Trovärdig motpart sökes

En nyutkommen bok med titeln Det som en gång var av Helena Granström och Marcus Elmerstad är en tungt vägande civilisationskritisk skrift. Den stannar inte vid att påtala enstaka, uppkomna missförhållanden i dagens samhälle utan hävdar att den teknologiska omvärld som vi nu lever i och är beroende av, på ett fundamentalt sätt har berövat oss tillgång till det ursprungligt mänskliga, ja, än värre, vår kultur hindrar oss från att ens uppleva detta som en förlust.

Deras bok är uppbyggd i tre skikt. Det första – och bärande – skiktet är en lång essä av Granström, där hon med analytisk skärpa söker mejsla fram konturer av vår förlust. Klarheten i hennes tankegångar och språk vittnar om att hon är akademiskt skolad i matematik och fysik. Denna essä avbryts då och då av det andra skiktet, där personen Helena berättar om vad hon ser och vilka hon möter under en fjällvandring, förmodligen i trakterna av Stora Sjöfallet och Akka-massivet i Lappland. Det tredje skiktet utgörs av ett tjugotal naturbilder tagna av fotografen Marcus Elmerstad.

Jag skall här i huvudsak koncentrera mig på det första skiktet, Granströms essä.

Helena Granström med sin bakgrund i naturvetenskapliga universitetsstudier försöker inte låtsas att hon funnit en plattform utanför det samhälle och den kultur som hon analyserar. Tvärtom är hennes utgångspunkt den att hon måste kalla den kulturen för sin, eftersom hon vuxit upp i den. I sitt dagliga liv är hon helt beroende av dess produkter, och hon vet alltför väl att hon tillägnat sig en livsstil formad av denna kulturs normer och tänkesätt. Och det är just utifrån den positionen hon vill få syn på ”det som en gång var”, en ursprunglighet, som gått förlorad. Men hur yttrar sig denna förlust?

Ett svar finns pregnant formulerat redan på bokens första sida: ”I någon bemärkelse har den här kulturen lärt mig att vara människa. I en annan bemärkelse har den lärt mig att sluta vara det.”

Men vad är det då vi gått miste om så att vi slutat vara människor?

Hennes svar är kort uttryckt: vår kultur har reducerat/begränsat vår förmåga att erfara det Andras kvalitet av ”annanhet”, erfara att detta Andra är något som blir oss givet; det är inte något vi gjort själva. Förlusten av denna kvalitet medför att vi blivit instängda i ett människotillverkat rum av artefakter, och med dess hjälp har vi skapat oss illusionen att vi är självförsörjande i allt. Men det är bara genom att erfara och bekräfta den Andre i dess annanhet, bekräfta att vi är utlämnade till en interaktion med den Andre, som vi själva kan bli verkliga som människor.

Förnekelsen av den Andres annanhet gäller över hela fältet, från det handfast materiella till det subtilt andliga, vilket är konsekvent eftersom det i våra liv inte finns vattentäta skott mellan materiellt och andligt. Förlusten av kvaliteten annanheten sprider sig så att en rad andra distinktioner också går förlorade. Och för att ta ett konkret exempel på detta:

En sak är att betrakta en skog som ett möjligt virkesförråd; här är det ännu möjligt att växla över till ett alternativt synsätt och erkänna att en skog kan ha andra kvaliteter; men när den distinktionen försvinner och vi inte förmår uppfatta skillnaden mellan en skog och en granplantering, då är det fritt fram för exploatering av omvärlden. Och därför har dagens ”miljödebatt” inte handlat om naturen som det Andra utan om hur dessa resurser skall fås lönsamma så att de kan bli fullständigt införlivade i samhällets produktion av självtillfredsställelse.

När det Andras annanhet upphävdes, upphävdes också på en principiell nivå skillnaden mellan naturligt och artefakt, mellan original och kopia, mellan ursprunglig och manipulerad, mellan verkligt och virtuellt, mellan sant och falskt. Varje oegentlighet som kan tänkas uppkomma är i grunden teknisk så vår egentliga uppgift är att konstruera de tekniska lösningar som skapar trovärdiga och kraftfulla illusioner.

Detta gäller självfallet inte enbart i interaktionen människa–natur eller människa–djur, utan också för samspelet människa–människa. Robotiseringen är en genomgående trend i dagens civilisation, och den är helt kongruent med vår kulturs grundläggande värderingar. Målet är inte bara att vi skall vänja oss vid att använda robotar i produktionen av varor och tankar utan att robotar skall bli så integrerade på alla nivåer av våra liv att distinktionen mellan människa och robot blir helt utplånad. Ty när den Andres annanhet upphör, då upphör också den människa, som en gång var.

Det andra skiktet i boken, som alltså är anteckningar från en fjällvandring, kan sägas vara en kompletterande illustration till de mer abstrakta resonemangen i essän. Att kalla dessa anteckningar för en naturbeskrivning vore emellertid missvisande. Personen Helena registrerar det hon ser och hör under sin vandring, men det är som om det funnes en hinna av teflon mellan henne och den ursprunglighet som hon väl sökte här uppe: hon registrerar, men det verkar inte fastna. Vilket kanske inte är så underligt: hon är ju ändå bara en tillfällig besökare. Men under sin vandring stöter hon också på renskötande samer, och hon stannar några dagar som gäst i samevisten. Hos dem borde väl något av denna ursprunglighet kunna finnas. Men i hennes beskrivning är det som om inte heller samerna riktigt hör till landskapet; också de är tillfälliga besökare; inte heller de är bärare av den ursprunglighet hon söker efter.

Till slut står fjällvandraren Helena tillsammans med några andra turister vid vägkanten och väntar på en buss, som skall ta dem tillbaka till civilisationen som de tillhör. Men bussen dröjer och hon tar på sig ryggsäcken igen och börjar gå längs vägen. Efter ett tag lämnar hon den och ger sig ut i obanade marker. Så får hon syn på en björn en bit bort i en myr, en väldig björn. Länge står hon och betraktar den, hoppas att den skall märka att hon står där. Att det ursprungliga skall få vittring på henne. Och till slut sker det och texten slutar med följande meningar, där Helena talar till björnen:

”Jag skulle vilja att du sade något. Skulle vilja att du vred ditt ansikte in mot mitt och talade till mig.

Nu gör du det. Nu talar du till mig.

Du talar högt och tydligt. Med din mullrande röst ur kroppen talar du.

Du talar, men jag förstår inte vad du säger.”

Marcus Elmerstads naturfotografier förstärker den grundstämning av förlust, som präglar Granströms texter. Svartvita fotografier av det som en gång var, människotom, orörd natur, knotiga träd, stränder, myrar, fjällhedar. Det som binder samman bilderna är en frånvaro; där är något som saknas, något som aldrig kom med; men där finns också ett nästan omärkligt stråk av förväntan: kanske är det ändå inte försent.

Jag skulle vilja avsluta den här anmälan med ett citat som sammanfattar både det budskap och den stämning boken förmedlar: ”Det jag vet är att det enda som är sorgligare än att förlora en djup och meningsbärande relation till sin omvärld, är att förlora vetskapen om att denna förlust har ägt rum. Det enda som är sorgligare än att glömma hur man lever på en plats utan att göra den obeboelig, är att glömma att det kan vara, och har varit, annorlunda.”

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.