Klosterlivet som ett trons äventyr

Tom Roberts, sedan många år journalist på den amerikanska, katolska dagstidningen National Catholic Reporter, har skrivit en biografi om en av medarbetarna vid samma tidning, nämligen den kända benediktinsystern Joan Chittister. Hon anses av vissa vara en av vår tids stora andliga ledare och tillika profet, men hon är inte lika omtyckt i konservativa, kyrkliga kretsar i USA. Att skriva en biografi om en journalistkollega på samma tidning hör inte till det vanliga. Den kollegiala relationen har säkert bidragit till den familjära tonen i boken. I hög grad bygger framställningen på intervjuer, inte bara med Joan Chittister utan också med några av hennes medsystrar i benediktinklostret i Erie i Pennsylvania. Hennes livshistoria är delvis parallell med klostrets historia från 1950-talet och framåt. Den senare har hon själv tecknat i boken The Way We Were. A Story of Conversion and Renewal, 2005 (se Signum nr 6/2014).

Till det unika i Roberts biografi hör att Joan Chittister här för första gången, nära 80 år gammal, berättar om sin barndoms stora trauma, som hon burit med sig hela livet men som också gett henne inre styrka att klara motgångar. Hon föddes 1936. Innan hon ens hunnit fylla tre år dog hennes biologiske far i tuberkulos. Modern, som blev ensamstående och saknade utbildning, fick därefter svårt att klara försörjningen. När en manlig bekant visade sitt intresse, gifte hon om sig med denne av ekonomiska skäl och för att hon behövde en far till Joan. Mannen adopterade senare Joan, som då fick efternamnet Chittister. Styvpappan, som innerst inne var godhjärtad och tyckte om flickan, visade sig dock ha en stor svaghet. Han var alkoholist, och när han drack blev han våldsam och misshandlade hustrun. Under resten av uppväxten blev Joan inte bara vittne till misshandeln, utan hon försökte också att gå emellan och rädda mamman från att bli ihjälslagen. Mor och dotter kom därför att få en mycket nära relation i rädslan för den våldsamme mannen.

I början av tonåren önskade Joan Chittister, som var katolik, gå i high school hos benediktinerna i Erie, där familjen bodde. För detta krävdes en liten terminsavgift, som styvpappan inte ville betala, eftersom han tyckte illa om katoliker. Den viljestarka flickan löste dock problemet genom att själv arbeta vid sidan av skolgången och skaffa sig pengarna. Hon lyckades bra i skolan och när systrarna upptäckte att hon hade anlag för att skriva, hjälpte de henne att utveckla denna talang. Som 13-åring hade hon haft en stark gudsupplevelse och drogs till systrarnas religiösa liv. Efter vissa förhandlingar inträdde hon i klostret endast 16 år gammal. I samband därmed upptäckte man att hon led av polio, och sviterna av den sjukdomen fick hon kämpa med i flera år samtidigt som hon utbildades till benediktinsyster. Hon avlade sina slutgiltiga klosterlöften 1957 och i likhet med de andra systrarna blev hon därefter fullt sysselsatt som lärare i klosterskolan.

Vid en fortbildning upptäckte en lärare hennes intellektuella kapacitet och hon blev den första i klostret att få bedriva doktorandstudier, vilket hon gjorde samtidigt som hon undervisade på halvtid i skolan. Hon disputerade 1971 vid Pennsylvania State University på en avhandling om kommunikationsteori med tonvikt på socialpsykologi, en utbildning hon fick god användning av som ledare på olika nivåer i det amerikanska, kvinnliga ordenslivet. Även om hon aldrig kom att göra någon akademisk karriär i egentlig mening, är hon hedersdoktor vid tolv universitet. Samma vecka som hon förvärvade sin PhD (doktorsgrad) valdes hon till ordförande i Federation of St. Scholastica, ett uppdrag som avslutades 1978, då hon valdes till priorinna för benediktinsystrarna i Erie och så förblev fram till 1990. Hon var ordförande för Conference of American Benedictine Prioresses 1974 och likaså för Leadership Conference of Women Religious (LCWR) fram till år 1976.

Joan Chittister anlitas ofta som talare både i USA och internationellt. Hon återvänder då ofta till den helige Benedictus regel och dess relevans i dag men är också väl förtrogen med många andra ämnen som ordenslivets förnyelse, kvinnan i kyrkan, freds- och miljöfrågor med mera.

Numera tillbringar hon några månader varje år i en skrivarstuga på Irland och har inalles publicerat ett 50-tal böcker.

Undertitelns ord i den aktuella biografin from Certainty to Faith återspeglar Joan Chittisters egen livsresa men också utvecklingen i det kloster vars ledare hon var i tolv år. När hon påbörjade sitt liv som benediktin var allt reglerat in i minsta detalj. Systrarna trodde sig veta hur det förhöll sig med det mesta, såväl trosmässigt som praktiskt i det dagliga livet (certainty). Sedan följde Andra Vatikankonciliets uppmaningar om att återvända till källorna, tyda tidens tecken, skaffa sig god utbildning och följa Kristus i allt enligt evangeliet. Därtill kom samhällsförändringar som medförde att systrarna gradvis fick ändra sitt boende, överge verksamheter som de bedrivit och ge sig ut på okänt vatten. Detta förändrings- och förnyelsearbete pågick i flera årtionden och krävde många diskussioner, tårar, djupgående reflektioner och bön. Under Joan Chittisters tid som priorinna beslöt man av ekonomiska skäl att stänga den skola man arbetat med i 119 år för att i tro (faith) ge sig i kast med de sociala behov som fanns i omgivningen. ”Vad skulle Jesus ha gjort?” blev en ofta återkommande fråga. Från att ha undervisat fattiga barn blev många systrar närmast socialarbetare med engagemang i samtidens stora frågor kring fred, miljö, fattigdomsbekämpning med mera.

Bokens sista kapitel, som har titeln ”Into uncharted waters”, handlar om bristen på rekrytering och ordenslivets framtid. Här bidrar författaren med egna synpunkter och det är inte alltid så lätt att veta om utsagorna är hans eller Joan Chittisters.

En vanlig uppfattning är att bristen på präst- och systrarekrytering i västvärlden beror på krisen efter konciliet, då många präster och systrar valde att lämna sina ämbeten eller ordnar. Denna förklaring stämmer delvis men är dock förenklad. Roberts hänvisar till några statistiska och sociologiska undersökningar som visar att frågan är mer komplex. Uppgifterna gäller bara USA och kan därför inte generaliseras, men vad som framgår är att den katolska kyrkan där har förändrats dramatiskt under det senaste halvseklet på många sätt – inte bara i minskningen av antalet präster och systrar – och att de bakomliggande kulturella och sociologiska faktorerna är bortom kyrkans kontroll. Beträffande nedgången av antalet ordenssystrar är säkert feminismen i samhället och medvetenheten om att systrarnas liv i så hög grad styrts av kyrkans manliga hierarki en av de bidragande orsakerna, men inte den enda.

Joan Chittister är inte så intresserad av förklaringar till nedgången eller av värvningskampanjer. Hon menar dessutom att unga kvinnor, som söker skydd och säkerhet i kloster, inte bör bli systrar, eftersom livet i Jesu efterföljd alltid innebär risktagande, osäkerhet och uppbrott. Vad hon värnar om är själva livsgnistan i klosterlivet, att söka Gud. Ingenting annat, som till exempel arbete, får prioriteras framför detta yttersta mål. Den glöd som fortfarande finns måste hållas levande så att elden kan blossa upp på nytt. Kanske betyder detta bara att dagens systrar ska fortsätta att leva som de gör, så att glöden kan fortleva efter deras död, säger hon. Troligen kommer de yttre formerna för detta att se annorlunda ut än nu. – Hon talar utifrån Eire-systrarnas erfarenheter av risktagande i tro. Kommuniteten består i dag av ett hundratal medlemmar, vars medelålder är 73 år. Systrarna i utbildning är få och det är inte många som avlägger klosterlöften. Men kring kommuniteten finns ändå mycket vitalitet. Antalet oblater (personer som är knutna till klostret utan att avlägga löften men strävar efter att följa den helige Benedictus regel i sitt ordinära liv) har ökat på senare år och uppgår nu till 270. Kommunikationerna med oblaterna uppehålls via e-post och internet. Retreater, reflektions- och arbetsdagar ordnas även i klostret för oblaterna. En ytterligare form av ”digital gemenskap” är Monasteries of the Heart, som omfattar tusentals medlemmar runtom i världen och ger inspiration till hur gemenskap, bön och arbete enligt den benediktinska spiritualiteten kan levas i dag. En viktig uppgift för systrarna är just att förmedla spiritualitet till människor i dagens sekulariserade samhälle, menar Joan Chittister.

Personligen finner jag slutkapitlet mest intressant i denna mycket amerikanska bok. Det är visserligen lite ostrukturerat och innehåller inga färdiga recept på hur klosterlivet ska fortbestå, men den yttersta målsättningen framgår klart – att söka Gud, även om de yttre formerna för detta trosäventyr förändras.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.