Utanförskap och filantropi

”Vi som byggde landet” är ett slagord som används inom arbetarrörelsen för att vrida fokus från ett överhets- till ett underifrånperspektiv. Många av historiens aktörer och nedtecknare vill byta perspektiv, vill träda upp för att peka på en bortglömd eller förbigången grupp eller en förlorad synvinkel. Under senare år har företrädarna för det glömdas historia riktat blickarna mot mycket nytt källmaterial och därigenom vidgat vår förståelse av förflutenhetens landskap. Sökarljuset riktas numera åter mot enskilda livsöden som blir titthål in i en svunnen tid.

I en biografi om sin morfars kusin har författaren Per Wästberg inte endast rest ett monument över en kär släkting och tillfogat en byggsten i Svenska Akademiens levnadsteckningar över bemärkta donatorer utan framförallt genom en bred skildring lyft fram en livshistoria från en grupp människor som också de byggde landet. Mannen ifråga hette Axel Hirsch och levde mellan åren 1879 och 1967. Han tillhörde en aktad judisk Stockholmssläkt i femte generationen, förvaltade en större ärvd förmögenhet och var till professionen industriman.

Wästberg poängterar i inledningen till sin bok att föremålet för levnadsteckningen är svårfångat. Källmaterial finns förvisso men det är bitvis fragmentariskt och bygger till del på muntlig tradition och egna erfarenheter. Han har inte funnit ”någon hemlig nyckel” till Hirschs person och gärning och konstaterar att han fått lämna ”några rum obelysta”. Trots detta stiger en mycket levande om än diskret personlighet fram ur Wästbergs text. Detta beror på det skickliga handlag författaren har, när han sätter in sin hjälte i hans familjesammanhang och i hans samhälleliga och judiska kontext. Här tecknas inte endast en biografi utan skrivs social-historia.

Den tidigt moderlöse Axels barn- och ungdom beskrivs just ur ett familje-, skol- och universitetsperspektiv. För fadern Oscar blev den älskade hustruns för tidiga bortgång ett förlamande dråpslag. Han flydde in i arbetet och relationen till sonen verkar att ha präglats av detta. Wästberg skriver försonande: ”Tystnaden mellan far och son hade liksom rösten fina nyanser.” När Wästberg närmar sig Axels person och personlighet lägrar sig tystnaden genomgående över framställningen: ”Att skildra Axel Hirsch är att efter en lång tystnad lyssna sig fram till hans berättelse och skänka honom en mer utsträckt och avrundad tillvaro”, skriver han.

När den sekulariserade juden Hirsch i en intervju ombads att peka på en omvälvande vändpunkt i sitt liv svarade han: ”Att höra Nathan Söderblom tala till studenterna på Skoklosters trappa 1897.” Detta spontana och mycket idealistiska tal, som målade upp en bild av den svenske arbetaren, liksom Söderbloms tal vid sekelskiftet kom alltid att ligga i Hirschs skrivbordslåda. Dessa bägge tillfällen blev för honom väckelsemöten. Här började hans engagemang för det som i hans samtid kallades för ”den sociala frågan”. Här började hans liv som filantrop. Hirsch tog även mycket starka intryck av arbetarrörelsens folkbildningsideal och blev medlem i föreningen Verdandi. Han kom att resa och verka i Lort-Sverige långt före Lubbe Nordströms banbrytande insatser.

I sekelskiftets Sverige fanns en stor grupp av filantroper och filantropiska rörelser, mer eller mindre organiserade. Målet var att skapa det goda hemmet och den upplyste samhällsmedborgaren, ofta i kamp mot de socia-listiska rörelserna. Wästberg påpekar att dessa filantroper var ett slags medlare som inte endast ville påverka arbetarna i reformistisk anda, utan ”främst ville få de förstockade högre klasserna att bli seende, tänkande och medkännande”. Axel Hirschs sociala engagemang kom främst att konkretiseras i arbetet i Svenska fattigvårdsförbundet, i vilket han innehade en rad olika poster.

Skildringen av Axel Hirschs livslånga sociala engagemang lyfter fram det civila samhällets brokiga myller av organisationer och skilda insatser för att skapa det svenska folkhem som småningom skulle bli en välfärdsstat. Begreppet ’folkhem’ var ju från början en term använd i konservativa och socialliberala sammanhang som en sorts pendang till folkkyrkan. Folkhemmet har ju dock senare kommit att helt förknippas med den socialdemokratiska versionen, vilket är lätt att glömma med facit i hand.

Wästberg berör i förbifarten den religiösa resonansbotten som fanns i Hirschs omgivning. Hirsch själv hade sin förankring i en social-karitativ vision utan religiösa förtec-ken. Han var en socialliberal reformist. Just på grund av denna hållning blir inte en viktig dimension i filantropins historia synlig – den religiösa.

Axel Hirsch hörde av födsel till en minoritet i det svenska samhället. Den judiska etniciteten var – hur assimilerad man och han än försökte att bli – förknippad med ett utanförskap. Detta utanförskap tycks på grund av de tragiska omständigheterna i Hirschs barndom ha förstärkts. Hans sociala engagemang blir, syns det, också ett sätt att övervinna detta utanförskap. Genom ett engagemang i och för de andra erövrar han, tillsammans med den gemenskap som han tillhör, en accepterad plats i det offentliga rummet.

Liknande mekanismer kan vi se i andra sammanhang i denna epok. I ett avsnitt beskrivs Hirschs samarbete med Agda Montelius i fattigvårdsförbundet. Denna adelsdam (född Reuterskiöld, 1850–1920) var en av grundarna av Fredrika-Bremer-förbundet och senare av Föreningen för välgörenhetens ordnande, i vilken hon även innehade en heltidstjänst för att organisera det filantropiska arbetet i Stockholm. Genom bildandet av föreningar skapade kvinnorna nya rum, utanför den politiska sfären dit de inte hade tillträde, för att självständigt kunna arbeta och förverkliga sina ambitioner. Också för dessa kvinnor ser vi hur vägen till en plats i de många offentliga rummen kan gå via engagemanget för de andra.

Om Agda Montelius och en rad andra kvinnoliv kan vi läsa i antologin Rummet vidgas: Kvinnor på väg ut i offentligheten ca 1880–1940 som nyligen publicerats av en grupp lundensiska historiker med Eva Österberg i spetsen. Här finns också andra exempel på dessa vidgningsprocesser, exempelvis diakonissan Louise Fryxell, som kämpade för att upprätta den prostituerade Lovisa K., och Elin Wägners envisa fredskamp. Rubriken på boken är en metafor för en rad olika strategier som kvinnor tillämpade för att skapa nya frizoner och tänja på gränserna för det tillåtna.

I Yvonne Maria Werners bok Kvinnlig motkultur och katolsk mission (rec. i Signum 7/2003) får vi också ett illustrativt exempel på samma fenomen. De franska S:t Josefsystrarna etablerade sig i Danmark och Sverige och bedrev där ett karitativt arbete vilket blev en väg till inkulturation.

Per Wästbergs bok om folkbildaren och filantropen Axel Hirsch är på samma gång ett bidrag till den svenska socialhistorien och den judiska personhistorien. Den belyser stora och viktiga förändringsprocesser i det svenska samhället samtidigt som den förmedlar interiörer från mångskiftande miljöer fyllda med humor och livsenergi. Läsaren får sig till livs en rad dråpliga och underfundiga anekdoter, såsom sig bör i denna litteraturgenre. Allt detta medan huvudpersonen understundom diskret befinner sig i marginalen av texten.