intresset ökar, allt enligt principen believing without belonging. Och i såväl massmedierna som i det politiska livet är religionens närvaro högst påtaglig.
En rad alternativa möjliga framtidsscenarier till år 2020 tecknas i den danska forskningsrapporten, men alla är överens om att avvisa tesen om att religionens betydelse håller på att minska. Mellan 1995 och 2004 ökade antalet tidningsartiklar där ordet ”Gud” ingår med 234 procent, heter det. För texter med ordet ”gudstro” var ökningen hela 3 033 procent. Forskarna vid framtidsinstitutet i Köpenhamn förutspår att globaliseringen förmodligen kommer att underblåsa sekteristiska strömningar i olika religioner världen över. Ju mer avstånden minskar i den globala byn, desto mer ökar samtidigt behovet av att dra upp gränslinjerna till de andra och att framhäva den egna särprägeln. Tendensen att allt mer hänga ut det privata i den massmediala offentligheten sägs också bidra till att det som förr betraktades som något högst privat, den religiösa tron, nu allt oftare tas fram i offentlighetens strålkastarljus.
Tron bland svenska krusbär
Även i Sverige kan en titt i tidningsfloran förmedla liknande intryck. Häromveckan var huvudnyheten på Svenska Dagbladets förstasida att allt fler människor i vårt land byter religion. Inne i tidningen fick man upplysningar om hur man konverterar till islam, judendom och katolicism.
Värt att observera är likaså oktobernumret av det vänsterorienterade samhällsmagasinet Arena. Framsidan pryds av två korslagda blyertspennor, med den kompletterande texten: ”Tryckfrihetsfundamentalism – eller måste vi ta hänsyn till Gud igen?” I en utförlig intervju med titeln Gud är tillbaka diskuterar författaren Lena Andersson (bl.a. styrelsemedlem i förbundet Humanisterna) och Peter Weiderud (ordförande i socialdemokratiska Broderskapsrörelsen) religionens plats i samhället idag. Bägge konstaterar att förhållandet mellan religion och politik numera diskuteras över hela Europa och att det så kallade sekulära samhällskontraktet är ifrågasatt. Anmärkningsvärt är hur tydligt Weiderud tar avstånd från tanken på religion som enbart en privat angelägenhet. Ett sådant synsätt är föråldrat, en historisk parentes som vi nu bör lämna bakom oss. Tron både kan och bör fungera som inspiration för samhällsengagemang, menar han: ”Vissa delar av religionen är privat. Men andra delar går inte att skilja från samhället.” Lena Anderson menar å sin sida att statens livsåskådningsmässiga neutralitet behöver poängteras tydligare i vår tid och att exempelvis framväxten av religiösa friskolor är en problematisk utveckling. Enligt henne behöver det mångkulturella samhället en ny sekulariseringsvåg, där staten förhåller sig konsekvent neutral: ”Alla religioner måste bli lika utestängda, så att säga.”
Tidskriften 00-tal
Intressant är också att bläddra i tidskriften 00-tal, som ägnar sitt höstnummer 24/25 åt temat ”Tro och tvivel”. I ett tjugotal artiklar beskrivs och diskuteras olika aspekter på religiös tro och andlighet. I en läsvärd intervju förklarar publicisten och religionskritikern Arne Ruth att han fruktar en utveckling där världens enda kvarvarande stormakt, USA, en dag kommer att styras av en bokstavstroende president. Religionens renässans i vår tid finner han oroväckande och han tolkar den som ett resultat av den senkomna insikten att inte heller välfärdssamhället kan garantera människors trygghet. I en allt mer oöverskådlig och oförutsägbar värld blir religionen det som människor tar sin tillflykt till, även om den är till föga hjälp. De existentiella frågorna hanteras bäst genom konstnärligt skapande. Men konsten och religionen befinner sig i en evig motsättning till varandra, menar Ruth, som emellertid också medger att mycken värdefull konst faktiskt har vuxit fram i starkt religiösa kontexter.
Bland de övriga bidragen i 00-tal finner man en text av författaren Maria Küchen, där hon säger det som hon för tio år sedan inte vågade säga av risk för att bli utskrattad av experter på samtida poesi: ”Dikten är den enda språkliga uttrycksformen som söker det bortomspråkliga. Därför kan den användas för att utforska transcendenta tillstånd.” Küchen nämner flera exempel på samtida poeter med kristna drag (däribland Mattias Alkberg, Eva-Stina Byggmästar, Christine Falkenland, Stig Larsson och Kristian Lundberg), men hon menar fördenskull inte att vår tid kännetecknas av någon samlad tendens till ett nytt kristet lyriskt författarskap. Det rör sig om en handfull författare som explicit riktar sökarljuset mot kristendomen. Hon sammanfattar sin syn på denna utveckling i vår tid på följande sätt: ”Väckelse? Icke. Istället: frågor, längtan, kritik, försök, här och där ett tindrande ljus av tro. Jag tycker om det.”
Ett annat intressant bidrag i 00-tal kommer från Thomas Anderberg, docent i filosofi i Uppsala. Anderberg, som själv är ateist, diskuterar hur ordet ’tro’ används i olika betydelser, exempelvis för att beteckna tillit, övertygelse och visshet. Han understryker att tro, till skillnad från teorier, först och främst behöver en känslomässig förankring. Tro har mindre med teorier och åsikter att göra, det handlar snarare om tillit och övertygelse. Trons motpart är tvivlet, men tvivlet är samtidigt en av trons byggstenar. När allt tvivel försvinner och tron övergår i fullständig visshet förvandlas tron till kunskap, enligt Anderberg. Som han ser på saken behöver den religiöst troende inte ha några skäl för sin tro; den känslomässiga bindningen i tillit är det avgörande. Ateisten, som ifrågasätter denna tillit, har bevisbördan på sin sida.
Religionen i den internationella politiken
Även på den vidare internationella arenan diskuteras religionens återkomst livligt. Det engelskspråkiga liberala veckomagasinet The Economist ägnade sitt första nummer i november åt en specialrapport om religionens betydelse i den internationella politiken. Här skildras religionens roll i det politiska livet runt om i världen; från Nigeria, via Iran och Sydkorea, till Kina, Ryssland, Europa och USA. Ledarartikeln bär titeln ”The new wars of religion”. Där konstateras att de flesta västerländska intellektuella på 1900-talet (även somliga präster) trodde att religionen snart skulle försvinna från det offentliga livet. Men i början av 2000-talet möter oss raka motsatsen. När John F. Kennedy var presidentkandidat 1960 bad han väljarna att bortse från att han var katolik. Numera tävlar de amerikanska presidentkandidaterna om att låta sig fotograferas när de håller bönemöten och går i kyrkan. Turkiet regeras idag av ett islamistiskt parti, och enligt prognoserna kommer Kina under 2000-talet att bli det land som har världens största kristna – och kanske också muslimska – befolkning. Vart ska detta bära hän?
Ledarskribenten i The Economist av den 3 november menar att den utveckling vi nu ser beror på två huvudfaktorer; dels vacklar idag tron på att den sekulära staten klarar av att tillgodose sina medborgares grundläggande behov, dels fungerar religionen idag mera demokratiskt och individualistiskt än under tidigare epoker. Den enskilde väljer idag sin egen tro, och sekulariseringen var dessutom aldrig så populär som de intellektuella trodde. Pluralismen och individualismen är däremot verkligen omtyckta i de breda folklagren. I princip är denna utveckling mot fler individuella val av religiös tro något positivt. Men runt om hörnet lurar samtidigt farorna. När intresset för andliga frågor återigen växer och politikerna inte längre kan undvika temat religion är det viktigt att desto tydligare upprätthålla åtskillnaden mellan kyrka och stat. Samtidigt måste politikerna inse att konflikter där religionen är involverad inte kan lösas utan inblandning av de religiösa ledarna. Att exempelvis försöka lösa konflikterna i Mellanöstern utan att ta hänsyn till de religiösa samfunden är på förhand dömt att misslyckas. Främjandet av den interreligiösa dialogen har därför blivit en global överlevnadsfråga, konstaterar ledarskribenten och avslutar: ”Ateister och agnostiker må hata detta faktum, men idag är religionen en oundviklig del av det politiska livet.”
En genomläsning av det ovan refererade materialet stämmer till eftertanke. Att religionen idag tar mer plats i det offentliga livet och inom politiken ställer också vårt svenska samhälle inför nya utmaningar. Det är inte givet att det mångkulturella samhället utan vidare kan byggas enligt 1900-talets föreställningar om uppdelningen mellan offentligt och privat, mellan kyrka och stat. De mycket bristfälliga kunskaperna om religion hos stora delar av den svenska befolkningen, inklusive bland politiker och journalister, försvårar också möjligheterna att finna lösningar på dessa frågor. Att tron betyder mycket för många har många människor på våra breddgrader svårt att riktigt förstå. Man känner främlingskap inför tanken att tron är en källa till mening och livsglädje och att den ger inspiration till att gestalta det samhälle som man lever i. Att den religiösa tron kan ge upphov till problem och konflikter är man däremot mera van vid att bli påmind om.
Att religion kan vara på både gott och ont överraskar knappast någon. Och givet att man varken förespråkar ett teokratiskt eller ett religionsfientligt statsskick är det väl få som förvånas över att det är svårt att avgöra precis hur gränsdragningen mellan den religiösa och den politiska sfären bör utformas. Men att religionen i början av 2000-talet skulle göra en så tydlig comeback i den mediala och politiska världen framstår väl som mera överraskande för de flesta. Med ett par decenniers perspektiv på saken är det inte utan att man börjar undra var 1960- och 70-talens alla tvärsäkra förutsägelser om religionens nära förstående död plötsligt tog vägen. Hur var det man brukade sjunga i slutet på 60-talet? Where have all the flowers gone, long time passing?