Oden från Auden

Den engelske författaren Wystan Hugh Auden (1907–1973) hör hos oss inte till de mest kända eller mest lästa av nyskaparna inom engelsk lyrik. Till nyskaparna hörde han dock och inte i mycket mindre utsträckning än T S Eliot. Hans lyrik är vida mer formbunden än de flesta 1900-talspoeters och det ställer särskilda krav på en översättare. Många känner sig numera inte lockade av en sådan uppgift. Till dem som har gjort det och med den äran hör Sven Collberg, vars urval av tolkningar nu har utgivits av Ellerströms, ett litet förlag men en stor kulturspridare.

Auden var inte bara poet. På svenska finns Färgarens hand och andra essayer (1965, översättning av Erik Sandin och Torsten Blomkvist), som ger en god bild av författarens litteratursyn. Att framställa denna är inte helt lätt, eftersom Auden inte sällan ändrade uppfattning även i centrala frågor. Från att ha stått marxismen nära fördes han allt närmare den kristna tro i anglokatolsk version som han vuxit upp i och där särskilt modern tycks ha spelat en stor roll. Redan titlarna på vissa dikter markerar denna omorientering, så till exempel ”Horae canonicae”, hos Collberg korrekt återgivit med ”Tidegärd”. Många av hans tidiga beundrare gillade inte denna utveckling, och nobelpristagaren Joseph Brodsky har målande skildrat hur Auden handgripligen knuffades bort från frukostbordet i Christ Church college i Oxford, där han på äldre dar funnit en tillflyktsort (han blev 1956 professor i poesi i Oxford). För de flesta läsare torde den äldre Auden avgjort vara mera läsvärd än den unge.

Till problemen hör också att Auden själv hade svårt att bestämma sig för vad i hans verk som höll måttet. Han ändrade ordalydelsen i dikter, tog avstånd från vissa och beklagade andra. Någon kanonisk opusförteckning tycks han aldrig ha etablerat. En god bild av Auden ger Joseph Brodsky i titel-essayn i den samling som heter Att behaga en skugga (1986, översatt av Bengt Jangfeldt). I denna samling finns också en grundlig och fängslande analys av en av Audens mest kända dikter, ”September 1, 1939”. Denna hör till de dikter som författaren själv tog avstånd från eftersom den var ”angripen av en obotlig osanning” och dessutom användes av Lyndon B Johnson i dennes presidentvalskampanj. Auden kunde vara mycket känslig för vad han uppfattade som missbruk av poesi.

Och så måste man väl bli om man har den uppfattningen att poesin är den mest fullkomliga form av kunskap som människan kan ha. Här är vi så långt från Platons syn på poesin som det går att komma. Auden var i ordets bästa mening en representant för den klassiskt bildade humanisten: hos honom ingick litteratur och poesi en nära förening. Det underlättar inte alltid förståelsen för läsaren. Det är därför tacknämligt att de här utgivna dikterna har försetts med förklarande noter samlade i slutet av den läckra lilla volymen.

I denna samling ingår dikten ”Begravningsblues”, mest känd kanske genom att den läses i filmen Fyra bröllop och en begravning. Det hör till det vemodiga att den lundensiske översättaren Sven Collberg avled bara någon månad efter det att hans översättningar publicerats. Han lämnade efter sig ett mycket välgjort arbete – särskilt de av Auden omtyckta sonetterna är lyckade. Även om formen är traditionell betyder det inte att dikterna är lättförståeliga. Auden hör inte till de omedelbart tillgängliga, men mödan att läsa honom brukar löna sig.

Till sist skall citeras ett avsnitt ur ”Sext” i diktsviten ”Horae canonicae”. De minnesmärken som där omnämnes bör innefatta även den svenske översättaren Sven Collberg:

Det borde resas minnesmärken, skrivas oden

över dessa namnlösa hjältar som först tog det steget,

över den förste flintyxehuggaren

som glömde sin middag,

över den förste musselskalsamlaren

som förblev ogift.

Vad vore vi utan dem?

Vildar fortfarande, icke rumsrena, skulle

vi fortfarande vandra genom skogarna utan

att ha lagt en konsonant till våra namn,

slavar till Moder Natur, utan

ens idén om en stad,

och nu mitt på dagen, vid denna död

funnes det inga verkställande krafter, ombud, agenter.