Vad har sociologin med kyrkan att göra?

Finns det en katolsk sociologi? Varje komplex fråga kräver ett komplext svar. Jag ska därför besvara denna fråga genom att ge den två olika uttolkningar. En möjlig tolkning av frågan vore att den handlar om huruvida det faktiskt har funnits eller finns sociologer som i sin forskning medvetet har tagit sin utgångspunkt i katolska kyrkans tro och sociallära. I så fall blir svaret: Ja. En annan tänkbar uttolkning vore att frågan handlar om det finns en ur epistemologisk synvinkel legitim verksamhet som med rätta kan kallas ”katolsk sociologi”. Här är det inte lika lätt att ge ett rakt svar. Snarare än att bejaka förekomsten av en katolsk sociologi som sådan skulle jag vilja försvara idén om en sociologi som vill befinna sig i dialog med kyrkan. I det följande diskuterar jag dessa två frågor i tur och ordning.

Tillkomsten och upplösningen av den amerikanska katolska sociologin

Det kanske mest kända exemplet ur sociologihistorien på en katolsk sociologi är den som medlemmarna i American Catholic Sociological Society (ACSS) bedrev. Sällskapet bildades 1938 och kom att bestå under detta namn fram till tidigt 1970-tal. 1940 lanserades även sällskapets tidskrift American Catholic Sociological Review (ACSR). Det explicita syftet med sällskapet och tidskriften var att utgöra ett katolskt korrektiv till samtidens positivistiska och materialistiska sociologi. Det fanns, som Peter Kivisto har visat, visserligen flera olika anledningar till varför katolska sociologer anslöt sig till ACSS. En del av medlemmarna verkar ha uppfattat ACSS som en organisation som kunde hjälpa dem att bättre integreras i den akademiska sociologiska professionen. För dessa katolska sociologer, som var marginaliserade inom akademin, fyllde ACSS ungefär samma funktion som invandrarorganisationer kan ha för nyanlända invandrare i Sverige i dag. ACSS var hjärtat i en hjärtlös värld. Flera av medlemmarna, om än inte alla, ansåg dock huvudsyftet med sällskapet vara att utveckla en distinkt katolsk sociologi. Märk väl att det således inte var fråga om att skapa en sociology of catholicism, vilket ur epistemologisk synvinkel är okontroversiellt, utan en catholic sociology, det vill säga en sociologi som tar sin utgångspunkt i uppenbarelsen och i den naturliga lagen. Visionen om en katolsk sociologi företräddes med kraft av en av organisationens grundare och dess förste ordförande, Ralph A Gallagher SJ. I öppningstalet vid sällskapets första konstituerande möte i december 1938 gav Gallagher klart och tydligt uttryck för behovet och möjligheten av en katolsk sociologi:

”Det finns något sådant som en katolsk sociologi, eftersom sociologin inte är en exakt vetenskap i ordets fulla mening. Undersökningsmetoder, datainsamling och de slutsatser som en forskare drar beror ofta på forskarens tänkande och filosofiska ståndpunkter. Vi kan förvisso lära oss mycket av dem som har en annan infallsvinkel än vad vi har. De har mycket att bidra med i fråga om metod och forskning. Vi har därför inte för avsikt att bli anhängare av intellektuell isolering. […] Men det finns också en gräns för hur långt vi kan gå. Vi tar avstånd från mycket av deras teoribildning och beklagar den frånvaro av principer [det vill säga den naturliga lagen] som är så uppenbar i mycket av deras arbete. Vår uppfattning om människan skiljer sig från deras, vilket innebär att de data som insamlats i studier om människans sociala förhållanden ofta kommer att tolkas på ett annat sätt av oss […]. Vår filosofi, vår tro och kyrkans lära får inte fuskas bort när vi ger oss i kast med att studera de sociala fenomenen.”

Den något stridbara tonen måste förstås mot bakgrund av den skepsis som såväl katolska som andra konfessionella sociologer mötte inom amerikansk sociologi vid denna tid. Den stående invändningen mot en katolsk sociologi var att den kunskap som katolska sociologer producerade var dömd till att begränsas av kyrkans dogmer. I Västerlandets filosofi anklagas Thomas av Aquino av Bertrand Russell för att sakna ”den äkta filosofiska andan”: ”Innan han börjar filosofera är han redan i besittning av sanningen; den är redan fastställd i den katolska läran”. En liknande kritik om att sakna den rätta vetenskapliga andan fick även de katolska socio­logerna utstå. Skepsisen mot visionen om en katolsk sociologi kom emellertid också inifrån de egna leden. I ett brev till Gallagher från en katolsk sociologkollega heter det: ”Jag tror att det lika lite kan finnas en katolsk sociologi som det kan finnas en katolsk algebra.” Kollegan ville därför hellre bilda ett sällskap för katolska sociologer än för katolsk sociologi. Jesuitpaterns svar på dessa båda invändningar framgår av citatet ovan: Sociologin är inte, såsom till exempel fysik och kemi, en exakt vetenskap. Sociologiska data låter sig förstås och förklaras utifrån flera olika teoretiska ramverk. Det innebär att det kan finnas flera olika typer av sociologier vilka var och en gör olika fundamentala antaganden om den sociala verkligheten. I en tid som dominerades av ett positivistiskt epistemologiskt klimat framstår Gallaghers insikt om att all samhällsvetenskaplig kunskap vilar på olika antaganden om den sociala verkligheten som framsynt.

Hur såg den katolska sociologi ut som Gallagher och hans kollegor företrädde? Vad för slags antaganden gjorde de som skiljde dem från andra forskare? En av de ledande sociologerna inom ACSS var Eva J. Ross (1903– 1969). I artikeln ”Christian Social Concepts and the Sociologists” från 1941 argumenterar Ross med utgångspunkt i bland annat kardinal Newmans tänkande för att det inte finns någon egentlig skillnad mellan uppenbarad och empirisk kunskap. All kunskap utgör en enhet och uppenbarelsen utgör helt enkelt en del av denna helhet. Uppenbarelsen kan förse sociologin med viss kunskap som den inte på egen hand kan nå, men som den likafullt kan bygga vidare på i empirisk forskning. ”I utvecklandet av vår sociologiska teori”, skriver hon, ”ska vi därför ta vissa fundamentala fakta som andra kunskapsgrenar tillhandahåller som postulat, bland annat vissa kristna sociala begrepp”. Exempel på sådana postulat, varav vissa var tillgängliga för förnuftet medan andra var givna av uppenbarelsen, var, skriver Stephen R Sharkey, att Gud existerar, att det finns en objektiv moralisk ordning, att människan har en odödlig själ, att Kristus är Guds son och har grundat kyrkan med mera. I Ross utformning av en katolsk socio­logi hade kyrkans sociallära en stor plats. Hon argumenterade bland annat för att påvliga encyklikor som Rerum novarum och Quadragesimo anno med flera skulle ingå i undervisningen i katolsk sociologi vid katolska utbildningsinstitutioner.

Idén om en distinkt katolsk sociologi blev dock inte långlivad. Under 1930- och 1940-talet hade den katolska sociologin ivriga företrädare inom ACSS, men redan på 1950-talet hade den avskrivits. Det fanns flera olika orsaker till detta, som bland andra Kivisto har redogjort för. En av orsakerna var att de katolska sociologerna framför allt var empiriskt och praktiskt inriktade i sin forskning. Det gjordes aldrig något försök att i detalj teoretiskt utarbeta en specifikt katolsk sociologi. Exakt vad en sådan lära innebar förblev därför i viss mån höljt i dunkel. En annan anledning var att en katolsk sociologi i allt för hög grad kom att separera de katolska forskarna från andra verksamma sociologer på fältet. Det hade ett pris i termer av karriär- och publikationsmöjligheter att alltför mycket avvika i epistemologiskt avseende från sina kollegor. Tanken på en katolsk sociologi kom i stället att ersättas av föreställningen att det kan finnas värdefulla katolska motiv för att bedriva sociologisk forskning, till exempel att arbeta för mänsklig värdighet, sociala reformer och rättvisa. Men i och med att visionen om en katolsk sociologi gavs upp innebar det också att bevekelsegrunden för att ha ett sällskap för katolska sociologer och en egen tidskrift så småningom undergrävdes. 1964 bytte American Catholic Sociological Review följaktligen namn till Sociological Analysis: A Journal in the Sociology of Religion. American Catholic Sociological Society omvandlades 1970 till Association for the Sociology of Religion. Den katolska sociologin hade sekulariserats. Det ska dock påpekas att det också i dag finns verksamma sociologer som företräder en katolsk sociologi som tar sin utgångspunkt i uppenbarelsen och i den naturliga lagen. Det finns även ett amerikanskt sällskap för katolska samhällsvetare, Society of Catholic Social Scientists. Sällskapet publicerar tidskriften Catholic Social Science Review.

Av skäl som det skulle föra för långt att i detta sammanhang utveckla på djupet vill jag mena att en distinkt katolsk sociologi är problematisk. Jag ska bara kort nämna en svårighet. Även om Gallagher har rätt i att alla sociologiska perspektiv tar sin utgångspunkt i olika antaganden om den sociala verkligheten, så är det ändå en väsentlig skillnad mellan sådana vetenskapliga antaganden som förutsätter en transcendent verklighet och sådana som endast refererar till en immanent verklighet. Som katolik går det naturligtvis att bedriva katolsk sociologi, men det blir, som ACSS:s medlemmar fick erfara, en typ av sociologi som radikalt skiljer sig från den som ens kollegor sysselsätter sig med. I stället för att försvara en distinkt katolsk sociologi vill jag därför i stället slå ett slag för en sociologi som bevarar sin självständighet i förhållande till den katolska teologin, men som vill träda i dialog med henne. Kyrkan förnekar inte värdet av en sådan sociologi.

Den sekulära sociologins bidrag

I Kompendium över kyrkans sociallära heter det: ”Ett betydande bidrag till kyrkans social­lära kommer också från human- och samhällsvetenskaperna. […] Hon [kyrkan] är medveten om det faktum att inte endast teologin behövs för en djupgående förståelse av människan, utan även flera andra kunskapsområden som teologin själv åberopar sig på. […] Denna uppmärksamma och ständiga öppenhet för andra kunskapsområden gör kyrkans sociallära tillförlitlig, konkret och relevant. […]” (§ 78). Vad skulle kyrkan kunna lära sig av sociologin och samhällsvetenskapen? Jag vill mena att citatet ur Kompendium ringar in något centralt som en dialog mellan sociologin och kyrkan kan ta fasta på. Sociologin kan hjälpa till att göra kyrkans sociallära tillförlitlig, konkret och relevant genom att få henne att förhålla sig till samtida samhällsvetenskaplig forskning. Det finns fyra grundläggande principer i kyrkans sociallära: människans värdighet, det gemensamma goda, subsidiaritet och solidaritet (§ 160). I detta sammanhang ska jag bara fokusera ”det gemensamma goda”, som torde vara av särskilt intresse för sociologin. Man måste dock komma ihåg, vilket även understryks i Kompendium, att de fyra principerna knappast låter sig skiljas åt i praktiken och därför måste implementeras tillsammans (§ 162). Det ska också påpekas att en dialog mellan samhällsvetenskaperna och kyrkan avseende socialläran redan förekommer, se till exempel den av Finn utgivna boken.

Egenintresset och det gemensamma goda

Vad är det gemensamma goda? I Kompendium definieras begreppet som ”totaliteten av de sociala förutsättningar som möjliggör för människor och grupper att enklare och i högre utsträckning fulländas” (§ 164). Enligt kyrkans sociallära tänker man sig således att vissa villkor, ofta av materiellt slag, måste vara uppfyllda för att människor i slutänden ska kunna realisera sin fulla potential. Det är också, menar man, varje persons skyldighet att samarbeta med andra för att bidra till det gemensamma goda i samhället: ”Det gemensamma goda korresponderar mot den högsta mänskliga instinkten, men det är samtidigt något gott som det är synnerligen svårt att uppnå, eftersom det kräver att man ständigt anstränger sig för att söka andra människors goda såsom det var ens eget” (§ 167).

Detta synsätt kan ställas mot Adam Smiths bekanta ord i The Wealth of Nations: ”Det är inte utifrån slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja som vi kan förvänta oss vår middag, utan från deras omsorg om sitt eget intresse.” Enligt Smith är det vårt egenintresse, och inte en omsorg om andras goda, som via marknadsmekanismer på ett oavsiktligt sätt skapar ett utfall som gynnar alla. Ett egenintresserat handlande kan enligt Smith således skapa ett gemensamt välstånd, ett nationernas välstånd, som överträffar det som vi skulle kunna skapa genom ett dygdigt handlande eller genom en planering av ekonomin. Frågan infinner sig därför: Är det under alla förhållanden önskvärt att människor söker andra människors goda såsom det var ens eget? Svaret är förmodligen: Nej. Vi kan ibland i stället förlita oss på den marknadens alkemi som omvandlar våra oädla motiv till det gemensamma välståndets guld och silver. Det egenintresserade handlandet kan, enligt detta synsätt, bidra till att lägga grunden för ”totaliteten av de sociala förutsättningar” som möjliggör att personer, familjer och samhällsgrupper kan blomstra. Samhällsvetenskaper som ekonomi, sociologi och statsvetenskap kan, menar jag, hjälpa kyrkans lära att bli ”tillförlitlig, konkret och relevant” genom att peka på under vilka specifika villkor som ett egenintresserat handlande leder till gynnsamma respektive destruktiva konsekvenser för samhället.

Bourdieus vetenskapssociologi

Tankegången om att konkurrens och rivalitet under vissa villkor kan skapa mer gynnsamma utfall än ett altruistiskt handlande kommer ursprungligen från nationalekonomin men kan tillämpas också inom sociologin. Ett av flera exempel på detta återfinns i Pierre Bourdieus så kallade vetenskapssociologi. Enligt Bourdieu är forskares vilja att utöka vårt vetande om världen i själva verket oskiljbar från en egenintresserad vilja att skapa sig ett namn inom sitt forskningsfält. De mogna vetenskapernas fält, såsom fysik och kemi, skiljer sig från andra socia­la institutioner, som också kännetecknas av ett egenintresserat handlande, genom att de under historiens gång har utvecklat en egenartad logik, som möjliggör att de kan generera en välgrundad vetenskaplig kunskap. Den som vill vinna framgång på vetenskapens fält kan, till skillnad från andra fält, bara begagna sig av sådana medel som fältet självt har sanktionerat: experiment, demonstrationer och vederläggningar. Dessa metoder utgör fältets enda legitima konkurrensmedel. Naturvetenskapen uppvisar därför ett janusansikte: naturvetenskaplig forskning är ett egenintresserat sökande efter dominans och makt över andra snarare än ett altruistiskt tjänande av mänskligheten och det gemensamma goda. Det är dock fråga om en särskild sorts makt som bara kan uppnås genom noggrant kontrollerade experiment och analyser. Forskarens egenintresserade libido dominandi (driften till makt och dominans) sublimeras genom fältets metodologiska krav till en libido sciendi (driften till vetande), som i sin tur leder till att välgrundad kunskap etableras på de mogna vetenskapernas fält. Denna kunskap bidrar till det gemensamma goda i samhället.

Det synsätt som redogjorts för ovan måste onekligen te sig svårsmält utifrån kyrkans ståndpunkt. Snarare än att, såsom kyrkan lär, öva människor i de klassiska dygder som Aristoteles och Thomas av Aquino diskuterar, blir fokus för sociologen att konstruera system eller strukturer som omvandlar människors egenintresserade handlande till gynnsamma effekter för samhället. Såväl Adam Smith (och hans moderna efterföljare) som Pierre Bourdieu hävdar i själva verket att det som katolska kyrkans sociallära brännmärker som synd (”å ena sidan, det allt uppslukande intresset för profit och å andra sidan, törsten efter makt för att få tvinga den på andras vilja”, § 119) under vissa villkor kan tjäna det gemensamma goda. För att bättre komma tillrätta med dessa teoretiska problem bör, menar jag, kyrkans teologer inte bara reflektera över motiven till mänskligt handlande utan också över de sociala system i vilket handlandet ingår och vilka konsekvenser som detta för med sig. Här kan sociologin förvisso vara till hjälp. Den katolik eller troende kristen som vid det här laget har börjat skruva på sig, kan å andra sidan, erinra sig Gallaghers kloka ord: ”Sociologin är [inte] en exakt vetenskap i ordets fulla mening. Undersökningsmetoder, datainsamling och de slutsatser som en forskare drar beror ofta på forskarens tänkande och filosofiska ståndpunkter.” Kanske finns det trots allt också ”en gräns för hur långt vi kan gå” och för hur mycket den sekulära sociologin kan ha med kyrkan att göra.

Litteratur

Baum, Gregory (1989) ”Sociology and Salvation: Do We Need a Catholic Sociology?” i Theological Studies 50: (4), 718–743.

Bourdieu, Pierre (2004) Science of Science and Reflexivity. Chicago: Polity Press.

Finn, Daniel K. (red.) (2017) Empirical Foundations of the Common Good: What Theology Can Learn from Social Science. Oxford: Oxford University Press.

Gallagher S.J. Ralph A. (1989 [1938]) ”Presidential Address: 1938” i Sociological Analysis 50: (4), 319–320.

Hirschfeld, Mary L. (2017) ”What Theology Should and Should Not Learn from the Social Sciences About the Common Good” (s. 208–240) i Finn, Daniel K (red.) Empirical Foundations of the Common Good: What Theology Can Learn from Social Science. Oxford: Oxford University Press.

Kivisto, Peter (1989) ”The Brief Career of Catholic Sociology” i Sociological Analysis 50: (4), 351–361.

Morris, Loretta M. (1989) ”Secular Transcendence: From ACSS to ASR” i Sociological Analysis 50: (4), 329–349.

Ross, Eva J. (1941) ”Christian Social Concepts and the Sociologist” i The American Catholic Sociological Review 2: (2), 90–96.

Russell, Bertrand (1994) Västerlandets filosofi. Stockholm: Natur och kultur.

Sharkey, Stephen R. (2012a) ”Toward a Catholic Sociological Imagination” (s. 3–40) i Sociology and Catholic Social Teaching. Contemporary Theory and Research Sharkey, Stephen (red.) Lanham: The Scarecrow Press.

Sharkey, Stephen R. (2012b) ”Responding to the Challenge of Postmodernism: Potential Grounds for Future Collaboration between Sociology and Catholic Social Thought” (s. 145–180) i Sociology and Catholic Social Teaching. Contemporary Theory and Research. Sharkey, Stephen (red) Lanham: The Scarecrow Press.

Varacalli, Joseph A. ”Beyond the ’Dictatorship of Relativism’: Toward a Sociology of Knowledge, Catholic-Style” (s. 59–89) i Sociology and Catholic Social Teaching. Contemporary Theory and Research. Sharkey, Stephen (red) Lanham: The Scarecrow Press.

Yuengert, Andrew M. (2017) ”What Can Economists Contribute to the Common Good Tradition?” (s. 36–63) i Finn, Daniel K (red) Empirical Foundations of the Common Good: What Theology Can Learn from Social Science. Oxford: Oxford University Press.

Samtliga översättningar från engelska är gjorda av artikelförfattaren.

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet.