Petrus – kyrkoledare i behov av läxor?

Det är med stora förväntningar man läser en bok med bibelvetenskapligt innehåll av Bertil Gärtner, professor i Nya testamentets exe-getik vid Princeton Theological Seminary åren 1965–69 och därefter biskop i Göteborgs stift åren 1970–91. Genom alla år har Gärtner framstått som en ”bibeltrogen” och mycket bibelkunnig kyrkoman. Detta märks tydligt i den nu anmälda boken.

Boken Simon Petrus kan betraktas som en biografi över den store aposteln. Från kapitlet ”Så började det” (s. 9–14) med dess data om Petrus bakgrund (det lilla vi vet) i fiskestäderna kring Gennesarets sjö får läsaren följa Petrus liv fram till kapitlet ”Petrus död” (s. 93–99) på den stora världsarenan, i rikshuvudstaden Rom. Ett kapitel som jämför de fyra evangeliernas Petrusbilder och ett om ”Petrus idag” avslutar så boken.

Det är en historisk framställning som läsaren får sig till livs, men inte allt igenom. Gärtner deklarerar sålunda i sitt förord, att ”[e]n historisk-kritisk framställning har jag inte gett i denna bok utan jag har låtit texterna själva tala”. Detta är både en styrka och en svaghet. Styrkan är den ”bibeltrohet” som detta ger åt Gärtners bok. Ingen behöver ta anstöt, allt kan accepteras utifrån trons perspektiv. Ändå är det ett problem att Gärtner i en bok av historisk karaktär inte på allvar ställt frågor om historicitet och om hur delvis motstridiga traditioner skall förenas (om de kan förenas). De svårigheter som anmäler sig vid ett närgånget kritiskt studium passeras stillatigande. Ett enda exempel skall ges. Det enda Gärtner säger om Judas Iskariots död är att denne ”dog under tragiska omständigheter” (Apg 1:18). Det är förvisso sant, men hur relaterar Gärtner Apostlagärningarnas dramatiska och tämligen makabra uppgift till traditionen i Matteus 27 att Judas i stället hängde sig i förtvivlan över sitt förräderi?

Gärtners bok innehåller alltså föga eller intet av s.k. bibelkritik, och han förutsätter att de bibliska böckerna är alltigenom historiskt trovärdiga. Jag stöder fullt ut den icke uttalade principen att det är den som vill ifrågasätta historiciteten i en uppgift som skall ge skäl för sin skepsis, inte den som sätter tilltro till en uppgift i evangelierna som skall argumentera för saken. Det är sunt att Gärtner inte hemfaller åt den överkritiska inställning som har präglat en stor del av den historisk-kritiska exegetiken under flera generationer, men man kan då alltför lätt hamna i det andra diket så att man inte ser svårigheter som faktiskt finns. Jag kan bara minnas ett enda ställe där Gärtner ifrågasätter en biblisk uppgift, den att 2 Petrusbrevet skulle vara skrivet av den store aposteln. Utan att spilla många ord på saken tycks Gärtner förutsätta att det skrivits av en senare efterföljare till aposteln. Detta är troligtvis helt korrekt, men jag blev ändå förvånad att plötsligt finna detta konstaterat som ett faktum.

Om författaren knappast har påverkats av modern skepticism, finns här heller inga spår av de senaste årtiondenas strävan hos många att läsa evangelierna som rent litterära dokument utan förankring på den yttre historiska scenen. Detta framstår som sunt: kyrkans position måste alltid vara att bibelns texter speglar ett historiskt skeende, som i själva verket följer ur tron på Guds inkarnation i världen.

Däremot har Gärtner, som den skolade forskare han är, utnyttjat de senaste årtiondenas arkeologiska fynd på ett fruktbart sätt. Detta gäller både utgrävningarna i Kafarnaum (hos Gärtner stavat Kapernaum som i 1917 års bibel) med vad som troligtvis är lämningarna av Petrus hus och fyndet av en drygt åtta meter lång båt från första århundradet som man hittat i vassen nära Ginnosar och som troligen är av samma typ som de båtar Jesus och lärjungarna använde sig av så många gånger. Utnyttjandet av sådant material ger anledning till åtskilliga aha-upplevelser hos läsaren. Jag vill som enda exempel peka på hur Gärtner kombinerar det faktum att Petrus hus antyder en viss rikedom och att han hade (tillgång till) båt med Petrus ord i Mark 10:28: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig.” Petrus påpekande att han minsann till skillnad från den s.k. rike ynglingen verkligen lämnat sin rikedom bakom sig får en helt annan skärpa på detta sätt. Gärtners förmåga att skapa nya kombinationer av kända fakta och i en del fall av nya textfynd och arkeologiska data ger boken mycket av dess värde. Vi är vana att läsa varje text för sig. Här får läsaren viktig hjälp att lägga pussel och på så sätt skapa en helhetsbild som inte tidigare varit tydlig.

En synpunkt till vilken Gärtner återkommer vid upprepade tillfällen gäller Jesu behov av att själavårdande fostra Petrus till kyrkoledare, eller som han ibland skriver, ”lära Petrus en läxa”. Visst misslyckas Petrus ibland, och visst leder hans snabba och impulsiva läggning honom många gånger in i svårigheter. Det är helt riktigt. Men ändå: är det verkligen så att Petrus alltid ”misslyckas”? När han går på vattnet, beskrivs det av Matteus med orden ”… Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till Jesus” (Matt 14:29). Att han sedan blev förskräckt och (först) då började att sjunka, skall inte förnekas, men att beskriva detta som ett misslyckande som skulle lära Petrus en läxa tycker jag är orättvist. Jag tror inte att många av oss skulle göra det bättre.

Gärtner brottas synbart med frågan om Petrusprimatet, orden i Matteus 16 om Petrus som den klippa som kyrkan skall byggas på. Frågan lämnas öppen, också den om påven ”idag [innehar] det ämbete som är en direkt fortsättning på det uppdrag Jesus gav Petrus”. Gärtner drar dock slutsatsen att man ”kan nog inte komma ifrån att Petrus fick ett särskilt ansvar för att kyrkan bygger sin tro på bekännelsen till Jesus” och fortsätter med att konstatera att ”om det kräver en anknytning till Rom är en fråga som fortsätter att ställas”. Frågan ges inget svar, och jag tror, att man i ordet ”nog” i citatet ovan kan ana att slutsatsen och följdfrågan lämnar efter sig ett visst obehag hos författaren, och nästa sats känns som en antiklimax: ”I varje fall visar det att Petrus är aktuell också i vår tid” (s. 116).

Denna tveksamhet inför den utveckling som Petrusämbetet har fått kommer också till uttryck i författarens presentation av de kända benfynden under Peterskyrkan: ”men det är inte hans [Petrus] ben som några trodde”. Bakom det vaga ordet ”några” döljer sig bland andra påvarna Pius XII och Paulus VI som båda konstaterat att det verkligen är apostlafurstens ben man återfunnit. Även om detta knappast kan anses vara helt klarlagt, framstår ordet ”några” som en tydlig nedvärdering av de röster som förespråkat att benen verkligen tillhörde den store aposteln.

Författaren tvekar ofta att ta ställning till de frågor som väcks av ett kritiskt studium. Som enda ytterligare exempel vill jag nämna frågan om det mirakulösa fiskafänget (Luk 5 och Joh 21). Gärtner ställer frågan om de båda texterna är beroende av varandra och i så fall hur, men lämnar sedan frågan hängande i luften. Som recensent med uppgift att nagelfara vad som skrivits kan jag inte undgå att fråga mig vad författaren egentligen anser. Är det frågan om två påfallande lika händelser (jämför de båda bespisningsundren) eller är det en enda händelse, som den ena evangelisten har felplacerat och omtolkat? Men även om Gärtner gärna undviker dylika skeptiska frågor, har han mycket att ge läsaren tack vare sin på ovanlig bibelkunskap baserade förmåga att på ett fruktbart sätt kombinera texter som sällan läses tillsammans utan oftast har lästs var för sig, många gånger därför att de ingår i helt olika söndagars predikotexter.

Formella ting inklusive korrekturläsning har hanterats på ett föredömligt sätt. Jag har inte letat medvetet efter tryckfel och liknande, men det är ändå signifikant att jag bara har noterat ett enda fel (på s. 99) av sådant slag.

Boken saknar tyvärr både ställindex och bibliografi. Detta försvårar i hög grad dess användning som utgångspunkt för ett mera seriöst studium av Petrus gestalt, hans roll i den äldsta kyrkan och av denna kyrka i dess totalitet. Avsaknaden av ställindex begränsar bokens användbarhet, t.ex. som bredvidläsning i anslutning till söndagens gudstjänster. Många av de texter som Gärtner behandlar fungerar som predikotexter, och både predikanter och lyssnare skulle ha hjälp av att lätt kunna konsultera författarens rikedom på insikter kring Petrus och hans händelserika liv.