Leszek Kolakowskis teologiska aptit – filosofen som tröttnade på marxismen

Mitt i Oxford ligger ett college som heter All Souls. Det grundades 1438 med det dubbla syftet att vara ett akademiskt college och ett kapell där böner skulle frambäras för dem som stupat i hundraårskriget mellan England och Frankrike. Det har numera inga studenter utan endast fellows – därför kallas det ibland Old Souls. Att bli en research fellow vid detta college anses som en av de finaste akademiska utmärkelser man kan få i Storbritannien, ja, i hela världen. Det var därför en stor händelse i den polskfödde filosofen Leszek Kolakowskis liv då han 1970 blev senior research fellow vid detta college och förblev det till sin pensionering 1995.

Inte för att andra hedersbevisningar saknades. Kolakowski hade efter att ha lämnat Polen (där han vid 26 års ålder blivit professor i filosofihistoria i Warszawa) uppehållit professurer i Berkeley, Yale och Chicago. Den med nuvarande påven jämnårige akademikern kan se tillbaka på ett växlingsrikt liv som ännu inte verkar ha nått slutet på en häpnadsväckande vetenskaplig produktivitet. Ett trettiotal böcker (översatta till många språk) och ett mycket stort antal artiklar och intervjuer vittnar om detta. Kolakowski är förbunden med framför allt två saker: den östeuropeiska kommunismens fall och en med åren allt starkare inriktning på teologins grundläggande frågeställningar. Ett berömt uttalande av honom avslutar en intervju med anledning av att han gav ut sitt kanske största arbete Main Currents of Marxism. Han fick frågan om han tänkte fortsätta med forskning om marxismen. Nej, svarade Kolakowski: ”Jag har slutat med dessa problem och tänker inte återvända till dem. I stället har jag tagit upp mitt gamla intresse för religionsfilosofiska frågor. Jag tycker faktiskt att frågan om Kristi verkliga närvaro i eukaristin är långt intressantare än frågan om hur arbetets värde ligger inbäddat i varorna.”

Marxismen – ideologin utan korrektiv

Jag vet inte om Kolakowski har publicerat någon ny teori om just realpresensen. Från sin tid i Polen var han hur som helst förtrogen med ett land där mässan var en integrerande del i befolkningens liv. Visserligen gick han med i kommunistpartiet 1945, men han tycks aldrig ha varit en ideologiskt fullt övertygad medlem. Hans slutliga brytning med kommunismen skedde 1966 varefter han offentligt angreps av partiets generalsekreterare Gomulka och efter ytterligare några år fråntogs alla sina akademiska uppdrag, uteslöts ur partiet och sattes under ständig polisövervakning. Hans publiceringsförbud i Polen hävdes först 1981.

Allt detta blir förståeligt när man läser i hans skrifter från denna tid. På svenska utgavs 1964 samlingen Människan utan alternativ. Doktorsavhandlingen bör ha varit politiskt mindre kontroversiell, även om den behandlade en tänkare som nog inte stod så högt inom kommunismen: Spinoza. I våra dagar kanske det inte så lätt inses, vilket mod som då krävdes i ett östeuropeiskt land för att kritisera den statsbärande ideologin. Kolakowski hade det modet och han var sedan dess alltid immun mot vänstervågen 1968 och dess följder.

Det finns vissa tecken som tyder på ett spirande intresse för marxismen – kanske en oundviklig följd av den finansiella kris som nu sveper över världen, möjligen också av att 1968 ligger mer än fyrtio år tillbaka i tiden. Därför kan det finnas anledning att påminna om huvudpunkterna i Kolakowskis kritik av marxismen. Den finns alltså samlad i tre volymer, ursprungligen publicerade på polska 1976–1979, men mera tillgängliga på engelska som Main Currents of Marxism (1979, senaste upplagan 1997). Det första bandet, ”The Founders”, behandlar marxismens källor, främst Marx och Engels. ”The Golden Age” går fram till första världskriget, medan tredje delen, ”The Breakdown”, för historien fram till 1970-talet.

Det är en verklig helhetsteckning vi får. En särskild styrka har författaren i att kunna läsa texter på polska och ryska. Ingen sida av marxismen utelämnas, även om tyngdpunkten ligger på de mera filosofiska aspekterna. Kolakowskis ambition är att ge både en i görligaste mån objektiv handbok och en kritisk analys. Det senare blir tydligast i den tredje delen – skildringen av Herbert Marcuse har blivit berömd. Dennes mål sägs ha varit en terror överträffande Stalins och en värld som skulle ha styrts av en elit bestående av ”revolutionära studenter, illitterata bönder i ekonomiskt efterblivna länder och av det amerikanska trasproletariatet”.

Kolakowski förnekar inte att marxismen – eller snarare den materialistiska historieuppfattningen – på vissa punkter kan ha bidragit till en djupare förståelse av världen än vad diverse idealistiska system har mäktat med. Men han framhåller att andra ideologier ofta bär sitt korrektiv inom sig, medan marxismen inte gör det. Orsaken ligger i att marxismen är ett slutet system, som ger sig ut för att ha förklaringar till allting. Det hävdas ibland att marxismen är en religion eller åtminstone fungerar som en sådan. Enligt vår polske filosof är dock marxismen snarast en karikatyr av en religion. Här kan han anknyta till sitt stora intresse för djävulen, som ju ofta sägs vara bra på att efterapa.

Stalinismen en nödvändig konsekvens av marxismen?

En annan fråga som ofta ställs är om stalinismen var en nödvändig konsekvens av marxismen eller åtminstone av kommunismen. Här är Kolakowski mera försiktig men tycks mena att stalinismen i varje fall är en fullt legitim uttolkning av marxismen. Han framhåller också att det i totalitära stater med socialistisk ideologi nästan alltid är så att glömskan premieras. Folk skall helst inte veta något om det förflutna. Minnet begränsas till vad partiet anser att människor behöver veta.

Karl Marx förutsägelser om framtiden har samtliga visat sig vara falsifierade – vissa redan under hans livstid. Detta gäller särskilt om den ekonomiska delen. Något mera svårförklarligt finner Kolakowski det vara, att den internationella kommunismen – både som statsbärande ideologi och som endast aspirerande på makten – har kunnat bli så kulturellt fruktbar, åtminstone periodvis. Han ger exempel på författare som Majakovski, Babel och Ehrenburg, en filmregissör som Eisenstein, en dramatiker som Brecht och konstnärer som Chagall och Picasso. Eller hur Stalin kunde få så många intellektuella medlöpare i väst. Något entydigt svar har han inte.

För den som inte vill läsa igenom tre band marxistisk idéhistoria, har ett antal av Kolakowskis viktigaste artiklar inom detta område samlats i en volym med den nog inte enbart självironiska titeln My correct views on everything (2005). Den ger samtidigt en introduktion till den andra halvan av hans författarskap genom att under rubriken ”What is wrong with God?” samla ett antal artiklar och essayer som faller under religionsfilosofin (detta ord taget i sin vidaste mening).

Behandlar problem som teologerna helst undviker

Marxismen är nu för Kolakowski ett avslutat kapitel. Det är inte så att filosofen helt har lämnat rum för teologen, men en läsning av Kolakowskis senaste böcker visar med all tydlighet, att hans tanke nu helst sysslar med andra problem. Sådana som i och för sig också den klassiska filosofin ständigt har haft på sin agenda, men som nu mest faller inom teologins domän. Dessa frågor behandlas på två sätt. Dels mera skönlitterärt och lekfullt, ibland nästan som i en barnbok. Exempel på sådana böcker är de till svenska översatta Samtal med djävulen (1982), Sagor för stora och små (1984) och Den himmelska nyckeln (1991) – den första av dessa är försedd med en instruktiv inledning av Lars Gyllensten. Enkelheten är dock ofta skenbar. Tydligast märks detta i Samtal med djävulen där öppningen mot teodicéfrågan är tydlig. Kolakowski har lika lite en lösning på detta som någon annan, men han bidrar med ett par originella synpunkter.

En av dessa är följande. Den svåraste delen av teodicéproblemet är enligt honom (tydligast i den lilla boken Religion) att förklara djurens lidande. Människors lidande kan av dem själva bearbetas intellektuellt och åtminstone ibland inordnas under en synpunkt som ger en partiell förklaring. När det gäller djurens lidande tycks sådant inte vara möjligt.

Att Kolakowski tar ondskans problem på största allvar är tydligt. Man skulle nästan kunna säga att han hyser en fascination inför djävulsgestalten. Möjligen har hans erfarenhet av och mångåriga sysslande med stalinismen bidragit till detta. En av huvudinvändningarna mot denna är just att den – till skillnad från fascismen i olika former – ständigt sökte maskera sig bakom en ljusare fasad. Så är det med djävulen i kristen tradition: han skapar sig till en ljusets ängel.

Här kan observeras ett viktigt drag i Leszek Kolakowskis bearbetning av kristendomen. Han tar upp och analyserar just de drag i lärobyggnaden som moderna teologer ofta vill undvika, anser vara obsoleta och är närmast generade inför (om de nu inte direkt förnekas). Djävulens existens har redan nämnts. Ett annat exempel är läran om predestinationen, ännu en ett i den subtila avvägning mellan Guds nåd och människans gärningar som är ett viktigt inslag i det katolska svaret till reformatorerna.

Att Kolakowski tar upp dessa och liknande frågor är nog inte grundat i någon vilja att utmana, än mindre i ett allmänt antikvariskt intresse. Det beror helt enkelt på att han från sin filosofiska utgångspunkt finner dem givande att arbeta med. Han har inte begränsats av det som ofta är bestämmande för den troende teologen: på vad sätt kan mitt arbete vara pastoralt relevant? Hans fråga är i stället: är detta intellektuellt relevant? Också på andra punkter kan en skillnad iakttas mellan filosofers och teologers sätt att bearbeta den kristna traditionen. Så har det ontologiska gudsargumentet ofta behandlats mera välvilligt av filosofer än av teologer.

Kräver konsistens i ideologin och teologin

Det är väl Kolakowskis polska bakgrund som gör att han rör sig mest i den katolska kyrkans historia. Bidragande är säkert också att denna kyrka enligt honom så bra uppfyller de fem kriterier på kontinuerlig identitet som han lyfter fram i essayn ”On Collective Identity”, något som också hänger samman med denna kyrkas höga grad av institutionalisering. Okritisk är han ingalunda mot allt som emanerar från kyrkoledningen – en insiktsfull recension av den stora katekes som gavs ut under det förra pontifikatet visar det med all tydlighet. Men kritiken är ofta historiskt motiverad: på några punkter har kyrkan inte varit trogen mot sin egen tradition. Vissa delar av lärobyggnaden som anses vara inopportuna förtigs – inte oväntat finner Kolakowski en sådan lakun i predestinationsläran.

Någon återgång till forna tiders lärostrider vill han dock inte ha. För den som i Polen en gång fick kämpa för det fria ordet, för tolerans och mot åsiktsförtryck är något sådant omöjligt. Däremot kan man vilja ha klarhet och konsekvens i ideologin, man kan vilja att även obekväma frågor får svar i den mån det är möjligt. Sin förmåga att ställa kritiska frågor till olika tänkare ger Kolakowski goda exempel på i sin senaste bok från 2007 med den underfundiga titeln Why is There Something Rather than Nothing? Den från Leibnitz hämtade frågan specificeras i undertiteln Questions from great philosophers. Boken (en Penguinbok i det större formatet) är en hel filosofihistoria där varje skildring av en filosof avslutas med ett antal frågor. Uppläggningen är i princip kronologisk – början görs med Sokrates och sedan passerar de alla revy med tyngdpunkt på de stora metafysikerna. Den siste i raden är dock en antik tänkare: Plotinos.

Varför detta brott i kronologin? Författaren inleder med att själv ställa frågan. Han hade tänkt avsluta med Wittgenstein, men fann att han inte förstod Wittgenstein – Kolakowski erkänner att det är hans eget fel, inte Wittgensteins. En annan kandidat var Karl Popper. Men så såg han att han inte hade tagit med Plotinos, som har haft ett så enormt inflytande på den kristna tankens historia, främst via Augustinus. Att inte ta med honom hade varit ett stort misstag och därför kom han sist – kronologin spelar ändå inte så stor roll i dessa essayer.

Denna bok skall inte läsas som en lärobok i filosofihistoria. Därtill är den alldeles för kort och subjektiv, ja, nästan godtycklig i sitt val av infallsvinklar. Den kan däremot med behållning läsas som en personligt hållen krönika över den metafysiska tankens historia i västerlandet. Kolakowskis stilkonst trivs bäst i det lilla formatet – engelskan i hans senaste böcker är gestaltad av dottern Agnieszka Kolakowska.

Till sist vill jag ta upp en bok som även den har ett religiöst tema och som får avsluta denna korta överblick av en stor tänkares verk. Den kom ut 1995 och heter God Owes Us Nothing. Undertiteln är något blygsam: A brief remark on Pascal’s religion and on the Spirit of Jansenism. Vad vi får i denna bok är stora delar av den franska idéhistorien mellan 1670 och 1710. Det var på många sätt en skickelsediger tid. Stora tänkare som Descartes, Pascal och Malebranche verkade, det var en gyllene tid för författare och konstnärer, men det var också en tid som inrymde en av de största striderna någonsin inom den katolska kyrkan: kampen mellan jesuiter och jansenister. Den franska kyrkohistorien är mycket komplicerad, vilket syns när man söker klargöra bakgrunden till integriströrelsen (se artikel av Lars Cavallin i Signum nr 2/2009) och av de första stora kraftmätningarna är det denna som skildras av Kolakowski.

Jesuiterna och jansenismen

Den historiska bakgrunden är i korthet följande: Cornelis Jansen, biskop i Ypres i Nederländerna, gav postumt ut boken Augustinus, där den stränga augustinska nådes¬teologin företräds. Större delen av boken är en citatsamling från Augustinus. Ur katolsk synpunkt finns inget anstötligt i boken mer än att Jansen inte reserverade sig mot den dubbla predestinationsläran och att de utvalda är föremål för en oemotståndlig nåd, gratia irresistibilis. Vissa ställen kunde också tolkas så, att Guds universella frälsningsvilja förnekades. Den jansenistiska fromheten kom att kännetecknas av stor etisk stränghet och fick ett fäste i klostret Port Royal i Paris. Många ledande franska kulturpersonligheter i slutet av 1600-talet påverkades av jansenismen, främst Racine och Pascal.

I motsättning till jansenismen stod jesuitordens mera optimistiska människosyn. Redan Ignatius hade manat sina bröder till att inte tala om predestinationen (fastän han naturligtvis inte förnekade den). I sin själavårdspraxis företrädde jesuiterna en betydligt mera flexibel inställning än de jansenistiskt påverkade prästerna, som ibland tycks ha ställt nästan oresonliga krav på sina biktbarn. Jesuiterna blev därför anklagade för att erbjuda en ”billig nåd” och blev en tacksam skottavla för Pascal i Lettres provin¬ciales. Jesuiterna var enligt dem huvudskyldiga till spridningen av en slapp moral och sakramentslära.

Detta kan synas ha varit en intern kyrklig tvist i Frankrike, men den fick tidigt politiska konsekvenser. Ludvig XIV såg jansenisterna som ett hot mot rikets enhet och bekämpade dem. Jesuiterna och franska påtryckningar kan ha legat bakom ett antal påvliga bullor vid denna tid, där jansenistiska satser ogillades. Kulmen kom 1713, då Clemens XI i bullan Unigenitus fördömde 101 satser, de flesta från Pasquier Quesnel, en ledande jansenist och författare till den mycket spridda andaktsboken Moraliska betraktelser över evangeliet. Vid denna tid revs också klostret Port Royal, som numera är en station i Paris metro.

Bullan kastade in den franska kyrkan i en djup kris. Tjugofyra biskopar vädjade mot påven till ett allmänt koncilium – vilket noga taget skulle ha lett till deras exkommunikation – och den siste av dessa ”appellantbiskopar” dog så sent som 1754. Bland juristerna i de regionala parlamenten hade jansenisterna ett utbrett stöd.

Det är av VIKT att ha klart för sig, att detta var en inomkatolsk konflikt. Jansenisternas syn på predestinationen och deras nådeslära har likheter med kalvinismen, men de upplevde sig själva som trogna katoliker, deltog i tidens polemik mellan konfessionerna och lär ha applåderat upphävandet av ediktet i Nantes. De kunde också peka på formuleringar i Tridentinums dekret om rättfärdiggörelseläran som tycktes stå dem nära. Om denna text har den protestantiske dogmhistorikern Harnack yttrat, att om den hade förelegat vid 1500-talets början, då hade reformationen inte inträffat.

Vad har nu Leszek Kolakowski att anföra om detta? Han tar helt och hållet jesuiternas parti. Det är inte alldeles ovanligt – filmen The Mission försvarar jesuiternas missionsverksamhet, deras pedagogiska insatser förnekas av ingen och deras spiritualitet har anhängare långt utanför de egna leden. Det originella med Kolakowski är att han tar ställning för jesuiterna i en dogmatisk tvistefråga. Och han gör det utifrån en övertygelse som berör både människosyn och teologi.

Jesuiterna stod enligt honom för en semipelagiansk nådelära. Detta kan nog diskuteras; under alla förhållanden är semipelagianismen alltjämt en heresi och man vill gärna hoppas att Jesu sällskap då som nu håller sig fjärran från heresier. Kolakowski medger också att jesuiterna inte lärde att människan tar första steget i omvändelsen (den klassiska definitionen på en semipelagian), men väl att de betonade männi¬skans förmåga till samverkan med nåden mycket starkt. Det torde vara en korrekt beskrivning. På ett annat ställe framhåller han dock, att jesuiterna egentligen framhöll nådens omskapande förmåga ännu mera än jansenisterna. De menade att även ”små doser av nåd” kunde medföra stora resultat.

Saken kan också formuleras på följande sätt: Jansenisterna ville vara kristna och inget annat. Allt eller intet. De såg en radikal diskontinuitet i samband med övergången till kristen tro: livet i världen stod endast för en rad med hinder när det gällde förverkligandet av Guds vilja. Jesuiterna hade en betydligt mera öppen inställning mot detta livet. Deras människosyn var realistisk och måttfull. Ställ inga orimliga krav på den omvände! Det kristna livet präglas av en gradvis tillväxt. Här som på andra områden visade de sig vara mästerliga pedagoger med en klar insikt i den mänskliga naturens begränsning men också dess förmåga till kraftutveckling och anpassning.

Under framställningens gång belyser Kolakowski en mängd andra kontroversiella frågor vid denna tid. Hur var de odöpta barnens lott efter döden? Här var den augustinska teologin sträng och konsekvent: utan dop ingen räddning. Traditionell katolsk teologi hade dock tillgång till andra svar och jesuiterna valde ofta dem som var mest humana och tilltalande för den upplysta tanken. Som lätt kan ses i den omfattande notapparaten har Kolakowski verkligen satt sig in i ämnet; hekatomber av svårtillgänglig litteratur på latin och franska måste ha passerat genom hans händer och hjärna.

Boken avslutas med en framställning av Pascals religion, vilket i sig är en svår uppgift till följd av det fragmentariska och svårtolkade skick som skriften Pensées befinner sig i. Huvudintrycket är att Pascals religion kan ses som en ovanligt glåmig version av jansenismen. Givetvis förnekar inte Kolakowski att Pascal både på detta och andra områden har lämnat viktiga bidrag. Inte heller förnekar han att Pascal var en stor filosof, men han menar att som teolog var han mind¬re lyckad.

Kolakowski är inte heller okritisk mot jesuiterna. Särskilt illa tycker han om deras småaktiga och hämndlystna beteende mot Port Royal, där priorinnan förgäves sökte försvara sitt kloster med att Jansens skrifter inte ens fanns i biblioteket och att de flesta nunnorna ändå inte kunde läsa latin. Jesuiterna stod alltså som segrare, men inte länge. Exakt sextio år efter bullan Unigenitus upphävs orden av Clemens XIV, men då hade också jansenismen sett sina bästa dagar. En prövning stod för dörren som skulle drabba alla kristna i Frankrike utan åtskillnad: revolutionen.