Uppsala ärkesäte 850 år

I början av augusti 1164 biskopvigdes Stefan i Sens i Frankrike och blev Sveriges första ärkebiskop. Det var sista steget i en utveckling av de skandinaviska rikena till egna kyrkoprovinser. Under missionstiden hade området legat under Hamburg-Bremens ärkebiskopsdöme, men år 1104 skapades ett nordiskt ärkesäte i Lund. År 1152 bröts Norge ut och fick en egen ärkebiskop i Nidaros (Trondheim), och 1164 var det Sveriges tur. Koret i katedralen i Sens hade invigts i april samma år, och vi kan fortfarande uppleva det kyrkorum där Stefans vigning skedde.

Men upphöjelsen av Uppsala till svenskt ärkesäte var ingen enkel process, utan den hade sin bakgrund i både europeisk storpolitik och det danska ärkesätets överlevnad, och dessutom i en svensk prestigekamp.

Upprättandet av ärkesätet

Biskopsvigningen i Sens var en ovanligt internationell tillställning. Den skedde i påven Alexander III:s närvaro. Påven befann sig i landsflykt på grund av en maktkamp inom kyrkan. Då påve Hadrianus IV, som vi skall möta längre fram i texten, avled 1159 utsågs två nya påvar. Kardinalkollegiets majoritet hade röstat för Alexander III. En falang föredrog dock Victor IV, som var den tyske kejsaren Fredrik Barbarossas kandidat. Frågan för Europas makthavare var nu vilken sida de skulle välja. Alexander fick så småningom skydd av franske kungen, och det var bakgrunden till att han vistades vid ärkesätet Sens i Burgund i några år.

Två påvebrev utfärdade i samband med vigningen är kända. Det ena är daterat 5 augusti. Vi får veta att själva vigningen förrättades av Lunds ärkebiskop Eskil. Han befann sig i ett slags landsflykt orsakad av att hans kung, Valdemar den store, hade tagit kejsarens och Victor IV:s parti medan Eskil i stället stödde Alexander III. Eskils närvaro var givetvis en prestigevinst för Alexander. Ännu viktigare var att vigningen enligt ett av påvebreven skedde på anhållan av Sveriges kung Karl, biskoparna och rikets jarl Ulf. Det innebar att Sverige hade anslutit sig till Alexander. En annan poäng var att Stefan tydligen var cisterciensmunk från Alvastra kloster – så måste det ha varit eftersom han begravdes i Alvastra – och den mäktiga cisterciensorden stod på Alexanders sida. Det var mycket ovanligt att cisterciensmunkar blev biskopar, och detta val sågs säkert med gillande av ordensledningen.

Påven angav att Uppsala ärkestift skulle innefatta stiften Skara, Linköping, Strängnäs och Västerås. Ännu fanns inte Växjö- och Åbostiften. En intressant detalj är att man tydligen letade fram en förteckning över de skandinaviska biskopssätena som hade upprättats inför skapandet av Lunds ärkesäte 1104. Denna värdefulla lista, i forskningen kallad Florensdokumentet, finns nämligen i en avskrift i cisterciensklostret Vauluisants arkiv. Vauluisant var det av ordens kloster som låg närmast Sens, och tydligen hade munkarna kontakter med påvens kansli i samband med vigningen 1164.

Ärkebiskop Eskils beslut

Stefans biskopsvigning hade uppenbara vinnare. Påve Alexander fick Sverige som en ny bundsförvant och stärkte sina vänskapsband med Cisterciensorden, kung Karl Sverkerssons rike blev en egen kyrkoprovins, och cistercienserna fick en av sina egna upphöjd till ärkebiskop. Men hur kunde Eskil av Lund, som blev av med stora delar av sitt ärkebiskopsdöme, medverka till denna vigning? Svaret finns i Lunds förhållande till Hamburg-Bremen och i en närmast kuppartad listighet ett decennium tidigare.

Upprättandet av Lunds stora ärkebiskopsdöme 1104 var ett påvligt beslut. Det fattades utan att den som förlorade området, ärkebiskopen i Hamburg-Bremen, tillfrågades. Där hade man viss framgång i att få beslutet upphävt, och några år från 1133 och framåt var Lund inte längre ärkebiskopssäte. 1138 återfick Lund sin rang, men 1151 gjorde Hamburgs ärkebiskop ett nytt försök att få kontrollen. Eskils ställning som ärkebiskop var starkt hotad.

Samtidigt var Lunds ärkesäte under attack från ett annat håll. År 1152 kom den påvlige legaten Nicolaus Breakspear till Norge. Ett norskt ärkesäte upprättades i Nidaros. Lund förlorade all makt över de norska biskoparna. Nicolaus Breakspear reste sedan till Sverige, och ett kyrkomöte hölls i Linköping 1153. Mötet är belagt genom några påvebrev utfärdade 1154 och svenska årsböcker från 1200-talet, men där får vi inte veta något om det som måste ha varit kärnfrågan. Vad som hände i Linköping och efteråt skildras däremot i dansken Saxos stora verk om Danmarks historia, skrivet omkring år 1200.

Saxo berättar att syftet med Linköpingsmötet var att samma sak skulle ske som i Norge – ett nytt ärkestift skulle upprättas. Men svear och götar kunde inte enas om vilken plats och vilken person som skulle få denna ära, och Nicolaus reste hem med oförrättat ärende. Eftersom seglationssäsongen var slut beslöt han att fara landvägen via Danmark. Han sände bud till ärkebiskop Eskil och föreslog att denne, som kompensation för att ha förlorat Norge, skulle bli primas över Sverige. Han lämnade hos Eskil den framtida svenska ärkebiskopens värdighetstecken, och han bestämde att envar som i framtiden utsågs till ärkebiskop i Sverige skulle motta pallium av ärkebiskopen i Lund och stå under dennes överhöghet. Nicolaus lovade att skaffa påvens bekräftelse på detta beslut. Efter det att han kommit tillbaka till Rom avled den sittande påven, och Nicolaus valdes till hans efterträdare. Som påve stadfäste han det han hade lovat som legat.

År 1960 publicerades texten till ett tidigare okänt påvebrev från 1157 som ökar Saxos trovärdighet i denna fråga. Utfärdaren är Hadrianus IV, som var det namn Nicolaus Breakspear tog som påve. I brevet ger han Eskil och dennes efterföljare primatet över Sverige. Brevet är i full överensstämmelse med Saxos berättelse. Att frågan om ärkesätet inte nämns i de påvebrev från 1154 som tar upp Linköpingsmötet kan förklaras med att de behandlar sådant som hade stadgats, och i fråga om ärkesätet hade inget beslut fattats.

Skälet till att Eskil medverkade i uppstyckningen av det egna ärkebiskopsdömet var primas-titeln. Hans antagonist i Hamburg-Bremen hade inte uppnått denna ställning utan var en ordinär ärkebiskop. Primatet skulle göra att Lund kom högre i rang än Hamburg-Bremen, och i och med detta kunde Lund aldrig mera bli hotat. Vigningen av Stefan innebar att det utlovade primatet nu hade blivit verklighet – Eskil hade vigt en ärkebiskop. Genom att offra ytterligare en stor del av sitt ärkebiskopsdöme tryggade Eskil sin egen kyrka.

Enligt Saxo var det Nicolaus som kom med idén att Lund skulle få primatet över det blivande svenska ärkesätet, men det är kanske mera troligt att idén föddes hos den politiskt drivne Eskil. Det måste ses som ett av den nordiska medeltidshistoriens skickligaste schackdrag.

Tvisten om ärkesätet

Den storpolitiska bakgrunden till biskopsvigningen i Sens 1164 står klar, liksom den danska kyrkopolitiska bakgrunden. Men det fanns en svensk inrikespolitisk sida av saken, och eftersom vi har så få svenska källor från 1100-talet är den svårare att utreda. Det gäller två frågor: varför Uppsala, och vad hände vid mötet i Linköping 1153?

Saxo berättar alltså att år 1153 kunde svear och götar inte besluta var det nya ärkesätet skulle placeras eller vem som skulle bli ärkebiskop. Säkerligen handlade det om två kandidater, Linköping och Uppsala. Anledningen till att Linköping pekas ut är att här hölls mötet, och Östergötland var den viktigaste maktbasen för kung Sverker, som regerade från omkring 1131 till 1156. Att Uppsala var den andra kandidaten är självklart, eftersom det var här ärkesätet verkligen hamnade elva år senare. Uppsala var det yngsta av de svenska biskopssätena, men att detta inte var särskilt viktigt i dessa sammanhang framgår av att Lund var Danmarks yngsta biskopssäte.

Enligt Saxo stod bråket mellan svear och götar, och det kan ju ses som en korrekt beskrivning av en konkurrens mellan ett biskopssäte i Svealand och ett i Götaland. Man kunde tycka att Linköping, med kungen på sin sida, borde ha vunnit denna tävling. Men Sverker hade varit kung länge. Han förekommer då och då i Saxos historia, och man får intrycket att han fattade en del märkliga beslut på 1150-talet. Saxo svartmålar regelmässigt svenskarna, men det är tänkbart att Sverker inte med full kraft kunde agera för Linköpings kandidatur.

Vem arbetade för Uppsala? Förstahandssvaret måste bli: traditionen. Enligt Adam av Bremens historia om Hamburgstiftet, skriven på 1070-talet, fanns i Uppsala ett viktigt hedniskt tempel. Men i andra av våra få källor framstår Uppsala framför allt som sveaväldets politiska centrum. I isländska berättelser är ”sitta i Uppsala” en omskrivning för att vara kung. Omkring år 1000 var namnet så välkänt att två skånska runstenar kunde hylla män som ”inte flydde vid Uppsala”, utan att behöva ange var platsen låg. Sverige var förmodligen unikt i Europa i att kronogodset hade namn efter en plats – det kallades Uppsala öd. Och när ärkebiskopssätet år 1258 fick påvens tillstånd att flytta från domkyrkan i (Gamla) Uppsala tillfogades en uppseendeväckande bestämmelse: flyttningen skulle ske med bibehållet namn.

Med denna bakgrund är det inte egendomligt om strategiska tänkare, även götar, såg värdet i att göra Uppsala till ärkesäte. Denna argumentation var lika giltig 1153 som 1164, men 1153 räckte den tydligen inte för att avgöra saken. Kung Sverkers åsikt var säkert av största betydelse. Den som satt på tronen 1164 var hans son Karl, och han hade bytt sida till den grad att han anhöll om att Stefan skulle vigas till ärkebiskop i Uppsala. Något hade hänt i mellantiden. Om man tar Saxo på orden gällde tvisten 1153 vilken plats och vilken person som skulle få äran, och om man ser plats och person som likvärdiga kan 1164 års vigning ses som en kompromiss: Uppsala blev ärkesäte medan en munk från Sverkerättens kloster Alvastra blev ärkebiskop. Men inte i någons ögon kan kompromissen ha setts som balanserad, eftersom människor dör, men biskopssäten är långlivade.

Uppsala måste också ha haft en fullt levande förkämpe, en person som den kritiska historieforskningen har förminskat till en skuggfigur, obetydlig i livet men viktig efter sin död. Sverker var inte ensam kung då mötet hölls 1153: även Erik Jedvardsson, oftare kallad Erik den helige, var kung vid denna tid. Uppgifter om hans regeringstid finns i två årsböcker från 1300-talet och i hans helgonlegend från slutet av 1200-talet. De anger att han dödades 1160 i sitt tionde regeringsår, vilket innebär att han tillträdde 1150 eller 1151. I historieböckerna brukar stå att han tillträdde efter det att Sverker hade dödats 1156, men det beror på en oövertänkt strävan efter ordning och reda. Eriks och Sverkers regeringstider löpte parallellt under en stor del av 1150-talet. ”Dessa ständiga inbördeskrig” utbrister kanske läsaren. Men det finns inga tecken på fiendskap mellan Sverker och Erik. Norges historia har flera fredliga samkungadömen, och på 1080-talet skrev påven ett brev till de svenska kungarna I och A, Inge och troligen hans bror Halsten. Dessa samkungadömen gällde nära släktingar, men från England finns exempel på motsatsen.

Erik den helige är starkt knuten till Uppland i traditionen, och det enda gods vi vet att han ägde var Ängsö i Västmanland. Oavsett om vi antar att han var med på Linköpingsmötet eller inte så måste han ha velat se ärkesätet placerat i Uppsala. Med kungarna på olika sidor är det inte förvånande att mötets viktigaste fråga bordlades.

Men sedan måste saker ha hänt, saker som gjorde att Sverkers son Karl elva år senare stod bakom att Uppsala skulle få ärkesätet. Kanske fattades beslutet år 1163. Detta år besöktes Norge av en legat från påven Alexander III, och det är en rimlig gissning att denne Stefan av Orvieto även besökte Sverige. Han kan ha undersökt hur förhållandena nu var och fått veta att striden om plats och person kunde avgöras. Och vid samma tid kan man ha valt ut Stefan från Alvastra till att ikläda sig det nya ämbetet. Påven anger nämligen 1164 att Stefan var sedan tidigare vald biskop vid Uppsalakyrkan, det vill säga utsedd men ännu inte vigd.

Erik den helige och Uppsalakyrkan

Det finns spår av att Erik arbetade för att Uppsalakyrkan skulle få en bättre organisation. Det finns inga motsvarande spår från Linköping, och kanske kung Sverkers död 1156 innebar att planer aldrig förverkligades.

Det bästa sättet att ge den egna kandidaten ett försteg var att grunda ett domkapitel. Domkapitel valde biskop och stod för kontinuitet vid biskopssäten. Egentligen skulle varje biskopssäte ha ett domkapitel, men i de sent kristnade områdena var efterlevnaden dålig. Det tidigaste svenska vi känner till är det i Uppsala, men det första säkra belägget är så sent som från 1188–1197. Efter ärkebiskop Stefans död 1185 utfärdade påven ett brev där han förbjöd hindrandet av ett kanoniskt biskopsval, vilket betydde val i ett domkapitel. Det har setts som en allmän formulering, men flera tecken finns på att domkapitlet kan ha grundlagts redan i slutet av 1150-talet.

Vi vet att Uppsalas domkapitel i slutet av 1100-talet utgjordes av benediktinmunkar, inte av augustinkorherrar som var det vanliga. Det tyder på engelska kopplingar. En förteckning över Uppsala domkyrkas reliksamling skrevs 1344, och då fanns där en rad reliker av Thomas Becket, ärkebiskopen i Canterbury som mördades 1170. Uppsala hade bland annat ”Av Thomas’ hjärna och blod”. Inget kom från skelettet, och benreliker blev tillgängliga först 1220 då helgonets kvarlevor flyttades. Thomas dödades av hugg i huvudet, och ett ögonvittne berättar att man samlade upp hans hjärnsubstans och blod från golvet – att man gjorde det tyder på att man anade att han skulle bli helgon. Troligen hade Uppsala fått reliker från Canterbury strax efter helgonets död. Domkapitlet i Canterbury var benediktinskt liksom det i Uppsala. Denna engelska förbindelse är lockande, men givetvis riskabel, att koppla till Erik den heliges patronymikon. Namnet Jedvard är en skandinavisk variant av det engelska Edward. Det verkar inte ha använts som förnamn av skandinaver, så Eriks far kan ha varit född i England. Hade Erik engelska kyrkliga kontakter via släkten?

Ett annat argument är att man tycks ha haft skriftproduktion vid Uppsala domkyrka i början av 1160-talet. I en Uppsalahandskrift från omkring 1300 finns bland annat en biskops- och ärkebiskopslängd och en årsbok som bygger på äldre texter, och de anger dödsdagar från och med 1160-talet. Det tyder på att man förde dels en biskopskatalog, dels ett kalendarium där årsdagen för biskopar och viktiga välgörare antecknades. Skriftproduktion stärker tesen att Uppsala hade fått ett domkapitel.

Slutligen det bästa skälet att tillskriva domkapitlet en hög ålder: påvebrevet från 1185 tyder på att det existerade vid Stefans död detta år, och man skulle knappast ha skapat ett benediktinskt domkapitel under en cisterciensisk ärkebiskop.

Att Uppsalas domkapitel upprättades under Erik den heliges regering har bara indiciestöd, och ganska svaga sådana. Men det fanns en annan kyrklig organisation i Uppland där det är lite lättare att argumentera för att Erik var upphovsmannen.

I ett dokument från 1164–1167 nämns prostar i Sigtuna, Enköping och Östra Aros (nuvarande Uppsala). Av några yngre källor framgår att prosterierna var Upplands tre folkland, Attundaland, Fjärdhundraland och Tiundaland. Deras kyrkor var S:t Per i Sigtuna, Vårfrukyrkan i Enköping och Vårfrukyrkan i Östra Aros. Under andra hälften av 1200-talet avvecklades systemet. Motsvarande stora prosterier fanns på andra håll i Sverige och Europa, men de uppländska skilde sig från alla andra: granskning har visat att ingen av de tre prostkyrkorna hade någon socken. Det innebar ingen normal församlingstjänst och inget tionde. Finansieringen verkar i stället redan från början ha skett med en penningavgift från varje bonde. Två av prostarna fick 1244 en höjning av sina inkomster genom att varje bonde årligen skulle betala två penningar. Rimligen handlade det om att man höjde beloppet från en penning. Inget annat område i Skandinavien hade samma system. Prostar fanns, men de residerade vid vanliga stadskyrkor och behövde ingen ”prostapenning”.

En avgift som togs ut av alla tyder på centralstyrning, det vill säga kungamakten eller möjligen Uppsalabiskopen. En av prosterikyrkorna, Vårfrukyrkan i Östra Aros, låg 1231 på kunglig mark, vilket tyder på att biskopen kan avfärdas. Men vilken kung låg bakom, och vad var syftet? Varken Sverker eller Karl Sverkersson hade intresse av att upprätta ett särpräglat kyrkligt system i Uppland. Magnus Henriksson var bara kung under något år 1160–1161. Uteslutningsmetoden pekar ut Erik Jedvardsson: han var kung tämligen länge och hade sin maktbas i Uppland. Syftet med det komplicerade prosterisystemet var rimligen att visa upp en hög kyrklig organisationsgrad som ett argument för att få ärkesätet placerat i Uppsala. Och om Erik skapade prosteriorganisationen ökar sannolikheten för att även domkapitlet i Uppsala grundades under hans tid.

Att den kamp som blev oavgjord 1153 var avgjord till Uppsalas fördel 1164 skulle enligt detta resonemang bero på att Erik Jedvardsson hade satt igång ett målmedvetet organisationsarbete. Det var säkert verksamt för den inhemska opinionen, men framför allt bör arbetet ha varit inriktat på att göra intryck på påvekansliet. Om legaten Stefan av Orvieto verkligen besökte Sverige 1163 fanns här en bedömare på rätt nivå.

Karl Sverkerssons ställningstagande

Ovanstående argumentation hade känts mera övertygande om ärkesätet hade bildats under Eriks livstid. Men han dödades 1160, och från 1161 var Karl Sverkersson ensam kung. Det bör ha varit möjligt för Karl att få ärkesätet till Linköping, men i stället får vi veta att vigningen 1164 skedde på hans anhållan. Vad låg bakom?

För det första måste bilden av de ständigt stridande Sverkers- och Eriksätterna tonas ned. Ovan har påpekats att det inte finns några tecken på fiendskap mellan dynastigrundarna Sverker och Erik. Enligt Saxo låg Magnus Henriksson bakom mordet på Sverker 1156, och enligt Erikslegenden dödades Erik 1160 av samme Magnus. Släkterna hade alltså en gemensam fiende, en fiende som dödades i en strid vid Örebro 1161, säkerligen av Karl Sverkersson. Men Karl hade fått kungatitel senast 1159, medan Erik ännu levde, och tycks alltså ha fortsatt samkungadömet.

Efter Eriks död verkar situationen ha förändrats. Inget tyder på att hans son Knut fick kungsnamn. Kanske han var för ung, men kanske Karl Sverkersson undanhöll honom kronan. Ett tecken på det är att Karl är den förste som kallas svears och götars kung – titeln tyder på att samkungadömet var över. Om Karl Sverkersson hade hindrat Knut Eriksson från att ärva faderns krona förklarar det varför han 1167 dödades av Knut. Men om det verkligen rådde fiendskap mellan Karl Sverkersson och Knut Eriksson är det märkligt att Karl verkade för att Uppsala skulle bli ärkesäte. Här låg nämligen Erik begravd, och det var mycket vanligt att dödade furstar fick helgonrykte. Att göra Uppsala till ärkesäte var att belöna Eriks arbete för Uppsalakyrkan och att ge än mer uppmärksamhet till hans eventuella spirande helgonrykte. Sådant kunde bara stärka Knut Erikssons kungaanspråk. Men å andra sidan: om en anhängare till Sverkerätten var ärkebiskop i Uppsala kunde han undertrycka denna eventuella kult.

Karl Sverkerssons aktiviteter känns motstridiga. Den enklaste tolkningen är kanske att hans stöd för Uppsalas kandidatur dels var en försoningsgest mot Knut Eriksson, dels ett försök att visa att han verkligen var både svears och götars kung.

Källor och litteratur

Bengtsson, Herman & Lovén, Christian: ”Spår av den längre Erikslegenden”. Fornvännen 107 2012.

Bjørgo, Narve: ”Samkongedøme kontra einekongedøme”. [Norsk] Historisk tidsskrift 1970.

Bolin, Sture: ”Erik den helige”. Svenskt biografiskt lexikon band 14 1953.

Dumville, David N.: ”Kingship, genealogies and Regnal lists”. Early medieval kingship, utg. Peter H. Sawyer & Ian N. Wood. Leeds 1977.

Gallén, Jarl: ”De engelska munkarna i Uppsala – ett katedralkloster på 1100-talet”. Historisk tidskrift för Finland 1976.

Kumlien, Kjell: ”Sveriges kristnande i slutskedet”. Historisk tidskrift 1962.

Lovén, Christian: ”Upplands storprosterier – argument i en kunglig prestigekamp”. Hikuin 36 2009.

Lovén, Christian, med bidrag av Claes Gejrot: Historieskrivning vid Uppsala domkyrka under högmedeltiden. Handskriften UUB C 92 och dess källor. Samlingar utgivna av Svenska Fornskriftsällskapet, Serie 1, 96. Uppsala 2012.

Saxos Danmarkshistorie, oversat af Peter Zeeberg (Det Danske Sprog- og Litteraturselskab). København 2000.

Uppsala domkyrka 1–6. Sveriges kyrkor s. 227–232. Uppsala 2010.

Weibull, Lauritz: Nordisk historia 2. Lund 1948.

Westman, Knut B: Den svenska kyrkans utveckling från S:t Bernhards tidevarv till Innocentius III:s. Stockholm 1915.

Westman, Knut B.: ”Erik den helige och hans tid”. Erik den helige. Historia – kult – reliker, red. Bengt Thordeman. Stockholm 1954.