Uppkopplad till vad?

Den italienske jesuitpatern Antonio Spadaros bok Cybertheology – Thinking Christianity in the Era of the Internet kan läsas som ett tidsdokument. Boken författades 2011 och bygger på författarens föredrag och artiklar från 2010 och tidigare om de teologiska konsekvenserna av samhällets digitalisering, i synnerhet gällande förståelsen av kyrkans gemenskap.

När det gäller analyser av den digitala kommunikationsutvecklingen är årtal inte oviktiga. Till det återkommer jag nedan. Det som fick författaren att samla sina reflektioner, eller snarare oftast impulser för läsarnas egna reflektioner, i en bok var ett anförande av dåvarande påven Benedictus XVI i början av 2011. Där beskrev denne hur kyrkan i dag är kallad ”att upptäcka, också i den digitala kulturen, de symboler och metaforer […] som kan hjälpa förkunnelsen om Guds rike”.

Startpunkten för Spadaros sex väldisponerade och läsvänliga kapitel är teknikens betydelse för vårt vardagsliv och hur ”den digitala kulturen”, som han kallar den, påverkar vårt tänkande. Anslag och exempel på kunskapsspridning och utvidgade relationer är överlag positiva. I detta sammanhang definieras ”cyberteologi” inte som ett sätt att predika i digitala medier utan som en systematisk reflektion över vad i den digitala kulturen som redan är av Gud eller som kan leda till honom, och vad det i sin tur betyder för den kristna gemenskapens praktik.

Kristen tro är i sig kommunikativ, då Guds uppenbarelse i Jesus Kristus kallar oss till ett svar och uppmanar till dialog, påpekar Spadaro. Han beskriver kyrkan som en ”hub” som sammanför människor med Gud och varandra, och med sökverktyget ”Google” som konkret metafor. Denna förståelse påkallar förändringar av kyrkans lokala strukturer för att bli bättre mötesplatser för sökare, fastslår han, men överlåter åt läsaren att försöka förstå vad det konkret betyder. Ett helt kapitel ägnas åt det nya tänkande som pater Spadaro betecknar som ”hacker-etik” eller ”hacker-ande”. Det är idén om att allt på nätet ska vara gratis eller fritt tillgängligt. Denna idé, tror han, kan hjälpa att förstå tron som gåva och startpunkt för gemensamma framsteg. Vår ökade vana vid digitala kommunikationsmedel kommer att leda till krav på förändringar av liturgin, tror Spadaro. Han rekapitulerar den katolska kyrkans tydliga ståndpunkt att sakramenten förutsätter materia och ska erfaras fysiskt, men uppmanar till ett utvecklingsarbete för att finna en dynamisk motsvarighet till materia i cyberrymden.

Slutligen applicerar Spadaro jesuitpatern Pierre Teilhard de Chardins så kallade evolutionsteologi på vår tids teknikutveckling och menar att vi i internets sammankopplande verkan finner en ”konvergerande” intelligens i en gemensam rörelse mot tillvarons helhet, mot Gud. Därmed kan de sociala mediernas utveckling ses som ”ett steg i mänsklighetens resa; den mänsklighet som rörs, pådrivs och leds av Gud”, och en del av den ”unika gudomliga miljö som är vår värld”.

Inledningsvis konstaterade jag att boken kan läsas som ett tidsdokument. Det märks tydligt i dess grundmurade optimism. Runt 2010 befann vi oss i Twitters barndom och mitt uppe i Facebook-explosionen. Det talades mycket om de sociala mediernas goda roll men ganska lite om baksidorna. Trots att Spadaro på några olika ställen tonar ner den mest okritiska entusiasmen sammanfattar det avslutande evolutionstänkandet riktningen i hans enskilda betraktelser.

Min huvudsakliga kritik mot boken kommer av att jag läser den fem år efter dess tillkomst. Om den hade varit skriven i dag skulle avsaknaden av djupare resonemang om den digitala interaktionens och ständiga uppkopplingens baksidor vara en stor brist utifrån ett teologiskt eller andligt perspektiv: Vad gör det med vår förmåga till bön när vi vänjer oss vid att ”omvärlden” aldrig kan stängas av? Vad gör det med träningen i att allt bättre lyssna på Gud för att bättre förstå hans vilja i det egna livet, när vi vänjer oss vid att ständigt sända, i bild, ljud och text, vad vi gör, tycker och tänker? Och vad gör det med vårt liv här och nu, och med relationen med människor som Gud ställer framför oss, när alltmer av våra relationer levs i de sociala medierna, det vill säga mestadels någon annanstans? Dessa och liknande frågor är inte minst relevanta i dagens ungdomskatekes och ungdomssjälavård. Samtalen skulle vara behjälpliga av en Cybertheology II – the Digital Revolution Strikes Back.

Men också i ett annat och vidgat avseende kan Antonio Spadaros bok ses som ett tidsdokument. Hans anslag leder tankarna till det slags historicism som genomsyrat teologin under framför allt 1900-talet. Det är ett synsätt som går utöver historisk medvetenhet (det vill säga insikten om hur Gud verkar i historien) och i stället gör den historiska utvecklingen som sådan till värdemätare på sanning. I teologisk mening kan frälsningshistorien bli betraktad som en process mot ett allt större fullkomnande, driven framför allt av Anden, som inte alltid ontologiskt framstår som den tredje personen i Treenigheten utan ibland snarare som en god ”anda”. Guds ingripanden genom konkreta händelser uppfattas mindre som något som definitivt ändrar historiens gång och mer som representationer som upprepas i olika former. Att finna Guds Ande i och bakom allt balanseras inte av behovet att också urskilja allt det som präglas av att människan stänger ute Gud och som därför är i behov av aktiv mission och evangelisation.

Internets sociala medier skapas och befolkas av oss människor. Vi kan i dessa miljöer precis som i alla andra miljöer välja att samverka med Guds gudomliga ljus så att det kan genomsyra allt. Men vi kan också välja att inte göra det, helt eller delvis. Och i alla dessa fall är vi, och därmed de miljöer vi skapar och befolkar, i behov av omvändelse och frälsning. Ingen mänsklig miljö blir automatiskt eller av sig själv alltmer gudomlig med tidens gång. Många nutida negativa och tyvärr utbredda internetfenomen såsom hatsajter, sinnrika verktyg för terrorrekrytering, pornografi och anonym droghandel och så vidare, har uppstått genom att människan använder sina nya redskap till ont, till nya uttryck för sin syndfullhet – när de skulle kunna göra mycket gott om de betraktades som medel för något som måste föregå dem, liksom alla andra redskap som vi uppfinner. Därför undrar jag om den goda teologiska reflektionen verkligen vinner på att utesluta frågan om hur vi ska förkunna evangeliet om Guds inkarnation, det vill säga slutliga uppenbarelse i världen (och därför historiens absoluta höjdpunkt), genom teknikens nya möjligheter. I beaktande av de sociala mediernas dialogkaraktär, självklart, men med ett tydligt syfte – nämligen att också öppna den ”digitala kulturen” för omvändelse och frälsning.

Thomas Idergard är jesuit och teologie studerande i London.