Plågsam och befriande sanning

Sedan läkaren och filosofen Paracelsus tid på 1500-talet har man från medicinsk synpunkt kommit att betrakta människans liv som en ständig rörelse mellan hälsa, ohälsa och rehabilitering. Latinet kan ännu bättre återge denna dialektiska dynamik i termer som låter som ett hälsans grundschema: constitutio, destitutio, restitutio. Förhållandet mellan livsglädje och energi, den ofta smärtsamma förlusten eller minskningen av styrka, funktionsduglighet och livsmening, och återkomsten till den dagliga livsrytmen och det sociala nätverket återfinner man i otaliga variationer i så gott som varje människas liv. I ett konkret livsförlopp griper dessa tre moment in i varandra och ingår i en sammanhängande process.

Ett sådant dramatiskt tresteg finner man i läkaren och författaren Christina Doctares senaste bok Skapa andrum. Hon leder oss inte in i ett upplyst paradis utan ner i sina minnens mörka gruvgångar. Man får dels följa hennes livsväg där hon är på spaning efter sitt biologiska ursprung och en efterlängtad andlig hållpunkt, dels får man vetskap om hennes ohyggliga erfarenheter och skrämmande upptäckter av brutala övergrepp i krigets Balkan på 1990-talet. De båda huvuddelarna i boken är inramade av en prolog och en epilog.

Författaren ägnar första delen av boken åt sitt eget livsöde. Med ett skickligt litterärt grepp fogar hon in sina minnen i en ramberättelse. I skuggan av händelserna den 11 september 2001 tar hon nattbussen från Göteborg till Stockholm. I klarvaket tillstånd nystar hon upp tråden i minnets labyrint, bit för bit. Minnesbilderna ”trillar fram som uthällda ärtor”. Minnets sökarljus är skarpt och skoningslöst. Hon berättar hur ett telefonsamtal avslöjat upprinnelsen till hennes genetiska arv vilket fick hennes liv att rämna. Hon får veta att hennes biologiske far var en annan än den pappa hon hade växt upp tillsammans med. Hon börjar ana orsaken till sin mors tystnad om sitt livs tillkomst. Men hon vet redan att hon har levt ett utsatt liv, på gränsen till ett sken-liv eller ett ”icke-liv” eftersom hennes mor ville göra abort när hon väntade henne. Under den nattliga bussfärden gräver hon sig ner, skikt för skikt, ner mot en bottenlös avgrund.

I bokens andra del får läsaren följa författaren till krigets Balkan där hon arbetade som läkare på ett FN-uppdrag. Hon skulle i första hand befatta sig med fysisk rehabilitering av alla de människor som skadades i kriget. Men snart kommer hon underfund med att kriget också skördade andra offer som världssamfundet knappast kände till. Hon upptäcker och avslöjar de systematiska våldtäkter som i första hand serbiska soldater begick mot värnlösa bosniska muslimska kvinnor. Dessa kvinnor hade drivits till den yttersta utsatthet. De kände så mycket skuld och skam att de inte kunde tala om dessa förnedrande övergrepp. Men den utsände läkaren lyfter fram sanningen ur tystnadens mörker. Hon väcker och påverkar den förvånade svenska offentligheten och den aningslösa världsopinionen.

De båda delarna i boken motsvarar varand-ra på ett märkligt sätt och tolkar och belyser varandra ömsesidigt. Från både professionell och existentiell synpunkt var Christina Doctare förberedd för sitt uppdrag i Bos-nien. Hon har tid och förmåga att lyssna och därefter att fatta beslut och handla. Hon känner igen sig själv i de skändade kvinnorna som var djupt kränkta men aldrig kuvade. De behövde en annan rehabilitering än proteser för bortskjutna ben eller armar. Kvinnornas sår var djupare och skulle ta mycket längre tid att läka. Efter hemkomsten från Balkan får hon så småningom veta av sin mor att även hennes liv hade sitt ursprung i en synnerligen grym våldtäkt. Den onda cirkeln är sluten.

Hur går det att uthärda i och klara ett sådant liv? Hur går det att ta sig ur den onda cirkeln? Är ett tillfrisknande möjligt? Är det möjligt att befria sig från en livslögn som kan hålla fast en människa som i ett skruvstäd?

Christina Doctare har gett oss en berättelse att bevara i minnet, en lärobok i personlig konflikthantering när det är som svårast. Redan i kriget på Balkan gick hon i mässan för att där söka och finna helande krafter. Kyrkan blev hennes tillflykt, ett sanktuarium där hon mötte tusentals andra som hade drabbats av krigets fasor. Sedan följer många möten i hemlandet. Hon söker råd hos systrarna på Johannesgården i Göteborg, hos birgittasystrarna och inte minst hos systrarna på Heliga Hjärtas kloster vid Omberg. Slutligen blir hon upptagen i kyrkan av sin andlige ledare fader Matthias. Det är den kristna ”trons Ariadnetråd” som hjälper henne att ta sig igenom smärtans och förtvivlans labyrint och att till sist försona sig med sin döende mor och sin döende far.

Denna ovanliga bok skildrar en persons resa inåt genom det egna livets kris och sanningssökande och en upptäcktsfärd utåt mot krigets förnedring och förakt för mänsklig värdighet. De båda resorna liknar varandra såväl till struktur som innehåll. Någon kanske får intrycket av att boken är ett personligt vittnesbörd som kan jämföras med många andras memoarer och minnesbilder. Denna bok är emellertid allt annat än ett uttryck för narcissistiska böjelser. Den är skriven för andra, för dagens trasiga och sönderstressade människor. Den är en uppmaning till att vägra att ge spelet förlorat. När man från ett fungerande liv har fallit ner i en mörk avgrund finns det trots allt en väg tillbaka till livet, till ett liv som blivit sannare och starkare.