Utanförskapets härförare – Les Murrays poetiska försvar av Australien

Oxford, England 2008: Les Murray, Australiens mest framstående poet, har just hållit en uppläsning. I våningen ovanför den mörka tomma föreläsningssalen sitter han omgiven av ivriga studenter (jag är en av dem) och pratar glatt och dricker billigt rödvin. Han bär en mycket gammal randig tröja. Han talar om vad han läste på flyget – en kiosknovell om Byron och Shelley som vampyrer. Samtalet rör sig från D.H. Lawrences romaner (avfärdade som ”bullshit”) till diskussioner om postkolonial heraldik i Haïti och vilket folk som har det bästa receptet på tripe [komage] (uppenbarligen kineserna). Mannen som det året hade varit många vadhållares favorit till Nobelpriset verkar vara lika angelägen om att småprata med sina engelska beundrare oavsett vilket ämne de önskar ta upp.

Det är just denna öppenhet för uttryckssättet som gör Murrays verk svåra att introducera i klump. Den enorma bredden i fråga om smak och ämnesval undandrar sig en summering. Den är verkligen, som Derek Walcott har sagt, ”bredbladig i sina njutningar”. Men vi kan åtminstone säga att denna heterogenitet i ämnesvalet å andra sidan är ett genomgående tema i Murrays arbeten. Det som på ett karakteristiskt sätt präglar poesin är dess hyllande av mångfalden – av röster, platser, människor och djur. Den är en ”katolsk” poesi i ordets sannaste mening, som intresserar sig för det universella. Men, medan ett sådant hyllande av mångfalden numera är politiskt och socialt på modet är den tro som utgör dess grund och ger den näring inte det. Ändå har denna förblivit ett konstant moraliskt imperativ för Murray, även i stridens hetta. Och detta poetiska hävdande av sådana hyllningar har verkligen inneburit konfrontationer med många invanda uppfattningar om australiensisk kultur och identitet.

Kanske är den mest utmärkande konfrontationen som uppstår i Murrays poesi den mellan ett fritt utforskande av världen i dess mångfaldiga och påtagliga njutningar och en påtvingad estetik som härrör ur en bannlyst uppfattning. Detta hänger starkt ihop med Australien och dess egen poetiska historia. Som en f.d. koloni är dess poetiska traditioner med starka band knutna till Storbritannien. När Murray började skriva i början av 1960-talet hade tanken på en ”australiensisk” litteratur precis fötts och den kämpade mot en uppfattning om Australien som ett litterärt bakvatten. Och visst är den syn på Australien som presenterades av A.D. Hope (en av Australiens ledande poeter i den tidigare generationen) präglad av övergivenhet och livsfientlighet, som endast erkänner ”five cities, like five teeming sores” där ”second- hand Europeans pullulate / Timidly on the edge of alien shores”. Mycket i Murrays verk kan ses som korrigering av denna förvrängda syn.

Ett av de mest belysande och kontroversiella bidragen av Murray i den pågående debatten om den australiensiska kulturella identiteten är hans essä ”On Sitting Back and Thinking about Porter’s Boeotia”. I omdömet om en framstående australiensisk poet, Peter Porter, framförd i dikten ”On First Looking into Chapman’s Hesiod”, är Australien beotiskt till sin karaktär – beotiskt likställt med primitivt och lantligt, okultiverat och övertraditionalistiskt, i motsats till Atens dynamiska, multikulturella, urbana förfining. ”Australier”, skriver han, ”är beotier”, och han beskriver den beotiske poeten Hesiodos på ett sätt som tydligt påminner om Murray själv:

”Like a Taree small-holder splitting logs

And philosophising on his dangling billies”

Murray är född i den lilla staden Nabiac i New South Wales (på Australiens östkust). Han tillbringade sin barndom och tonårstid på sin farfars mjölkgård i det angränsande Bunyah-distriktet. Hans Murray-förfäder hade kommit via Manningfloden under 1840-talet och han hade alltid känt stolthet över både sina gaeliska och australiensiska anor. Han gick på Taree High School, där han utsattes för grym mobbning, hånad som en lantlig redneck som inte passade ihop med de fashionabla innegängen.

I sina tankar om Porters dikt spårar Murray spänningen som länge funnits mellan de båda civilisationsmodellerna – den lantliga och den urbana – till rivaliteten som uppstod mellan det nyss upprättade Aten på 700-talet f. Kr. och det äldre, lantliga Beotien. Aten blev alltmer föraktfullt mot det traditionella, lantliga Beotien, vars folk man ansåg vara tråkigt och gammaldags och vars konst och kultur man höll för att vara osofistikerad och oinspirerande. Porter såg framför sig ett nytt framtida land, där individen skulle bli uppskattad för sitt intellekt och sin kultur, men Australien skulle knappast bli detta nya land, eftersom det var för inskränkt av sitt beotiska förflutna och samtida. Murray, däremot, såg en fördel i Australiens beotiskhet – det var det enda distinkta som Australien ägde (”vårt distinkta är fast förankrat i bushen”, hävdar han). Han upplevde att Australien skulle kunna bli Porters ”nya land”, men endast om det bevarade sin beotiska kvalitet som kom ur dess födelse, endast om det vägrade att låta den lantliga karaktären dränkas av en importerad, påtvingad atensk kultur. Bland de tydliga beotiska personerna återfinns aboriginerna – ”deras kultur är en beotisk källa av oskattbart värde för oss alla”. Det finns ”visdom i Australiens beotiskhet” och tanken på att Australien ”medvetet förblir Beotien är full av spännande möjligheter”.

Murrays intresse av att kämpa för dessa möjligheter till en beotisk olikhet reduceras dock inte till demagogi. Han talar klarspråk om skillnaden mellan en inklusiv och representativ demokrati och pöbelvälde: ”ingenting som en pöbel gör är rätt.” I sitt diktverk Fredy Neptune, där huvudpersonen upplever Nazitysklands framväxt, talar han om police disease; nödvändigheten av att påtvinga en förtryckande social hierarki. Fanatism, i synnerhet ideologisk (vare sig höger eller vänster) är ett symptom på detta begär. Murrays rättframma sätt och vägran att följa en allmän linje eller en accepterad ideologi har skaffat honom lika många fiender som läsare. Hans ställningstagande är ofta oförblommerat antagonistiskt – titeln på samlingen från 1972, Poems Against Economics lämnar föga utrymme för tvivel på vilken som är Murrays åsikt i den nuvarande globala recessionen.

Det måste erkännas att Murrays medvetna placering av sin poesi hos de utanförstående och förnedrade inte saknar en viss bitterhet – titlarna på andra samlingar, som Subhuman Redneck Poems, visar på det. Det finns stunder då denna plain speaking och robusta frihet i tanke och uttryck tycks vara eufemismer, ja, rentav ursäkter för vredesutbrott. Det mesta av denna ilska drivs av en mycket skarpsinnig känsla för social rättvisa. År 1995 blev Murray indragen i bråket kring Helen Darville, som genom att skriva som Helen Demidenko hade vunnit flera stora litterära priser för sin roman The Hand That Signed the Paper. När det kom fram att hon inte var dotter till en ukrainsk invandrare, som hon hade sagt, utan barn till engelska invandrare, sade Murray om Darville att ”hon var en ung flicka och att hennes bok kanske inte var den bästa i världen, men den var förbaskat bra för en flicka i hennes ålder [20 när hon skrev den]. Och hennes marknadsföringsstrategi att utge sig för att vara från Ukraina må ha varit oklok, men den avslöjade den multikulturella industrins anspråk”. Med Murrays levnadstecknare Peter Alexanders ord kopplar hans dikt ”A Deployment of Fashion” ihop ”attackerna på Darville med den större företeelsen av attacker på dessa utstötta […] som dömts ut av samhällets modepoliser, journalister, akademiker och andra opinionsbildare”. Murrays motvilja mot tanken på att någon skulle övervaka vad som är socialt eller kulturellt acceptabelt kan läsas även i hans urval som utgivare av hans antologi Fivefathers, med undertiteln Five Australian Poets of the Pre-Academic Era.

Kritiker har anklagat Murray för att förenkla Australiens komplexa sociala sammansättning i konfliktfyllda ordalag för att gynna sin egen polemik. Men erfarenheten av bråddjupen mellan det urbana och lantliga, denna klass och den andra, som Murray skriver om är mer personlig än polemisk. Författarskapet som söker överbrygga dessa klyftor inbegriper de mest smärtsamma känslomässiga och avslöjande delarna i Murrays verk.

I The People’s Otherworld återfinns ”Three Poems in Memory of my Mother Miriam Murray née Arnall”. I dessa dikter begrundar Murray moderns död, i barnsäng, när han var tolv år gammal – en tragedi orsakad av samhällets känslokalla uppdelning i ”vi” och ”dom”:

”The ambulance was available

but it took a doctor’s say-so

to come. This was refused.

Father pleaded. Was refused.

The doctor wanted to know details

but my father could only say

A bad turn. She’s having a bad turn!

The words his culture would allow

on a party-line phone.”

Vreden över läkarens misslyckande balanseras mot insikten om hans egen fars vägran att på telefon diskutera svåra gynekologiska problem med en främling, begränsad som han var av den jantelag som finns i så många byar på landet. Det är en begränsning som Murray bryter med genom diktens handling, när han erkänner inför ”läkaren”:

”Perhaps we wrong you,

make a scapegoat of you

perhaps there was no stain

of class in your decision

no view that two framed degrees

outweighed a dairy.”

och konstaterar:

”I can forgive you. It was

Cold steel you blundered on.”

Denna beredvillighet att utforska en ”katolsk” samhörighet med andra personer lever i Murrays diktning sida vid sida med de sociala och politiska engagemangen. En underbar, nästan epigramartad kortdikt som framställer Murrays känsla för samhörighet med de kuvade är ”A Country Man”:

”On the long flats north of the river

an elder in a leather jacket

is hitch-hiking to his daughter’s funeral.”

I några få ord uttrycker den flera av de socia¬la problem som plågar Australiens fattiga landsbygdsbefolkning – låg förväntad livslängd (den döda dottern), kulturell utarmning (den ”gamle i läderjacka”) och fattigdom (vara tvungen att lifta). Ändå är den bestående bilden den av värdighet, ståndaktighet och delad mänsklighet: dotterns minne blir hedrat, den liftande gamlingen reser genom andras barmhärtighet. Själva rubriken uttrycker en solidaritet som närmar sig släktskap då den antyder både en man som står nära naturen (en från det jordbrukande ”landet”) och en lantis, en landsman, en medmänniska. Det heliga blandas med erfarenheten av döden, genom att var och en balanserar och bekräftar den andre.

Kanske är det denna öppenhet för det heliga, längtan efter att hitta något subjekt, som har fått Murray att dedicera en av sina många samlingar till [To] the Glory of God.

Ty Murrays tro innebär inte enbart att göra motstånd mot sociala och politiska orättvisor, även om den erbjuder ett sådant motstånd i hårda formuleringar, som i ”The Last Hellos” (som återfinns i Subhuman Redneck Poems från 1996), i vilken han vänder sig till sin bortgångne far på ett förtroligt, resonerande sätt, som är desto mer förödande genom sin avsaknad av poetisk utsmyckning:

”Snobs mind us off religion

nowadays, if they can.

Fuck them, I wish you God.”

Snarare är det så att Murrays utforskningar av the Glory of God, som en flerfaldig och uppenbar sanning i världen och i det mänskliga språket, bereder rum för både denna enkla uthållighet och fantasins hög¬re utflykter, som i dikten ”Poetry and Religion” (i The Daylight Moon från 1987):

”Religions are poems. They concert

our daylight and our dreaming mind, our

emotions, instinct, breath and native

gesture

into the only whole thinking: poetry.”

Detta är stora anspråk, gjorda utan gardering. Men ändå, trots de stora och omtvistade frågor som Murray ger sig i kast med förblir enkelheten och det orubbliga värdet som han finner i en vardagstro och i det vardagliga en ständig inspirationskälla. Denna öppenhet möjliggör en humor och en sorglöshet som, utan simpel ironi eller cynism, kan tillämpas på de mest djupsinniga ämnen. Härav denna dikt från hans senaste samling, The Biplane Houses (2008), som bär den modesta rubriken ”The Meaning of Existence”:

”Everything except language

knows the meaning of existence

Trees, plants, rivers, time

know nothing else. They express it

moment by moment as the universe.

Even this fool of a body

lives it in part, and would

have full dignity within it

if not for the ignorant freedom

of my talking mind.”

Det finns en ödmjukhet i Murrays poesi och dess erkännande av att poesin, som mänskligt uttryck, driver mot mänskliga gränser. Men detta ödmjuka närmande skänker Murrays verk en generositet – en katolicism – som undviker att reduceras till kategorier som ’beotisk’ eller ens ’australiensisk’. Det finns alldeles för mycket i Les Murrays poesi för att den ska kunna stängas in i så inskränkta termer.

”Det finns för mycket i livet, du kan inte beskriva det.” Så avslutar Murrays sitt diktverk Fredy Neptune. Det finns få poeter, ännu färre nu levande, vars gärning – likt Murrays – motsäger denna slutsats.

Översättning: Per Lindqvist

Artikelförfattaren är poet och har studerat vid The University of Warwick och medarbetar som utgivare av The Warwick review. Han bor i West Sussex, England.