Vad är en gudstjänstgemenskap?

Nyblivne Växjöbiskopen Fredrik Modéus har såväl som föreläsare som författare inspirerat församlingar att stärka delaktigheten i deras gudstjänstliv. Hans arbete med gudstjänstgrupper har slagit rot på många håll både i Svenska kyrkan och i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. I sin doktorsavhandling behandlar Modéus samma problematik, nämligen vilken praktisk ställning en gudstjänstgemenskap har och skulle kunna ha i Svenska kyrkan.

Modéus formulerar fyra forskningsfrågor, som behandlas i avhandlingens fyra delar. Del I beskriver det samhälle där kyrkan i dagens Sverige verkar. Modéus visar att gudstjänstgemenskaperna i Svenska kyrkan kan karakteriseras som öppna men tämligen fristående intressegemenskaper utan formell ställning. Utgående från sociologisk forskning diskuterar författaren såväl individualism som olika slag av gemenskap i det senmoderna samhället. Hans poäng är att människor även i dagens individualistiska kultur har behov av varaktig gemenskap, vilket kyrkan borde kunna svara mot. Den här längtan efter både frihet och gemenskap återspeglas i Modéus eget gudstjänstideal, som karakteriseras av en kombination av öppenhet och varaktighet. I slutet av avhandlingens första del målar Modéus upp fyra typer av gudstjänstgemenskap: tillfällig, ledig, stabil och sluten. Han konstaterar att konkreta gudstjänstgemenskaper ofta uppvisar flera av dessa drag, om än med olika tyngdpunkt.

Del II utgör en beskrivning av gudstjänstgemenskapens roll och funktion i svensk teologi. Modéus avgränsar materialet i två delar: 1900–1990 samt från 1990 framåt. De här kapitlen erbjuder en välskriven översikt över relevant litteratur på området, och författaren visar på ett övertygande sätt att gudstjänstgemenskapen paradoxalt nog ofta har haft en nästan osynlig plats i svensk folkkyrkoteologi – i stället betonas prästen, de anställda, medlemmarna eller de förtroendevalda.

I del III formulerar Modéus sin egen lära om kyrkan. Han genomför en ”vidgning inåt” genom att lyfta fram resurser i den egna lutherska, svenska teologiska traditionen. Han identifierar sex återkommande teman i diskussionen om kyrkan: grunden är det som räcks (=nåden), en stark inkluderande ambition, en betoning av det konkreta gensvaret i gudstjänsten, respekt för individens valfrihet, strävan att göra kyrkan synlig i Guds skapade värld, samt ovilja att dra tydliga gränser för kyrkan.

Därefter genomför Modéus en ”vidgning utåt” genom att låta den svenska diskussionen berikas av representanter för internationell teologi. Med hjälp av denna dubbla vidgning (inåt och utåt) skapar han en lära om kyrkan i miniformat med gudstjänstgemenskapen i centrum. I avhandlingens fjärde del summerar han den tidigare framställningen och bedömer hur hans slutsatser kan bidra till en fördjupad förståelse av gudstjänstgemenskapens identitet och ställning i Svenska kyrkan.

Boken är tjock, men välskriven. Författaren motiverar utförligt alla de val som han gör i varje enskilt moment av avhandlingen. Hans framställning präglas av en målmedveten, men utmanande balansgång. Ett exempel är att han försöker kombinera ett konstruktivt grepp med en mer traditionell beskrivande och analyserande uppgift. I stället för att entydigt säga hurudan kyrkan är eller borde vara, vill han föreslå hurudan den kunde vara, om gudstjänstgemenskapen får stå i centrum för läran om kyrkan.

Bland de mer kontroversiella slutsatserna i avhandlingen hör Modéus tanke om en dubbel kyrkotillhörighet. Den innebär att man genom dopet inkluderas i kyrkan, medan man genom aktivt deltagande i gudstjänstlivet blir del av den församling, som samlas i en viss kyrka. I förlängningen av det här resonemanget anser Modéus att inte bara de demokratiskt valda förtroendeorganen utan också gudstjänstgemenskapen borde ges möjlighet att påverka beslutsfattandet i Svenska kyrkan på lokalplanet. Han medger att det konkreta utformandet av ett sådant regelverk blir svårt: vem hör till en viss gudstjänstgemenskap, kan man höra till flera, vem får delta i förvaltandet av församlingens egendom och så vidare?

Modéus sätter alltså likhetstecken mellan gudstjänstgemenskap och församling, men med vissa reservationer. Han vill inte argumentera för en troendeförsamling, och understryker att kyrkan inte bara utgörs av dem som regelbundet deltar i gudstjänster. Men samtidigt vill han göra rättvisa åt det faktum att kyrkotillhörigheten betyder något annat för de församlingsaktiva än för dem som fjärmats från kristet liv och gemenskap.

Avhandlingen utgör ett viktigt bidrag till diskussionen om vad det innebär att vara kyrka i ett senmodernt pluralistiskt samhälle. Den inspirerar till samtal och motfrågor, och den kommer förhoppningsvis att stimulera till fortsatt diskussion om vad som är relationen mellan gudstjänstgemenskap, församling och kyrka.

Björn Vikström är teol.dr och biskop i Borgå stift inom Finlands Evangelisk-lutherska kyrka.