En kulturpersonlighets avtryck – Anne-Marie Thunberg

Teologen, etikern, skribenten och redaktören Anne-Marie Thunberg (1923–2005) uppmärksammas i en omfattande bok, sammanställd av Stiftelsen Sverige och Kristen tro. Hennes livsverk spände över en mängd olika områden, vilket bredden av ämnen i bokens uppsatser återspeglar. I tolv kvalificerade bidrag får läsaren bekanta sig med Anne-Marie Thunbergs insatser utifrån olika perspektiv. Inledningsvis reflekterar Sven-Erik Brodd över hennes roll i samhälls- och kulturdebatten under 1900-talets senare hälft (jfr bokens titel). Gunnar Weman gör därefter ett sammandrag av viktiga händelser i hennes liv. Gert Nilsson granskar innehållet i hennes etik och Björn Ryman behandlar hennes bidrag till 1950- och 1960-talets radikala ekumenik. Den lutherska tvåregementsläran vållade Anne-Marie Thunberg vissa problem, vilket utreds av Sven-Erik Brodd. Göran Lantz skriver om hennes politiska tänkande och Lars Rydén om hennes bidrag i den forskningsetiska debatten. Anne-Marie Thunberg var etikkonsult i Samarbetsnämnden för kärnavfallsfrågor (KASAM) och i Bengt Gustavssons uppsats behandlas det dilemma hon där ställdes inför. Bo Hansson skriver om hennes ”moraliska ställningstaganden – tankestil och tankekollektiv”. Alf Linderman och Evelina Lundmark studerar vilket nedslag Vår Lösen fick i andra tidningar under tiden med Anne-Marie Thunberg som redaktör, varefter Karin Oljelund ger en bild av henne som ledarskribent. Lennart Sjöström skriver slutligen om den tidsanda som Anne-Marie verkade i och de språkrör hon använde sig av i tidskriften. Till dessa uppsatser ska läggas sammanställningen av Anne-Marie Thunbergs bibliografi, som gjorts av Stefan Andersson och omfattar inte mindre än 53 sidor.

Kort biografi

För sammanhangets skull måste först något sägas om Anne-Marie Thunbergs liv. Hon föddes som den yngsta av fyra syskon i Rogberga 1923 (utanför Huskvarna). Föräldrarna var banvakten Edvin Gustafsson och hans hustru Anna. Fadern, som var socialdemokrat, blev senare riksdagsman och starkt engagerad i Broderskapsrörelsen. Familjen var aktiv i Svenska alliansmissionen, som vid den här tiden var en inomkyrklig väckelserörelse. De grundläggande politiska och kristna värderingarna från hemmiljön bar Anne-Marie Thunberg med sig hela livet i allt vad hon gjorde. Efter studentexamen i Jönköping 1944 påbörjade hon universitetsstudier i Lund, där hon tog en fil.kand. 1948 och sedan en teol.?kand. 1951. Genast därefter blev hon anställd som socialsekreterare på halvtid inom Svenska Ekumeniska Nämnden (SEN) samt som assistent vid Nordiska Ekumeniska Institutet (NEI) på den andra halvtiden. Hennes chef vid båda organisationerna i Sigtuna var direktor Harry Johansson, en ekumenisk pionjär, känd för sin stora arbetskapacitet. Möjligen var det denne som rekryterade Anne-Marie Thunberg, därför att han behövde en kvalificerad medarbetare. I varje fall liknade hon chefen när det gällde energi och arbetskapacitet.

Via arbetet kom hon i kontakt med sin blivande make, Lars Thunberg, sedermera direktor för NEI, patristiker och docent i dogmatik vid Uppsala universitet, samt därtill lyriker. De gifte sig 1954. Livet igenom utgjorde dessa makar en ovärderlig resurs inom den svenska och nordiska ekumeniken. De kompletterade varandra, samarbetade om allt och diskuterade varandras texter. En stor del av deras arbete skedde på ideell basis, eftersom de ekonomiska förutsättningarna inte räckte till för det som de ansåg borde göras.

Genom SEN och även via sin make blev Anne-Marie Thunberg snabbt engagerad i Kyrkornas världsråd (KV) och den internationella ekumeniken. Hon fick i uppdrag att göra översättningar och skriva rapporter, särskilt om det som rörde frågan om det ansvariga samhället, som var aktuell vid denna tid. Dit hörde bland annat avkoloniseringen i Afrika, befrielserörelser, rasfrågan och befolkningsexplosionen. Anne-Marie Thunberg samlade experter omkring sig, bland annat från Sida, för att behandla sådana frågor. Av professorn i missionsvetenskap, Bengt Sundkler, blev hon i samband därmed erbjuden att skriva en licentiatavhandling inom ämnet och tillföra synpunkter på det ansvariga samhället. Den bearbetade avhandlingen trycktes 1960 med titeln Kontinenter i uppbrott. Kyrka och mission inför den afro-asiatiska revolutionen och kom ut i tysk översättning samma år. Studien var bland de första i sitt slag i Sverige och Anne-Marie Thunberg blev känd som expert på tredje världen-frågor.

Vid KV:s tredje generalförsamling 1961 i New Dehli var Anne-Marie Thunberg delegat för Svenska kyrkan. Hennes viktigaste roll blev att förmedla utvecklingen inom den internationella ekumeniken till de svenska förhållandena. Tillsammans med maken översatte hon omgående delar av sektionsrapporterna för boken New Delhi har ordet (1962). Makarna Thunbergs deltog sedan i en politiskt radikal konferens i Genève 1966 anordnad gemensamt av organ inom KV och katolska kyrkan. Ett material därifrån översatte de i boken Kyrka, revolution, struktur. Den användes som förberedelsematerial till KV:s fjärde generalförsamling i Uppsala 1968, där Anne-Marie Thunberg var advisor och Lars Thunberg fraternal delegate. Åren före och efter Uppsala 68 var Thunbergarna, som de ibland kallades i Sigtuna, mycket upptagna av de ekumeniska, globala rättvisefrågorna.

Från och med 1967 fick de sin tjänstebostad i NEI:s lokaler i ”det ekumeniska huset” på Stora gatan i Sigtuna. Därifrån skötte också Anne-Marie Thunberg det omfattande arbetet med ”sina” båda tidskrifter, Vår Lösen och Social Debatt. Den senare, som utgavs av SEN, fylldes nästan helt och hållet med artiklar av henne själv. Redaktörskapet för Vår Lösen, en tidskrift nära knuten till Sigtunastiftelsen, övertog hon från Manfred Björkquist 1961 och fortsatte med detta uppdrag ända tills 1998 (för tidskriftens 90-åriga historia se Signum nr 2/2001). I dessa båda organ hade hon möjlighet att fritt ta upp till diskussion det hon betraktade som angelägna etiska och ekumeniska ämnen. Alla tio nummer 1968 av Vår Lösen anknöt sålunda till ”Uppsala 68”. Hon publicerade även artiklar på annat håll, till exempel i Dagens Nyheter, särskilt på 1960-talet.

Anne-Marie Thunberg ingick som etiker i vissa statliga utredningar (KASAM har redan nämnts) och hennes etiska fält var mycket brett. På 1960-talet engagerade hon sig djupt i abortfrågan och kritiserade utredningen, som hon menade inte hade beaktat den etiska problematiken tillräckligt. I den uppmärksammade boken Välfärd för ofödda – kris i abortfrågan analyserade hon frågan som en social utmaning. Men hennes engagemang rörde också mycket annat som fred och miljöfrågor, teknisk utveckling i förhållande till demokrati, kriminalvård relaterad till människosyn och så vidare. – Anne-Marie Thunbergs omfattande meriter uppmärksammades av Teologiska fakulteten i Lund, som 1978 promoverade henne till hedersdoktor.

År 1978 fick Lars Thunberg en tjänst som lektor vid universitetet i Aarhus i missionsteologi och ekumenik. Av den anledningen flyttade makarna till Danmark och bosatte sig i Ebeltoft utanför Aarhus. För Anne-Marie Thunbergs engagemang och mångahanda arbetsuppgifter innebar dock inte flytten några större förändringar, bortsett från nackdelen med alla resor hon tvingades göra för att kunna sköta sina åtaganden i Sverige. Efter ”exilen” i Danmark återvände de till Sigtuna i början av 1990-talet. Anne-Marie Thunberg fick vid den tiden motta flera utmärkelser, både inom och utanför Svenska kyrkan, för sina insatser inom kultur och socialetik, däribland regeringens Illis quorum.

Som nämnts upphörde hon att vara redaktör för Vår Lösen 1998. Redaktörskapet delades därefter av två författare, men av ekonomiska skäl måste utgivningen upphöra redan 2000. Anne-Marie Thunberg hade svårt att ta till sig beslutet och sade i en intervju: ”Jag har alltid gjort tidningar utan att ha pengar.” Inför nedläggningen hade makarna Thunberg förberett en bok om debatterna i tidskriften, Tradition i rörelse. Ett sekels kultursamtal i Vår Lösen (2000). Den följdes av en textsamling i urval av Anne-Marie Thunberg, Tankens rörelse från tid till tid – texter ur ett sekels kultursamtal i Vår Lösen, som utkom 2005.

Båda makarna drabbades av stroke i början av 00-talet. För Anne-Marie Thunberg inträffade det hösten 2004. Hon återhämtade sig aldrig riktigt därefter utan avled vid jultiden 2005. Tillsammans med sin man, som dog 2007, ligger hon begraven på Mariakyrkans kyrkogård i Sigtuna.

Etikern

Gert Nilsson utreder ingående i sitt bidrag till volymen vad för slags etiker Anne-Marie Thunberg var. Ämnet berörs även i flera av de övriga uppsatserna. Det framgår klart att hon inte anslöt sig till någon av de gängse akademiska etiska skolorna, som hon fann otillräckliga. I stället utarbetar hon en egen etisk metod, där hon inte utgår från en teori utan aktualiserar ett problem i det verkliga livet. Genom reflektioner och teoretisk bearbetning påvisar hon vari det etiska dilemmat består. Metoden kunde kallas ”praktik med etisk reflektion”. Inom forskning och teknisk utveckling finner hon att etiska synpunkter ofta förs in i diskussionen alltför sent, när någonting redan är mer eller mindre avgjort. Hon anser detta mycket otillfredsställande och eftersträvar i stället ”etisk optimering”, vilket betyder att etiska resonemang måste finnas med från början när målen för en verksamhet definieras. I Vår Lösen och Social Debatt var hennes ambition att lyfta upp underliggande etiska problem och blottlägga etiska konflikter, som till exempel i abortfrågan, att ett etiskt värde kränkte ett annat. Ofta anordnades på Sigtunastiftelsen konferenser om sådana ämnen, vilka sedan resulterade i artiklar i Vår Lösen. Som kommunikatör och förmedlare ville hon inbjuda till samtal i ”det etiska rummet” och ”hålla den etiska konflikten levande”. Hon tog sällan ställning själv i sina ledare i Vår Lösen, men i någon mån kom hennes uppfattning ändå fram genom de skribenter som hon gav utrymme åt.

Grunden för Anne-Marie Thunbergs etiska tänkande står att finna i den kristna människosynen och det unika människovärdet. I det ekumeniska sammanhang som hon verkade framställde hon dock inte detta på något konfessionellt sätt eller ens som något specifikt kristet. Men hennes etik, som var humant grundad och uttrycktes i sådana termer, sammanföll med en kristen grundsyn. Människovärdet bottnar i en teologi om skapelsen. Enligt min mening kunde detta gärna ha utvecklats lite mer, eftersom Anne-Marie Thunberg så ofta återkommer till det. – Med sitt socialdemokratiska bagage från barndomen blev värnandet om de svaga och nödställda ett ytterligare karakteristiskt drag i hennes etik.

Inte bara rosor

Bokens författare tecknar inte bara en hagiografi över Anne-Marie Thunberg och hennes livsverk. En viss kritik förekommer också här och var. Både Lars Rydén och Lennart Sjöström noterar att hon, som värnade om demokrati och allas rätt att delta i etiska diskussioner, inte alltid tillämpade dessa principer själv. Talarna som inbjöds till konferenser på Sigtunastiftelsen var i allmänhet hennes meningsfränder och i en noggrann genomgång visar Sjöström att hon som språkrör i Vår Lösen ofta valde personer som i likhet med henne själv var vänsterpolitiskt inriktade (med undantag från Kerstin Anér och i någon mån Gunnel Vallquist). Fastän hon ivrade så mycket för dialog, vilket också var ett arvegods i tidskriften från Manfred Björkquist, blev det i praktiken inte så mycket av den varan i spalterna. – Ingen människa är fullkomlig och mitt i all sin framgång hade Anne-Marie Thunberg uppenbarligen också sina svaga sidor.

Några reflektioner

Anne-Marie Thunberg uttalade sig sällan om feminism. Hon intresserade sig mer för arbetsförmåga och kvalitet än för genusfrågor. Det kan också noteras att denna kvinnliga teolog och praktiska etiker aldrig nämnde något om att hon skulle vilja prästvigas. Tydligen var detta inte hennes kallelse. Medvetet eller omedvetet har hon ändå själv gett ett rejält bidrag till kvinnohistorien under senare delen av 1900-talet, som alltså nu finns dokumenterat. Lite intressant är det också att dessa omfattande insatser tillkom i ett nära samarbete med hennes äkta hälft.

Som katolik kan man undra över varför det inte finns mer i boken om dialogen med den katolska kyrkan under den aktuella tiden, då ekumeniken blomstrade. Socialencyklikorna nämns, liksom Andra Vatikankonciliet, men mest som information om vad som fanns att tillgå på katolskt håll. Detta är desto mer märkligt eftersom Gunnel Vallquist hörde till en inre krets kring Vår Lösen tillsammans med Olov Hartman, Alf Ahlberg och några till. På sidan 58 och följande sägs det till och med att det var med ett uppdrag från Vår Lösens redaktör som Gunnel Vallquists rapportering från konciliet kom till stånd genom dagböckerna 1963–1966.

Till sist en personlig information. Som steward under Uppsala 68 fick man inför mötet en utbildning i ekumenik, vari ingick läsning av valda delar ur makarna Thunbergs förberedande material. Genom detta studium fick jag som ung bekanta mig lite med Anne-Marie Thunbergs texter, men jag visste inget i övrigt om vad hon gjort. På 1990-talet, när Thunbergarna återkommit till Sigtuna, möttes deras och mina vägar nu mera live på högre seminariet i missionsvetenskap i Uppsala, då mina avhandlingsavsnitt skulle diskuteras. Eftersom jag på den tiden bodde i Märsta, körde jag dem ofta hem till Sigtuna efter seminarierna. Under bilfärderna lärde jag känna dem lite mer och uppskattade särskilt Anne-Marie Thunbergs rättframma sätt att uttrycka sig om saker och ting. Men jag visste fortfarande inte särskilt mycket om vad de gjort tidigare i livet, förutom att jag sporadiskt läst Vår Lösen då och då. Denna kunskapslucka har nu blivit igenfylld med råge genom den aktuella boken med en fantastisk överblick över mer än ett halvsekel. Varmt tack för detta! Boken är som en lång kavalkad över allt som hände under senare delen av 1900-talet, politiskt, kulturellt, teologiskt och ekumeniskt, där en mängd inflytelserika personer, sedan länge döda, åter träder fram i ljuset.

Anne-Marie Thunberg: Samhälls- och kulturdebatt under 1900-talets andra hälft. Lennart Sjöström (red.). Artos 2015, 579 s.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.