Svagt gryningsljus i den ekumeniska natten

En försiktig optimism utmärkte det tal som ordföranden för det påvliga enhetsrådet, kardinal Walter Kasper, höll i Wien den 23 april inom ramen för den ekumeniska vecka dit han inbjudits av universitetets teologiska fakultet, stiftelsen Pro Oriente och ett antal ekumeniska organisationer. Vad kunde då föranleda den katols¬ka kyrkans ledande ekumen att bedöma utvecklingen av förhållandet mellan öst- och västkyrkorna som en långsam process framåt mot en ”växande kyrkogemenskap”?

Med en historisk exposé visade kardinal Kasper hur ”öst och väst äger en gemensam rik apostolisk tradition: de delar de fundamentala dogmerna i den kristna tron, såsom de definierades på de ekumeniska koncilierna under det första årtusendet. Till skillnad från de kyrkor och kyrkliga gemenskaper som direkt eller indirekt härstammar från reformationen på 1500-talet hyser de också densamma apostoliska, ecklesiala strukturen i sitt eget väsen.” Östkyrkorna erkänns som kyrkor i teologisk bemärkelse och de kan uppfattas som systerkyrkor, betonade Kasper.

Men splittringens historia är också lång. Man kan inte ens hävda att den började först på 400-talet och inte heller räkna dess början med det stora brottet 1054. Spänningen fanns i grunden redan från första början. Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret Unitatis redintegratio fastställer att arvet som tagits emot från apostlarna tagits emot på olika sätt och i olika former i öst och väst från början och att olikheter i mentaliteter och levnadsförhållanden redan då spelat in.

När man ser de ekumeniska ansträngningar som finns idag ”återstår det bara att hoppas att den process som leder till ett närmande och till försoning inte blir så långvarig som främlingskapet och den långa natten av ’icke-gemenskap’”.

Efter talets långa historiska inledning frågar sig kardinal Kasper vilken betydelse som dagens ekumeniska dialog mellan öst och väst i grund och botten kan tillmätas. På detta svarar han: ”Utan tvekan kan en sådan dialog inte inskränkas till en mer eller mindre akademisk teologisk dialog. Den är i och för sig viktig; men framgångsrik kan den endast bli om den är inbäddad i ett nätverk av framför allt personliga relationer, sociokulturellt utbyte och inte minst i ett möte på en djup andlig nivå. Här ska inte munkväsendets roll underskattas. Om ni läser den helige Benedikts regel ska ni finna att munkväsendet i öst och väst härrör ur en gemensam andlig tradition och att det utgör ett viktigt brofäste.”

Den moderna sekulariseringen och även närvaron av islam ställer alla kyrkor inför liknande nya utmaningar och stärker medvetandet om ”att de inte kan bemästra dessa utmaningar med framgång i motsättning till varandra utan bara tillsammans”. Propåer i detta sammanhang från både det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel och den ryska ortodoxa kyrkan är viktiga och lovar gott för framtiden. ”Sådant samarbete är inget mål på den ekumeniska vägen men kan vara ett steg i den riktningen.”

Kardinal Kasper påminde också om det katolsk-ortodoxa Ravenna-dokumentet: ”Från ortodox sida erkänns att kyrkan verkligen finns på lokal, regional och universell nivå, och att ett primat är nödvändigt på var och en av dessa nivåer.” En fortsättning på den dialogen följer i år på Cypern. Men här varnade kardinalen för en alltför stor optimism: ”Naturligtvis kommer många frågor att förbli öppna och ingen med ett klart förnuft i behåll kan förvänta sig att vi ska kunna lösa alla problem på Cypern. Den divergerande utvecklingen under två årtusenden ända fram till Första och Andra Vatikankonciliet står ännu som ett berg framför oss och det skulle gränsa till ett underverk om vi skulle kunna komma över den barriären med något av de samtal som ska följa.”

”Vad kan vår dialog då åstadkomma? Jag tror att den kan ge mycket, men långt ifrån allt. Enligt min mening är den en första förberedelse för ett i en avlägsen framtid kommande, i ordets ursprungliga betydelse, ekumeniskt koncilium, som är det enda beslutande organ som kan återupprätta fullständig koinonia/communio (gemenskap). Hur långt det är dit kan väl ingen säga. Vi måste nöja oss med att göra det som vi på ett ansvarsfullt sätt kan göra idag.”

”Att vi ska kunna komma dithän förutsätter förutom det historiska och teologiska arbetet en djupgående metanoia/conversio (omvändelse). Utan omvändelse är ekumenik och fullkomlig ekumenisk gemenskap inte möjlig. När allt kommer omkring är ekumenik en andlig fråga och ett verk av den helige Ande. Man kan inte tvinga honom och det ska man inte heller försöka, eftersom våldsamma lösningar hitintills alltid visat sig vara kontraproduktiva. Men man kan lita på den helige Ande, att han leder det arbete som han påbörjat och som redan burit mycket god frukt, så att det en dag når sitt mål.”

Hela talet återfinns på tyska på http://www.zenit.org/article-17618?l=german.