Katolsk i olika bemärkelser

Yngve Brilioth (1891–1959) var en framstående lärdomsgestalt i Svenska kyrkan under 1900-talet, verksam som medeltidshistoriker, kyrkoman och ekumen. Enligt kyrkohistorikern Oloph Bexell var han som ärkebiskop den ”siste kyrkofursten i Svenska kyrkan”.

Brilioths skarpa intellekt och hans lätthet att uttrycka sig i skrift upptäcktes och togs tillvara av den då nytillträdde ärkebiskopen Nathan Söderblom, som anställde honom som sekreterare 1914. Fyra år senare prästvigdes han av Söderblom. Brilioths dynamiska bildningsresa gick sedan mellan akademierna i Uppsala, Oxford, Åbo och Lund. På de båda senare platserna var han professor i kyrkohistoria, respektive praktisk teologi. I flera avseenden kom Brilioth att hålla den söderblomska ekumeniken levande i sin person och genom sitt omfattande engagemang i den ekumeniska rörelsen Faith & Order.

Ett liturgiskt bottenläge

I en nyligen framlagd avhandling vid Uppsala universitet uppmärksammar Maria Eckerdal denne Brilioth som liturgisk reformator, närmare bestämt som en betydande person i strävandena att bryta upp från den liturgiska epok i Svenska kyrkan som hade fått sitt lågvattenmärke i 1811 års kyrkohandbok. Epoken kännetecknades bland annat av att mässa firades alltmer sällan och av allt färre (kap. 3). I förgrunden för mässan stod ett ensidigt och starkt botmotiv, gestaltat i skriftermålet, vilket kom att på de allra flesta söndagarna ersätta firandet av mässan med ”det talade Ordets tyranni” (Brilioth). För Brilioth och olika samtida högkyrkliga strömningar skulle en ny kyrkohandbok ställa mässliturgin i centrum och ge den en rikedom av teologiska motiv och liturgisk gestaltning.

Brilioths främsta argument för en sådan reformation av Svenska kyrkan speglade hans akademiska hemvist. De var kyrkohistoriska: Över tid och på alla platser har mässliturgin utgjort och utgör det sammanhållande bandet i kyrkan. Med andra ord hävdade han att de olika kristna kyrkornas katolicitet synliggörs i och ur mässan. Därför talade och skrev Brilioth om en liturgi som är gemensam i hela Kristi kyrka.

Detta reformprogram är bakgrunden till att Maria Eckerdal gett sin avhandling titeln En katolsk liturgi för en katolsk kyrka. Titeln är kanske uppseendeväckande, därför att termen katolsk inte brukar förknippas med eller användas om Svenska kyrkan. Huvudsyftet med avhandlingen är att visa hur de förändringar som Brilioth medverkade till i gudstjänstlivet samspelade med hans kyrkosyn (s. 35). Genom att lyfta fram Svenska kyrkans rötter i den odelade kyrkan fann Brilioth kyrkans fullhet och helhet. Det är också i denna ickekonfessionella mening som Eckerdal benämner Brilioths liturgi- och kyrkosyn som ”katolsk”. Själv kallade han den i regel för ”allmännelig”, en term som sedan medeltiden varit den svenska översättningen av latinets catholicam.

Fungerar ”katolsk” som analysbegrepp här?

Eckerdal hade kunnat vara avsevärt tydligare med att ”katolsk” utgör hennes analysbegrepp i avhandlingen. Det framgår inte heller om det är knutet till någon typ av teologisk/teoretisk modell som används som övergripande analysredskap. Nu sägs det alltför kortfattat att det är en term som författaren vill ”återerövra” för att eventuellt få syn på andra perspektiv som inte ”allmännelig” associeras med (s. 47). Hon diskuterar inte heller om det finns problem med ett sådant analysbegrepp, eftersom det har så olika meningar och referenser. Genom att det inte heller kopplas samman med en teologisk/teoretisk ram, kan det i praktiken bli hennes egen förförståelse eller egna önskebilder som kvalificerar vad det betyder i hennes undersökning.

Det framgår inte heller om Eckerdal prövat andra tänkbara analysbegrepp och teoretiska perspektiv på sin problemställning och sitt material. Utifrån ekumenen Brilioth skulle ett alternativ ha kunnat vara ”ekumenisk” och då tillsammans med någon teologisk modell inom ekumenisk forskning. I så fall skulle den liturgi- och kyrkosyn som Eckerdal frilägger under perioden 1914–1942 kunna tolkats som ”ekumenisk”, och det hade gett avhandlingen titeln ”En ekumenisk liturgi för en ekumenisk kyrka”. Få läsare av avhandlingen hade väl då höjt på ögonbrynen, men forskning inom humaniora handlar väl primärt om att skapa relevant kunskap och fördjupa förståelsen av studieobjekt.

Som opponenten Jonas Jonson hävdade vid disputationen skulle Brilioth i varje fall knappast själv ha känt igen sig i termen ”katolsk”. I avhandlingen har Eckerdal beskrivit den katolikskräck som fanns i Sverige och i Svenska kyrkan vid den här tiden, en omfattande beröringsångest för allt som förknippades med den romersk-katolska kyrkan (s. 98 ff.). Brilioth var en kritiker av detta fenomen, men han använde aldrig termen katolsk om den odelade kyrkans liturgi- och kyrkosyn, förutom i engelska översättningar (se nedan). I sin gradualavhandling 1915 hade Brilioth studerat det katolska, men då i betydelsen kyrkan i väst med centrum i Rom. Titeln blev Den påfliga beskattningen af Sverige intill den stora schismen.

Eckerdals avhandling visar att det var under en längre vistelse för forskning i Oxford åren 1919–1922 som Brilioth upptäckte och fördjupade sig i det katolska i en annan konfessionell mening, nämligen den anglokatolska. I Oxford hade Oxfordrörelsen sitt centrum, och denna rörelses ärende brukar beskrivas som högkyrklig anglokatolicism.

Här mötte och deltog Brilioth i ett mässfirande som stod i skarp kontrast till det han var van vid i Svenska kyrkan. Genom kontakter med dåtidens förgrundsgestalter inom den anglikanska kyrkan (Gore, Store, Brightman, Fendick, m.fl.) påverkades också hans tänkande om liturgi och kyrka. Deras teologi om en fortgående inkarnation blev med hans egna ord ”en levande tillgång”, som kom att prägla hans syn på liturgi och kyrka. Eckerdal konstaterar att åren i Oxford gav Brilioth en vidare förståelse av den ena, allmänneliga, apostoliska kyrka, av vilken den engelska kyrkan var en del, och Svenska kyrkan en annan.

Det Eckerdal analyserar som katolskt kallas av Brilioth för ”evangeliskt” i den uppmärksammade bok som blev resultatet av den forskning han bedrev i Oxford: Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (1926). Den kom i en engelsk utgåva 1930, men där kompletteras ”evangeliskt” med termen ”katolsk”, därför att i England har den en vidare betydelse och positiv klang: Eucharistic Faith and Practice, Evangelical and Catholic. Med utgångspunkt i ett antal grundmotiv, som han menade sig finna i Nya testamentet och i den tidiga kristna traditionen, fann Brilioth en slagruta med vars hjälp han i denna bok kunde systematisera och tolka det historiska materialet. I mässliturgin utgörs dessa motiv av tacksägelse, åminnelse, gemenskap, mysterium och offer.

Det är intressant att notera att den andra boken som gjort Brilioth känd handlar om predikan (Predikans historia, 1945), och den är uppbyggd på motsvarande sätt som mässliturgiboken. Eftersom denna bok hamnar utanför avhandlingens avgränsningar i tid, blir Brilioths liturgiska reform av predikan inte diskuterad i relation till mässliturgins centrala betydelse. Det som framkommer är hans distinktion mellan mässliturgin som det objektiva och predikan som det subjektiva i liturgin.

Rikt källmaterial men svag källkritik

Brilioths livsverk har beforskats tidigare, men i arbetet med den här avhandlingen har Eckerdal haft tillgång till arkivet efter Brilioth. Tidigare har familjen inte ställt det till förfogande för forskning. Detta rika och mångskiftande källmaterial har möjliggjort en detaljrik friläggning av Brilioths deltagande i de liturgiska arbetsprocesserna kring kyrkohandboksförslaget 1926, men som inte antogs (kap. 5), och kring kyrkohandboken 1942 (kap. 7, som utgörs av 78 sidor i avhandlingen). Med hjälp av detta källmaterial lyfter avhandlingen fram de relationer och nätverk som dessa processer byggde på och skapade.

Avhandlingen vittnar om ett energiskt arbete med arkivet efter Brilioth, men också med annat källmaterial, till exempel mängder med protokoll. Därigenom ger denna avhandling en rad nya inblickar i liturgiskt reformarbete i svenskt kyrkoliv på 1900-talet.

Eftersom allt liturgiskt förnyelsearbete handlar om detaljer och återigen detaljer, har arkivmaterialet gjort det möjligt att dokumentera överväganden kring 1942 års kyrkohandbok, och de liknar de diskussioner som nu pågår kring det aktuella kyrkohandboksförslaget i Svenska kyrkan, eller för den delen de nya liturgiska böckerna i Stockholms katolska stift eller Equmeniakyrkans nyligen utsända provutgåva av sin första kyrkohandbok. Det handlar om ordval, restaureringsprinciper, strukturfrågor och vägval mellan olika betoningar i traditionerna.

Som opponenten påpekade vid disputationen, finns det ett problem kring arkivmaterialet och det gäller Eckerdals alltför begränsade kritiska granskning av det. Arkivmaterialets källvärde och förhållande till annat material är exempelvis inte diskuterat under rubriken ”Undersökningsmaterialet” (s. 39). I all historisk forskning är en kritisk blick hos forskaren avgörande, därför må det med rätta anses vara en brist att avhandlingen innehåller få källkritiska frågeställningar och resonemang. Det har betydelse till exempel för hur Eckerdal tolkar det biografiska materialet i arkivet, något jag återkommer till.

Konsekvenser av en okritisk reflektion till källmaterial framkommer kring de fotografier som ingår i boken. I vilken mening är bilder ett källmaterial här? Vilken roll spelar dessa bilder i avhandlingen? Varför har just dessa kommit med? Eftersom det inte är framskrivet av författaren får man som läsare gissa. För mig förstärkte fotografierna den bild som avhandlingen ger av Brilioth som en elegant och smart, men också karg och gåtfull person. Men det är min egna subjektiva användning av dessa bilder och inte en forskningsmässig.

Sociologin hamnar i skuggan

När avhandlingar diskuteras är det lätt att så till den grad gräva ner sig i det som saknas eller är bristfälligt, att det som faktiskt står där glöms bort. Avslutningsvis vill jag ändå lyfta fram något som hamnat i skuggan i Eckerdals avhandling, och jag vill hävda att det beror på den typ av biografisk inriktning som avhandlingen faktiskt har.

Biografin har gått från att ha en given plats inom humanistisk forskning till att ifrågasättas, för att under senare tid åter komma till heders. Biografins återkomst är dock inte en comeback för romantikens idealism, genier och hjältedyrkan. Poängen är inte längre solitären som skiljer sig från mängden utan det partikulära, alltså en medvetenhet om att person och kontext är sammanvävda och därför inte kan undersökas skilda från varandra. Personen blir i stället en öppning till kontexten.

Eckerdals metod, värdering av arkivmaterialet i relation till annat material och avgränsningar i avhandlingen gör dock Brilioth i hög grad till en solitär, till ett slags kyrklig egenföretagare. Han framstår som en person som går sin egen väg med stor integritet. Och det är troligen också en riktig bild, byggd på ett stort arkivmaterial. Men det som hamnar i skuggan är då all den sociologi som möjliggjorde det Brilioth åstadkom. Han ingick i etablerade praktiker och strukturer inom Svenska kyrkan för liturgiskt arbete: kommittéer, kyrkomöten, nätverk, föreläsningar, publikationer och så vidare. Det mesta av kontexten för personen Brilioth finns i källmaterial utanför familjearkivet. Jag lyfter fram detta som ett exempel på vad källkritik innebär i praktiken för biografins återkomst i forskningen.

Eckerdal har frilagt många av de personliga relationer som möjliggjorde reformarbetet – även motståndare av olika slag – men i analysen lyfter hon inte fram hur Brilioths partikulära liv gestaltar ett historiskt sammanhang med bibehållen komplexitet. En sådan återkomst för biografin inom teologin är mer intressant än abstrakta och generella teorier om kyrka eller samhälle.

Eckerdal konstaterar att Brilioth själv studerade liturgi som sociala praktiker (s. 360), men hon tar inte medvetet vara på det perspektivet i sitt eget studium av Brilioths liturgiska reformsträvanden. Inom kyrkovetenskapen är forskning om sociala (ecklesiala) praktiker väl utvecklad. I det praxiologiska perspektivet kan man se liturgiska reformsträvanden som en återkommande och partikulär praktik – ett reformskap. Och som andra praktiker i en kyrka förutsätter reformskap kyrka, och reformskap skapar kyrka i olika meningar. Det var i en sådan praktik och i detta samspel som Brilioth var en betydelsefull aktör.

Yngve Brilioth är och förblir onekligen imponerande. Men Eckerdals bild av honom skulle troligen bli mer autentisk och mångfasetterad om ”katolsk” får ställa en konkret social kropp i fokus och inte en förebild.

Maria Eckerdal: En katolsk liturgi för en katolsk kyrka. Yngve Brilioths liturgiska reformsträvanden 1914–1942. Bibliotheca Theologiae Practicae 98. Artos 2016, 455 s.

Sune Fahlgren är docent i kyrkovetenskap och lärare vid Teologiska högskolan Stockholm.