Att förstå det ryska

För drygt hundra år sedan gick rysskräcken som en epidemi genom Sverige. Tsarens spioner skymtade bakom buskarna. De ryska sågfilare som vandrade runt på den svenska landsbygden ansågs vara förklädda agenter, åtminstone till dess att slavistprofessorn Alfred Jensen, analyserade deras språk och fann att de var enkla bönder från Novgorodområdet som ville få extrainkomster.

Sverige har alltid behövt kunniga slavistprofessorer för att skingra myter om Ryssland. Per-Arne Bodin tillhör dem som oförtröttligt velat upplysa allmänheten om den ryska kulturen och dess särart. Hans specialitet har varit att visa hur det religiösa och kulturella arvet från Bysans bidragit till att forma Rysslands egenart. Med djup kunskap om ortodoxt fromhetsliv har han bland mycket annat visat hur rysk litteratur och bildkonst påverkats av motiv från hymnografi och ikonmåleri.

Den senaste boken fullföljer denna i sann mening folkbildande tradition. Den spänner över flera sekler med en viss tonvikt på det senaste århundradet. Men också när det gäller nutida händelser får vi veta hur de är rotade i en lång ideologisk historia. Det gäller till exempel Boris Jeltsins beslut att det postkommunistiska Ryssland skulle infoga dubbelörnen i sitt statsvapen. Per-Arne Bodin betecknar denna tvehövdade fågel som den förmodligen viktigaste nationella symbolen i den ryska kulturhistorien. Anknytningen till det gamla bysantinska kejsartecknet manifesterar teorin om Ryssland som imperiets efterföljare och Moskva som det tredje Rom. Samtidigt har just denna symbol använts av dem som motsatt sig ryska försök till underkuvande av andra folk. Den finske konstnären Eetu Isto gav 1899 sin egen tolkning av heraldiken när han avbildade en aggressiv rovfågel som försöker slita Finlands egen lag ur händerna på en kvinna som med sin bara armar försvarar den nationella rätten.

Bysantinska utgångspunkter har också en essä som handlar om ikonerna som teologi. Här är det 800-talets försvar för de heliga bilderna som utgör bakgrund för en betraktelse om bild och teologi hos några senare tänkare. Det handlar om fyra så vitt skilda personligheter som det ryska universalsnillet Pavel Florenskij och de något mer sentida franska tänkarna Baudrillard, Lacan och Marion. Det är ett intressant jämförande perspektiv som målas upp, men kanske är framställningen lite för kortfattad för att riktigt göra rättvisa åt de fyras var för sig rätt komplicerade tankevärldar. Här hade jag för övrigt gärna sett en hänvisning till en svensk konstteoretiker som Ulf Linde, som i sin sista bok Sammelsurium skrev en vacker betraktelse över den berömda pantokrator-ikonen från Sinai och konstaterade: ”Det är inte bara tanken som upplöses i bilden utan också materien. Från att vara en platt yta blir den rumslig. Som det himmelska och det jordiska båda upplöses i Kristi blick: i hypostasen.”

Full av historisk symbolik är förstås också Pussy Riots omskrivna uppträdande i Kristi Frälsare-katedralen i Moskva. I ett av bokens mest intressanta avsnitt berättar Per-Arne Bodin inledningsvis om den historiska spänningen mellan staten och konsten i Ryssland. Den har fått förnyad aktualitet i ett läge där många konstutövare kan uppleva kyrkan som alltför nära knuten till statsmakten. Så länge kyrkan var förföljd vann den ofta respekt inom den intellektuella sfären, men när förföljelser övergått till en de facto privilegierad ställning utmanas de som vill vidga den kulturella frihetens gränser.

Pussy Riots världskända demonstration rör vid många känsliga områden i både det kyrkliga och det kulturella medvetandet. Själva katedralen ekar av historia: en gång byggd som en manifestation över Rysslands seger över det västeuropeiska erövringsförsöket genom Napoleon, senare raserad av Stalin i den stora förföljelsevågen på 1930-talet, därefter återuppbyggd med rekordfart efter kommunismens fall, nu närmast som en symbol över en ny seger: den över gudlöshetens tyranni. Det i många avseenden heliga rummet blev nu spelplatsen för en happening där den maskerade punkgruppen framförde texter som kunde ses om parafraser på klassiska liturgiska hymner.

Att Pussy Riot fått en betydligt mer positiv uppmärksamhet i väst än i sitt hemland är inte så förvånande. I väst ses de ofta som feministiska hjältinnor som trotsat nationalistiska auktoriteter. I Ryssland kan de upplevas som hänsynslösa hädare och skymfare av ett historiskt martyrium.

Per Arne Bodin sammanfattar dilemmat: ”Kyrkan kan inte se att denna performance är ett konstverk, konstnärerna kan inte se den helgd som omger det sakrala rummet, väst kan inte se att det också finns en stark kritik av vårt nutida samhälle i deras framträdanden, forskaren kan inte se det provokativa i handlingen.”

Hela denna text borde för övrigt kunna vara ett utmärkt underlag för seminarieövningar, både vid konsthögskolor och teologiska fakulteter. Var går gränserna för konstens frihet i religiösa sammanhang? Finns det etiskt och moraliskt stötande kulturyttringar som söker skydd bakom den konstens frihet som vi alla vill bekänna oss till? När blir en protest egentligen kontraproduktiv? Och är det rimligt med rättegångar mot ett bristande konstnärligt eller moraliskt omdöme?

Domstolstemat aktualiseras för övrigt i en annan av essäerna i den här boken. Den handlar om de beryktade Moskvarättegångarna 1937. Som instrument för rättvisa var de förstås en enda stor parodi. Som offentliga evenemang framstod de som ett slags teater med ett på förhand bestämt rollspel. Inte minst intressant är hur de bedömdes av intellektuella i väst som fortfarande kunde se dem som nödvändiga led i skapandet av en ny framtid. Per-Arne Bodin konstaterar att den uppenbara lärdom som man kan dra av dessa processer och deras följder är vad som händer när legaliteten sätts ur spel på grund av fruktan eller på grund av tron på genomförandet av ett framtida lyckorike: ”Här blir avståndet mellan Moskva för sjuttiofem år sedan och häxprocesserna i Ångermanland på 1600-talet eller Guantanamo i dag inte stort. Gemensamt för de tre fallen är att de trots alla försök till förklaringar förblir obegripliga för sunt förnuft och för alla föreställningar om mänsklig civilisation.”

Det finns annat i denna bok som också påminner om den förvridna logiken i den ideologi som styrde Ryssland efter revolutionen. Att den ryska kyrkan från 1920-talet och flera decennier framåt varit utsatt för en av kyrkohistoriens mest våldsamma förföljelser påminns läsaren också om i ett avsnitt som presenterar den numera helgonförklarade patriarken Tichon (1865–1925). Han valdes 1917 till den förste patriarken i modern tid på ett kyrkomöte som skulle återställa den ryska kyrkans kanoniska ordningar. Knappt hade han axlat sitt nya ansvar innan han konfronterades med både inre och yttre fiender. På ena sidan stod den gudlösa statsmakten, på den andra schismatiker som på viktiga områden ville bryta med den ortodoxa traditionen. Hans död 1925 lämnade kyrkan utan en fast ledning. Efter kommunismens fall blev han helgonförklarad som bekännare och martyr och hans livsgärning hyllas nu av kyrkan i en hymnologi som bygger på ett nedärvt bysantinskt formspråk.

Per-Arne Bodins förmåga att binda samman historia och nutid är beundransvärd. Det finns mycket annat på det temat som kunde lyftas fram ur denna rika essäsamling. Den bidrar till att fördjupa bilden av Ryssland men också till att ställa viktiga frågor in i vår egen västeuropeiska samtid.

Torsten Kälvemark är teolog och kulturskribent, Södertälje.