Nytt vin i gamla läglar

Det är med viss bävan denna recension skrivs. Författaren skriver nämligen att vissa personer (i sammanhanget är det lärare) tar sig ”recensionsrätt” när de bedömer andras prestationer. På ett annat ställe i boken heter det dock: ”All kommunikation består i att våga bli bemött.” Det låter mera hoppfullt.

Också på ett annat sätt är det vanskligt att skriva om denna bok. Texten nästan svämmar över av positiva och öppna värdeomdömen. Kristen tro är uttryck för det omotiverat givna, det präglas av liv, tillit, ljus och andra goda gåvor. Det gör att den som vågar kritisera något i en sådan kristendomsuppfattning riskerar att se sig själv som snål och ogin. Därtill kommer, att det redan på de första sidorna fullkomligt hamras in hur avgörandet detta är: det är grundläggande, ouppgivligt och livsavgörande. Cöster svävar inte på målet: han vet verkligen vad kristen tro går ut på.

Denna bok är alls inte den första som kommer från Henry Cösters penna. Snarare är de nu så många och denna teologi har inspirerat en inte obetydlig rad av avhandlingar – alla noga förtecknade i denna bok – så att det nästan är motiverat att tala om en Karlstadsskola inom religionsvetenskapen. Början till denna lades dock i Lund, då Cöster 1975 disputerade på avhandlingen Människa – hopp – befrielse. Den handlade om den tyske marxistiske filosofen Ernst Bloch, som tycks ha förblivit den store vägledaren, även om han numera sällan nämns vid namn. 1968 års händelser börjar bli avlägsna och de stora namnen från den tiden är inte längre så gångbara.

Här står nu ordet ’livsmod’ i centrum. Det ges en rad definitioner på det, men det kan vara lämpligt att hålla fast vid den som inleder boken: ”Livsmodet är det utan vilket livet bara skulle vara mörker och död.” I praktiken verkar det ofta vara synonymt med ”evangelium”, men på ett par sidor står faktiskt ”munterhet” som ett parallellt ord. Det kan noteras att ”livsmod” är ett ganska sent ord i svenskan; det äldsta belägget i SAOB är från 1879 och det tycks vara inlånat från danskan (livmod). Detta är inte ointressant, eftersom Karlstadsskolan är mycket inspirerad av dansk teologi.

Att använda nya ord för gamla sanningar behöver inte vara fel. Cöster tycks vara övertygad om att kristendomen behöver uttryc-kas på ett nytt sätt och han skyr inga mödor för att göra det. Om resultatet är så lyckat, det skall diskuteras i det följande. Men först några ord om bokens uppläggning.

Den första av de tre huvuddelarna heter Språket. Här läggs den hermeneutiska grunden för det kommande, och namn som Dilthey, Heidegger, Gadamer med flera passerar revy. Framställningen är komprimerad, och den läsare som inte är insatt i hermeneutikens utveckling har nog svårt att följa med. Dessutom är det inte alltid så lätt att inse relevansen för det kommande.

Den andra huvuddelen heter Traditionen. Den spelar en stor roll i denna bok och även om den delvis avgränsas till att gälla endast den lutherska, så är det ett intressant grepp att det traditionspecifika får ett större rum än i Cösters tidigare produktion. Ord och begrepp från den traditionella dogmatiken möter på nästan varje sida, främst inkarnationen. Cöster har tidigare anklagats för att försumma denna del av den kristna tron, men det kan inte sägas om denna bok. Om sedan inkarnation betyder detsamma som det brukar göra, det är en annan fråga.

Undervisning, förkunnelse och sakrament – det är den tredje huvuddelen och den som väl de flesta läsare finner intressantast. Här görs ett försök att tillämpa de vunna insikterna på det kyrkliga livet. Ett av kapitlen heter ”Att vara kyrka är att dela ut” och det sammanfattar bra budskapet. De tre sakrament som man brukar räkna med i luthersk tradition behandlas ganska utförligt, medan däremot kyrkosynen denna gång inte uppmärksammas på samma sätt. Det är dock tydligt nog vad Cöster menar med kyrka.

Däri kan vi också ta vår utgångspunkt för några kritiska synpunkter. Kyrkan är nämligen helt enkelt alla människor. Dop och bekännelse bestämmer ingen kyrkotillhörighet. I och för sig kan både dop och bekännelse vara något positivt, men ingen blir kristen genom dem. Helst skall endast barn döpas; dop av vuxen blir för mycket av bekännelse. Att vara kristen är att vara människa, helt och fullt. Därav följer rimligen att alla människor genom födelsen är kristna. Kyrkan hos Cöster är som Skylla hos Homeros: den slukar allt som kommer i dess närhet och ingen kan ställa sig utanför. Men alla vet inte om detta, och där har kyrkan en pedagogisk uppgift. Den är till för att dela ut ordet och sakramenten och på så sätt visa för människorna deras hemortsrätt i ljusets rike.

Detta är en angelägen uppgift. Annars skulle livet endast vara mörker och död, som det heter med ett från Luther hämtat uttryck. Övergången mellan mörker och ljus är rättfärdiggörelsen – åter ett centralt begrepp i luthersk, ja, i all kristen teologi. Rättfärdiggörelsen brukar i luthersk teologi vara ett moment i nådens ordning och traditionellt beskrivas som en närmast juridisk akt genom vilken den troende förklaras rättfärdig för Kristi skull. Den förutsätter omvändelse, bot och bättring. Men i denna bok verkar rättfärdigheten komma närmast automatiskt och får absolut inte förbindas med någon mänsklig aktivitet.

Men tron då? Människan rättfärdiggörs ju sola fide, genom tron allena. Ja, tron finns redan, den är given med livet. Att tron skulle innefatta försanthållande av vissa utsagor om Gud – det som brukar kallas fides quae – är en helt orimlig tanke. Tron är tillit eller frimodighet, som denna form av fides qua definieras som. Frågan är inte om vi tror – för det gör alla – utan vad vi tror på.

Här kan Cöster påpassligt citera Luthers ord i Stora katekesen om att en gud är det som man väntar allt gott från. Men aldrig hade väl Luther trott att dessa ord skulle uppfattas som en definition av Gud – något som all kristen teologi har aktat sig för – utan bara som ett konkret exempel på vad tron på den sanne Guden kan ersättas med hos många människor. För övrigt spelar det kanske inte så stor roll vad vi menar med Gud, eftersom kristendomen enligt Cöster ändå är ateistisk. Redan i avhandlingen noteras att Bloch förutsätter en ”avteokratisering”, och med gillande nämner Cöster att de kristna i antiken kallades ateister av utom-stående. Han avstår visligen från att diskutera om de själva verkar ha uppfattat sig som ateister.

Likväl blir ”Gud” subjektet i många utsagor i denna bok. Gud verkar kunna handla, men vad som ligger i detta är oklart. Detta är en viktig del av Cösters metod: så mycket som möjligt av det traditionella kristna språket behålls, men det fylls med ett nytt innehåll. ”Kristen tro innebär en övertygelse om att Jesus, född och död i Palestina för tvåtusen år sedan, just nu är påtagligt närvarande mitt i sin kyrka” (s. 42) – vem känner sig inte hemma i dessa ord? Kanske ändå inte, helt och fullt. Skulle vi inte gärna ha velat ha ”och uppstånden” efter ”död”?

Cöster är dock helt konsekvent. Även om det i just denna bok saknas en massiv utsaga om den kristna ateismen, så är det helt klart att Gud är död. Det heter att vi på korset kan se en död Jesus, men det nämns inget om lika gamla avbildningar av den uppståndne och segerrike Herren. Det noteras att en psalm kan säga ”O stora nöd, Gud själv är död, på korset har han dött” – och inte ett ord om att man efter några sidors bläddrande i psalmboken har ett mycket fylligare urval av påskpsalmer! Det som passar in i mönstret citeras, resten förtigs. Om någon envisas att vilja tro på uppståndelsen, skulle jag kunna tänka mig att denna boks författare svarar: Den som vill tro på en så grov myt, får gärna göra det – men det får inte bli ett krav på att tro det för att kallas kristen!

Och liksom uppståndelsen försvinner, så är det med det eviga livet. I och för sig skall det inte begäras av en bok som denna att den som en dogmatik skall ta upp alla läropunkter, men nog kan man vänta sig att förkunnelsen i en luthersk teologi – för att citera undertiteln – någon gång skulle komma in på det eviga livet. Luther själv gör det förvisso många gånger, medan han däremot undviker att tala om rättfärdiggörelsen i Lilla katekesen, som ju ändå skall vara en sammanfattning av det mest grundläggande i tron.

Både Jesu uppståndelse och människans eviga liv får därför i hög grad sägas vara en del av traditionen, som Cöster månar om. Men här stöter vi på ett problem. Vissa delar av traditionen verkar vara relevanta, andra inte. Och det är inte svårt att se var skiljelinjen går. Traditionen är relevant om den nu bidrar till livsförståelsen. Traditionen innehåller däremot aldrig någon information som fäderna ger, utan tradition är det system, det språk som genererar förståelse. Eftersom tron alltid är något givet, kan traditionen inte gärna vara något som behöver läras. Däremot kan den behöva avlyssnas. Här påminns vi om en viktig tanke i viss befrielseteologi. Tron behöver inte förmedlas, den finns i folket (ett viktigt begrepp hos Cöster) och behöver endast upptäckas.

Henry Cösteras teologiska universum är strikt renlärigt utifrån sina förutsättningar. Endast lutherska teologer citeras. Visserligen kan någon gång en katolsk ”normalteo-log” som Karl Rahner anföras, ja, till och med en ”extremromersk” som Joseph Ratzinger (orden är Cösters), men då endast för att visa att även de någon gång kan ha sett en skymt av ljuset. Cösters teologi är helt eurocentrisk. När det talas om ”internationell teologi” är det alltid europeisk.

Rahner är ett bra exempel på hur försåtlig citeringstekniken i denna bok kan vara. Enligt Cöster kan Rahner tas till intäkt för en uppfattning, enligt vilken att vara kristen helt enkelt är att vara människa. Den centrala meningen i citatet (från en engelsk översättning) på sidan 56 lyder: ”And to this extent to be a Christian is simply to be a human being.” I detta citat är allt kursiverat utom orden ”and to this extent” – dessförinnan anger en klammer att något har utelämnats. Det förefaller inte omotiverat att tro, att orden ”to this extent” är viktiga i sammanhanget och anger en avgörande inskränkning. Men för Cöster är meningen klar, och Rahner menar alltså att kristendom inget annat är än vanlig mänsklighet (detta upprepas på s. 69).

Det ligger något tilltalande i denna vilja att framhålla kristendomens allmänmänskliga sida. Bort med alla snåriga metafysiska utsagor! (Att sedan rättfärdiggörelseläran enligt Luther också är en metafysisk utsaga glöms bort – dess innehåll går ju långt utöver all mänsklig erfarenhet.) Det ligger i linje med Guds omdöme i skapelseberättelsen att allting var mycket gott och givetvis också ordet om människans gudslikhet. Ändå kanske det finns ett annat perspektiv, som den store filosofen Pontus Wikner en gång formulerade så: ”Människorna äro med all sin mänsklighet dock mycket fruktansvärda” (kursiverat av mig). Den lutherska tradition, som Cöster så emfatiskt har ställt sig i, brukar anklagas för att ha en alltför negativ människosyn, att alltför mycket tala om syndafördärvet. Den anklagelsen kan inte riktas mot denna författare. Men så är det inte heller synd och skuld som rättfärdiggörelsen skall befria från, utan okunnighet. Det finns mycket annat som hotar den sanna livsförståelsen, däribland ”den romerska kyrkoorganisationen”.

Mycket annat i Cösters teologi skulle behöva diskuteras, inte minst den märkliga skriftsynen (den intresserade kan hänvisas till två utförliga recensioner av Per Beskow i Signum nr 3/1988 och nr 1/1990). Tankarna kan i och för sig synas vara mycket radikala och är det naturligtvis på ett sätt. Samtidigt finns det hos Cöster en paradoxal längtan tillbaka till den gamla, okomplicerade tillvaron, då människorna inte i individualismens namn förväntades göra ständiga val. Där kristendom och kyrka helt enkelt var en del av folktillhörigheten. Den gamla enhetskyrkan var ändå inte så dum. Omslagsbilden – Millets berömda målning Angelus – är väl också ett uttryck för denna längtan. Diskret placerat i notapparaten uttrycks det till och med viss förståelse för att männi-skor i offentlig tjänst förr tvingades gå till nattvarden åtminstone en gång om året – man måste acceptera ”en offentlig och allmän måltidsgemenskap som uttryck för livets mening”.

I grunden är väl Livsmodets språk ett ambitiöst försök att anpassa teologin utifrån de förutsättningar som nu tycks gälla för Svenska kyrkan. I en intressant analys av Cösters kyrkosyn i avhandlingen Vardagens kyrka (2001) skriver Bo Håkansson: ”Det är svårt att tänka sig en ståndpunkt som skulle vara mer anpassad till den situation som råder i en folkkyrka i ett av världens mest sekulariserade länder.”

Denna bok kan tyckas ha en begränsad läsekrets. Tankarna är alltför aparta, avståndet till ens en någorlunda traditionell kristen tro alltför stort. Frågan är dock om alla de som läser boken förstår detta – den skickliga anpassningen till klassiskt kristet språk (inkarnation, sakrament, tradition, m.m.) måste genomskådas. Det skulle vara intressant att veta i vad mån denna teologi röner något gensvar hos dem som förr kallades ”väktarna på Sions murar” i Svenska kyrkan, alltså biskoparna. I så fall måste det få ekumeniska konsekvenser. Författaren själv är inte intresserad av ekumenik – enda gången han kommer in på den sker det närmast föraktfullt. Men för andra kan den vara viktig, rent av en del av livsmodets språk.