Broder Charles – eremit och inspiratör

Berättelsen om Charles de Foucaulds omvändelse i biktstolen i Saint Augustin en höstmorgon 1887 brukar gripa den som hör den. Så plötsligt, så avgörande! I verkligheten hade dock omvändelsen – som de flesta andra – förberetts i åratal genom möten, händelser och ångestfylld oro. Inte heller efteråt var det idel klarhet. ”Jag trodde inte allt på en dag” medgav han själv. Han måste treva sig fram, även om det första steget var givet: ”Så snart jag trodde att det fanns en Gud förstod jag att jag inte kunde göra annat än leva helt för honom.” Men var och hur? De yttre faserna i hans liv vittnar om hans sökande: sju år i trappistkloster, tre år som eremit i Palestina, sexton år som ensam präst i öknen – men även där med ständiga uppbrott och planer på nya företag.

Charles de Foucaulds möte med Gud i Pariskyrkan blev inledningen till ett helt nytt liv. Ett liv, vars jordiska skede slutade i ett till synes fullständigt misslyckande i södra Sahara trettio år senare, men som ända in i vår tid på ett ingripande sätt påverkat både ordensliv och lekmannaapostolat.

Omvändelsen visade sig nämligen innebära kallelse till en uppgift. Vilken denna var blev broder Charles aldrig själv helt medveten om. Hans idéer, präglade av hans tids fromhetsliv, var frukter av hans erfarenheter av nöden i hans egen omgivning och gällde främst en begränsad krets av människor inom ett bestämt geografiskt område. Men de har visat sig stimulera till andliga rörelser runt om i världen även utanför den kongregation han ville grunda. Något nytt har vuxit fram i kyrkan genom honom.

I broder Charles liv och handlande kan skönjas en gradvis utveckling mot denna nya form av spiritualitet och missionsverksamhet.

Allas broder

När trappistmunken Marie-Alberie – Charles de Foucauld – sänts till Rom för att börja tre års teologistudier skrev han till en släkting: ”Jag tar detta som en prövning, som jag försöker att lydigt och tacksamt utstå på bäst möjliga sätt. Men jag önskar, och det med allt större iver, ett annat liv.” Prövotiden blev kortare än väntat. Redan efter tre månader förklarar ordensgeneralen att det är Guds vilja att broder Marie-Alberie skall följa sin dragning att lämna trappistorden för att leva en enkel arbetares liv i yttersta fattigdom och obemärkthet. Tre dagar efter det han lösts från sina ordenslöften går han ombord på en båt till det heliga landet, skrudad i en märklig dräkt, som han sannolikt inspirerats till av en annan f.d. trappistmunk, den då nyligen kanoniserade Benort Labre, 1700-talets kringströvande mystiker. Han är väl medveten om att besökarna i det nunnekloster, där han slutligen hamnar, tar honom för en dåre. I ett brev till sin svåger beskriver han sitt liv: ”Jag har hand om sakristian och kapellet och jag ber. Behövs det sopas, gör jag det. Torsdagar och söndagar går jag till posten. Jag är enda tjänare här och det tycker jag är ljuvligt. Jag träffar ingen annan människa än min biktfar en gång i veckan och systrarna de få gånger de har något att säga mig.” Han lämnar sällan klosterområdet. ”Minsta möjliga kontakt med människor”, fastslår han som levnadsregel. Han mediterar med pennan i hand: ”Vilken underbar dag! Tillbringad vid dina fötter, Herre, med dig framför mig, synlig, salig, bara några steg ifrån mig. Ensam med dig hela dagen i detta lilla rum. . .”

Men redan efter ett år i Palestina börjar han ana att kanske inte heller detta liv är hans kallelse: ”Det är en stor nåd att få bo i Nasaret. Men så snart detta upphör att vara Guds vilja måste jag utan betänkande och tillbakablickar ge mig av dit och till vad Hans vilja kallar mig.” Dock värjer han sig mot alla propåer om prästvigning: ”Präst – då måste jag ju vara samman med människor och jag är gjord för att leva i det fördolda.” Han ber om att på rätt sätt kunna utnyttja den välgärning som ensamheten är och vet vad hans hjärta trår efter: ”Lägg ihop alla böcker – fatta aldrig en penna – förbliv tjänare. Om man en dag inte vill ha dig kvar, gå då ut i öknen, sov i någon grotta på Oljeberget, tillbringa din dag framför det heliga sakramentet i kyrkan där på toppen och tigg varje dag – eller varannan – om en bit bröd och några droppar vatten.” In i det sista håller han fast vid sina eremitdrömmar. Han ämnar köpa Saligprisningarnas berg och inrätta en eremitboning på dess topp. Men patriarken i Jerusalem svarar undvikande på hans begäran att få grunda ett brödraskap av eremiter i Galiléen och han ser ingen möjlighet att genomföra sina planer. År 1900 reser han till Frankrike för att fullfölja sina studier innan prästvigningen. Men med enda tanke: att återvända till Nasaret för att leva där som präst, fortfarande i det fördolda, frambärande mässoffret i sin ensamhet.

Det blev inte så. Kanske han under de avslutande studierna fick en annan syn på mässans mening. Dock var det mässoffret som var avgörande för hans beslut att slå sig ned i Sahara: ”Det bästa man för ögonblicket kan göra för de övergivna, talrika muhammedanerna är att föra Jesus i altarets sakrament in i deras mitt.”

Hans bosättning i Beni-Abbes medför emellertid snabbt en förändring, inte så mycket för oasens innevånare som för honom själv. Han har ännu inte bott där i tre månader när han konstaterar: ”Jag ser mig med förvåning gå från ett kontemplativt liv till ett tjänande liv. Jag har letts till det mot min egen böjelse, på grund av min omgivnings behov.” Han beskriver sin bostad som en bikupa åtta timmar om dagen, med slavar, fattiga och sjuka knackande på hans dörr minst tio gånger i timmen. Hans gästrum står inte tomt en enda natt. Och – förunderligt nog – den forne eremiten är lycklig: ”Jag vill vänja alla i min omgivning, kristna, muhammedaner, judar och hedningar, att betrakta mig som deras broder, hela världens broder. De börjar kalla min bostad för ”Brödrahuset”. Det är ljuvt för mitt öra att höra det.” Några år senare, när han letar efter en lämplig boplats i Hoggarmassivet, dyker tanken på ett avskilt eremitage åter upp. Skall han bosätta sig vid några klippor nere vid en flodstrand eller uppe på en otillgänglig bergstopp, där ett kapell om 1 x2 meter precis skulle få plats? Kristi svar är entydigt: ”Slå dig ned på den första platsen. Där kan du leva både i min efterföljd och i kärlek. ‘Stillhet och andakt’ är en fråga om att av kärlek samla sig i mig i sitt inre och inte om att dra sig bort från mina barn. Se mig i dem. Och, som jag i Nasaret, lev nära dem, uppfylld av Gud.” Broder Charles tycks ha helt anpassat sig till den nya situationen. Han ber om ursäkt för att han inte längre hinner skriva brev: ”Infödingarna har rätt till all min tid. . .” I Nasaret hade han i sin dagbok gång på gång antecknat: ”Äntligen ensam!” I öknen är det annorlunda: ”I mina två bostäder liksom under mina resor försöker jag få så mycket kontakt som möjligt med befolkningen omkring mig, gör dem små tjänster, pratar med dem, roar dem som små barn med bilder eller sagor. . . I min bostad för jag ett liv som i ett kloster, men sådant det levs av en gästbroder som har till uppgift att ta emot besökare och att om möjligt göra dessa litet gott.” Under sina resor finner han glädje i att gå omkring bland nomadernas tält och stifta nya bekantskaper.

När broder Charles byggde sin första boning i Sahara omringade han den med en två meter hög stenmur. Då han fyra år senare installerar sig i Tamanrasset vill han leva utan klausur. Några år senare planerar han att inrätta bostäder åt sig på ytterligare två ställen i tuaregernas land ”för att få kontakt med andra stammar som jag inte träffar här”. 1910 bygger han sig en boning på 2.600 meters höjd, men därför att den bergsplatån är en knutpunkt för nomaderna, där deras kvinnor, barn och åldringar är bofasta året om. Här kommer han befolkningen ännu närmare: ”En eller två måltider intagna tillsammans, en hel eller halv dag tillbringad gemensamt med en person skapar en bättre kontakt än ett stort antal besök på en halv eller hel timme i Tamanrasset.” Ur den aspekten kan t.o.m. avsaknaden av följeslagare vara en fördel:” Att bo ensam i ett land är bra. Därigenom gör man något även om man inte uträttar något särskilt. För man blir ett med sin omgivning. Man är så lätt tillgänglig och så helt liten . . .”

Broder Charles märker själv att hans synsätt ändrats. Är 1907 frågar han sin andlige överordnade: ”Vilket är bäst – att slå sig ner i Hoggar utan att där ha möjlighet att fira den heliga mässan – eller att kunna fira mässan och inte bege sig dit? Eftersom jag är den ende präst som kan bege sig till Hoggar – medan många kan fira mässan – tror jag att det trots allt är bättre att jag beger mig till Hoggar och lämnar åt Gud att ge mig möjlighet att fira mässan om Han vill … Tidigare var jag böjd att se å ena sidan det oändliga, det heliga mässoffret, och å andra sidan det ändliga, det som inte är Han, och att offra allt för att kunna fira mässan. Men detta resonemang tycks vara fel på något sätt, för ända sedan apostlarnas tid har de största helgon vid vissa tillfällen uppoffrat möjligheten att fira mässan för att i stället öva andlig kärleksverksamhet, göra resor och annat. . .”

Liksom så många helgon har broder Charles haft sin förberedelsetid i öknen, ”denna nådens tid som varje själ som skall bära frukt måste genomgå”. Han hade den tiden av stillhet och samling i Gud innan han slog sig ned i Sahara. När han där i världens öken oväntat möttes av krav på ett mer utåtriktat liv var han därför mogen att kunna uppfylla det kravet utan att förlora sitt intima gudsförhållande.

Och han var redo även till detta andliga uppbrott. Sin ”bön om överlåtelse” – som nu är känd och läst över hela världen – skrev han som trappistmunk: ”. . . gör med mig vad Du vill. . .” Han hade villigt låtit sig ledas. Så förde honom hans personliga möte med Kristus steg för steg mot en allt större gemenskap med andra människor, mot ett broderskap utan gränser.

Efterföljare

Det var för att efterlikna Jesus i hans fattiga och ödmjuka liv i det fördolda som Charles de Foucauld knappt tre år efter sin omvändelse inträdde i trappistorden. Men han kände sig ej tillfredsställd. ”Här är mycket fromt och mycket strängt”, skriver han från sitt ensliga kloster i Syrien, ”men ändå inte den fattigdom som jag längtat efter, inte den förnedring jag drömt om.” De lättnader som görs i ordensregeln får honom att ännu intensivare önska ett mer utblottat liv. En tanke uppstår hos honom: när nu ingen orden eller sammanslutning i kyrkan tycks erbjuda möjlighet till ett så fattigt, ödmjukt och undanskymt liv som Jesus fört i Nasaret, skulle man då inte kunna hitta några personer som ville följa Jesus på ett sådant sätt och med dem starta början till en liten kongregation med detta syfte? Han antyder sina funderingar för sin biktfader i klostret men blir tillrådd att inte tänka härpå tills vidare. Det försöker han göra, men anförtror sig ändå efter en tid åt de två personer, som står honom andligen närmast, abbe Huvelin och kusinen madame de Bondy. I brev till dem i september 1893 utvecklar han sin ide: ”Målet skulle vara att så exakt som möjligt leva som vår Frälsare levde, försörja sig på kroppsarbete, vägra ta emot gåvor eller kollekt, inte äga något, inte lägga undan något för egen räkning … vid sidan om kroppsarbetet ägna mycket tid åt bön … inte ha två sorters munkar som i Citeaux … inte någon komplicerad liturgi som i den helige Benedikts kloster … bilda bara små grupper … sprida sig överallt, främst i områden där det inte finns några kristna. . .”

”Är detta en dröm, Monsieur 1’Abbe”, frågar han, ”är detta en illusion, ingiven av djävulen, eller är det en tanke från Gud?” Har Gud ingivit honom att så ivrigt önska något sådant här endast för att han skulle uppoffra alltsammans åt Honom? Han förmår dock inte släppa sin ide och börjar i klostret skriva ett utkast till en regel för den kongregation han drömmer om. Utkastet är färdigt år 1896, innan han ännu fått tillstånd att lämna trappistorden. Några månader innan han slår sig ned i Sahara tänker han ännu en gång igenom vad det är han vill grunda: ”. . . inte ett trappistkloster, inte ett stort och rikt kloster, utan en enkel liten boning med några få, fattiga munkar som försörjer sig på vad de själva odlar, lever i klausur, bot och tillbedjan av Altarets sakrament … som inte predikar men vars dörr står öppen för alla besökare, goda eller dåliga, vänner eller fiender, muhammedaner eller kristna … som till sista smulan delar sitt bröd med varje fattig, varje gäst, varje okänd och som tar emot varje människa som en älskad vän. . .” När han själv har upplevt besöksströmmen i Beni-Abbes preciserar han ytterligare: ”Brödrahusen bör vara en tillflyktsort dit alla, och framför allt de som är fattiga och olyckliga, är välkomna vilken timme som helst på dygnet.” Han uppmanar sina medarbetare: ”Bygg er fromma boningar mitt ibland dem som inte känner Gud. För Honom till dem genom att där upprätta ett altare, ett tabernakel, och sprid evangeliet, inte genom att predika det med ord utan genom ert liv, inte genom att förkunna det utan genom att leva efter det … Blanda er med dem som inte tror, gör er till deras vän, älska dem, låt dem känna att ni älskar dem, så skall de i sin tur älska er.”

I det första ordensutkastet hade han föreskrivit att ett ”Nasaret” skulle bestå av mellan 10 och 18 bröder. Erinrade han sig de siffrorna när medhjälparna dröjde? Han blev ivrig så snart någon visade minsta intresse för hans projekt: ”Om ni vet någon som kanske är kallad att föra detta slags liv, telegrafera då, så skall jag genast bege mig till Frankrike och besöka de personerna.” Men det kom inget telegram och inga medarbetare. Dock kan han nu lika litet som i trappistklostret släppa sin ide: ”Herren vill att jag skall arbeta för att grunda detta brödraskap. . .” 1910 har han nått fram till denna visshet: ”Jag skall göra det jag kan och Herren kommer att göra det han vill.” För han vet: ”Om Herren vill att les Petits Freres du Sacre Coeur skall bli kända och föröka sig är det lätt för Honom att göra det och det är Han som skall göra det. Kallelsen bör komma från Gud och inte från människor. Min enda plikt för denna kongregations grundande är att leva så heligt som möjligt och att så exakt som möjligt följa detta levnadssätt.”

Likväl höll broder Charles inte benhårt fast vid den noggranna ordensregel han utarbetat. Den förelåg i slutligt färdigt skick 1902. Då hade han nyligen anlänt till Sahara. Ju längre han levde bland nomaderna i öknen desto fler avsteg gjorde han själv från regeln. Det viktigaste var att följa Herren, inte regeln: ”I allt, som Jesus i Nasaret. Använd dig av regeln för att leva detta liv. Avvik resolut ifrån den om du i annat fall inte skulle efterfölja Honom på ett fullkomligt sätt”, skrev han i sin dagbok 1905.

När kallelserna kom – tjugo år efter hans död – sökte inte heller hans efterföljare att slaviskt följa regelns föreskrifter. De hämtade snarare sin ledning i broder Charles liv och handlande. Som han övergav de den ursprungliga tanken på en strikt klausur. Det exempel broder Charles givit på en total disponibilitet var väsentligare. Därför vågade efterföljarna också vidga verksamheten. Arabvärlden hade legat broder Charles närmast om hjärtat och det var främst där han tänkt att hans medarbetare skulle verka. Men när okunnigheten om Gud visade sig vara minst lika stor hos Västerlandets avkristnade massor tog hans efterföljare plats bland dessa. De grundade de första arbetarbrödraskapen i Frankrike. I dag finns det Jesu små bröder och systrar bland små och utstötta i hela världen. De lever i enlighet med sin andlige faders kallelse ett liv i fattigdom, bön och kärlek till Gud och nästan.

Broder Charles planerade inte för mer än den kongregation han ville grunda. Några tankar på att reformera andra ordnar eller införa något slags nytt missionssystem hade han inte. Hans idéer har emellertid, mer eller mindre starkt, trängt igenom hela det västerländska ordenslivet och gett impulser vid ordnarnas nydaningsprocesser efter andra Vatikankonciliet. Inte bara medlemmarna i hans egen kongregation – varav det numera finns flera olika grenar – strävar nu att leva i en anda av enkelhet och öppenhet, solidaritet med de eftersatta och överbryggande bönegemenskap. De små kommuniteter med ett minimum av struktur som i våra dagar – med eller utan anknytning till de gamla ordnarna och ofta ekumeniskt sammansatta – bildas på många håll i världen kan alla sägas ha sitt ursprung i de idéer som uppfyllde världsbrodern i öknen. De är, som han, ett vittnesbörd om Kristi tysta närvaro i världen.

Missionärer á la Priskilla

innan man ännu i kyrkan hade börjat tala om lekmannaapostolat hade broder Charles klart för sig att den kristne lekmannen borde vara en apostel. Det var åsynen av islams växande inflytande bland tuaregerna som gav honom denna insikt. Det fordom så svåråtkomliga Hoggarmassivet invaderades efter bilismens genombrott av muhammedanska köpmän, som nästan alla var fromma muslimer. Broder Charles fruktade att genom dem den muhammedanska ivern skulle förnyas hos tuaregerna och ansåg dessutom att priserna skörtades upp. ”Vad man skulle önska att det i stället varit goda kristna, eller i vart fall icke-muslimer, som skött denna kommers”, suckar han i Tamanrasset. ”Men var finns de människorna? … Att sälja bomullstyg till ett skäligt pris skulle vara ett bra sätt att få folk att komma, dörrar att öppnas och isen att smälta. .. Om köpmannen därtill var en bra människa skulle han göra ett gott intryck och förvärva vänner i hela landet. Det skulle betyda en början . . . Om det fanns några goda människor som var redo att sköta denna handel och att i tysthet ägna sig åt den av kärlek till Gud, vilken god sak! … Ingen fransman slår sig ned i oaserna annat än för att sälja sprit: det är en skam”, skriver han 1905 till den apostoliske prefekten över Sahara. Tältmakarparet Akvila och Priskilla, Paulus medarbetare, blev för broder Charles mönstret för lekmannamissionärer. ”Det skulle behövas kristna här som Priskilla och Akvila, som gjorde gott i tysthet genom att leva som fattiga köpmän. I kontakt med alla skulle de göra sig uppskattade av alla och göra gott mot alla . . .”

Han led av att stå ensam inför allt som fanns att göra: ”Här skulle finnas inte endast en arbetare utan hundratals, även kvinnliga, och inte bara eremiter utan också – och framför allt – apostlar som kom och gick, knöt kontakter och undervisade.” Detta är en uppgift för alla kristna: ”Jag vet vad Gud kallar alla kristna till, män och kvinnor, präster och lekmän, gifta och ogifta: att vara apostlar. Apostlar genom exempel, genom godhet, genom upplyftande kontakt, genom tillgivenhet som föder gensvar och leder till Gud. Apostlar, än som Paulus, än som Priskilla och Akvila, men alltid en apostel som gör sig till ‘allt för alla för att ge alla åt Jesus’.”

Under en reträtt 1908 föddes hos broder Charles tanken att grunda en sorts tredje orden med syfte att verka inte endast för medlemmarnas egen helgelse utan också för de icke-kristnas omvändelse. ”Det är en strikt plikt och inte endast en from verksamhet för kristna att med iver arbeta för de icke-kristnas omvändelse”, slår han fast. Och detta inte endast genom materiella gåvor ”utan ännu mer genom att utmärkta kristna av alla kategorier slår sig ned bland dem – som jordbrukare, köpmän, hantverkare osv – för att vara ett värdefullt stöd åt missionärerna. Genom sitt exempel, sin godhet, sina kontakter skall de

föra de icke-kristna till tro och utgöra en kärna, till vilken de omvända en efter en kan ty sig.”

Nu när ordensregeln sedan många år ligger färdig, utarbetar han stadgar för en katolsk förening med uppgift att bilda ”Prickilla och Akvilagrupper” av lekmän ute i världen. Dessa lekmän skulle ofta kunna göra mer än präster och ordensfolk. ”De kan lättare än dessa knyta vänskapsband, blanda sig med omgivningen, få kontakter … Deras uppgift är inte att undervisa om den kristna läran eller att åstadkomma omvändelser men att förbereda sådana genom att – mer genom sina handlingar än genom sina ord – göra den kristna moralen känd … så att missionärerna, när de kommer, finner en förberedd jord och väl disponerade själar.”

De sista åren av sitt liv ägnade broder Charles mycket tid åt att organisera denna förening. Stadgarna var klara 1909. Han ville få till stånd en böneunion mellan medlemmarna och ett månatligt informationsblad med korrekta uppgifter om vad som gjordes och borde göras för apostolatet i missionsländerna. Sedan avvaktade han endast världskrigets slut för att göra föreningen känd i Frankrike. E j heller denna plan fick han se genomförd. Vid hans död räknade emellertid föreningen 49 medlemmar och den blev därigenom det första fröet som förde hans idéer vidare. Föreningen lät publicera stadgarna år 1928. Då hade redan några år tidigare – år 1921 – Rene Bazin utgivit den första biografin över sin brevvän – och snart mångas broder – i öknen.