Ur Paulus Vl:s tal till Förenta Nationerna 1965

. . . Vi kommer inte med någon anhållan eller för att framlägga någon fråga utan endast för att uttrycka en önskan, begära ett tillstånd, nämligen att få tjäna eder i osjälviskhet, ödmjukhet och kärlek inom vårt befogenhetsområde …

Ni vet väl vem Vi är. Och vilken eder åsikt än är om den romerske påven så känner Ni vår uppgift. Vi bär ett budskap till hela mänskligheten. Och inte endast i vårt eget namn och i hela den stora katolska familjens namn utan också i alla kristna bröders namn som delar de känslor som Vi här uttrycker, särskilt deras som direkt givit oss i uppdrag att vara deras talesman.

Och som en budbärare vilken efter en lång resa frambär det brev som har blivit honom anförtrott, så är Vi medvetna om att uppleva det privilegierade ögonblick, hur kort det än må vara, då en önskan uppfylles som Vi burit i hjärtat sedan nästan tjugu sekler. Ja, Ni vet det, sedan länge är Vi på väg. Vi är bärare av en lång historia. Vi firar här avslutningen av en mödosam färd i sökandet av ett samtal med hela världen alltsedan den dag då Vi mottog uppdraget. ”Gån ut och prediken evangelium för alla folk!” Och det är Ni som representerar alla folk.

Tillåt oss att säga eder att Vi har ett budskap till eder alla, ja Vi har ett glatt budskap att frambära till var och en av eder.

Vårt budskap vill först och främst vara en moralisk och högtidlig bekräftelse av denna höga institution. Detta budskap kommer ur vår historiska erfarenhet.

Det är som ”sakkunniga i sann mänsklighet” som Vi frambär till denna organisation våra sista företrädares, hela det katolska episkopatets och vår egen bekräftelse, övertygade som Vi är, att denna organisation representerar den väg som är nödvändig för den moderna civilisationen och för världsfreden.

Då Vi säger detta är Vi medvetna om att Vi talar i såväl de dödas som de levandes namn. De döda som föll i de förfärliga krigen och som drömde om enhet och fred i världen. Och de levande som har överlevt och i förväg i sina hjärtan fördömer dem som skulle vilja försöka att förnya sådana krig. Och andra levande, dagens unga generation, som med rätta går förtroendefullt i väntan på en bättre mänsklighet.

Vi vill även giva röst åt de fattiga, vanlottade, olyckliga, de som söker rättvisa, människovärdighet, frihet, välstånd och utveckling. Folken vänder sig till Förenta Nationerna som till sitt sista hopp om enhet och fred. Vi frambär här med vår även deras gärd av aktning och förhoppning. . . .