Varför liberaler borde överväga den katolska socialläran

Förhållandet mellan katolicism och liberalism har understundom präglats av ömsesidig fientlighet. Många påvliga encyklikor har under åren fördömt aspekter av liberalism och åtminstone vissa former av liberalism har haft en anti-klerikal strömning som inte minst riktats mot den katolska kyrkan. Dagens liberaler inom akademin är generellt sett inte lika kritiska till katolicismen – åtminstone inte de som företräder den liberala riktning som är starkast inom akademin och som brukar kallas för politisk liberalism. Det innebär dock inte att anhängare av denna form av liberalism är positiva till katolicismen, utan snarare präglas förhållningsättet av en distans. Liberaler av detta slag vill nämligen undvika att ta ställning till katolicismen – eller till någon annan religiös eller filosofisk doktrin. Ambitionen är att denna form av liberalism ska vara, så att säga, kompatibel med de stora världsreligionerna och samtidens filosofiska strömningar, vilket kräver att denna liberalism distanserar sig inte bara från katolicism utan också från dess rivaler som till exempel ateistisk materialism. På detta sätt hoppas liberaler upprätthålla idealet om liberal neutralitet.

Trots att politisk liberalism strävar efter att distansera sig från religiösa och filosofiska doktriner om människans natur så bygger denna form av liberalism – liksom andra varianter – på uppfattningen om att människan är fri och jämlik. Utmaningen för politiska liberaler är att försvara denna människosyn på ett sätt som är kompatibelt med nutida religiösa och filosofiska läror. Framför allt är det problematiskt, menar jag, att försvara denna människosyn utan att stödja sig på uppfattningen om existensen av en själ. Det är just som en resurs i försvaret av människan som fri och jämlik som den katolska sociallärans uppfattning, att människan är en enhet av själ och kropp, är viktig för liberaler. Så viktig att det är problematiskt för liberaler att upprätthålla distansen till den katolska socialläran. Det är i alla fall det som jag kommer att argumentera för i denna text.

Om vi börjar med försvaret av männi­skans frihet så motiverar uppfattningen om existensen av en själ det som kan kallas ”agent-kausalitet” – det vill säga att människan i egenskap av agent faktiskt påverkar verkligheten och att hennes agerande inte är determinerat av tidigare händelseförlopp. Denna syn på människan kallas ibland för libertarianism (vilket inte ska förväxlas med libertarianism om statens roll i samhället) och enligt den har människan en fri vilja. Med en sådan syn är det knappast svårt att försvara värdet med grundläggande fri- och rättigheter som ju liberaler anser sig göra. Men det är tveksamt om politisk liberalism kan anamma denna liberterianska syn på människans frihet, eftersom den är svårförenlig med bland annat materialism. Enligt materialism finns det ingen själ utan verkligheten är reducerbar till materia. Frågan är hur man utifrån denna syn på verkligheten kan försvara en uppfattning om agent-kausalitet – existensen av en agent är svår att föreställa sig om vårt ”jag” till syvende och sist endast består av synapser och neuroner. Jag påstår inte att det är omöjligt, men nog förefaller det svårt. Och så länge politiska liberaler ska upprätthålla neutralitet till material­ism är den katolska sociallärans syn på människans frihet inte ett alternativ.

Men uppfattningen om människans själ är också viktig för att försvara en robust syn på människans jämlikhet. Människans enhet av kropp och själv utgör något som ibland kallas för en substans. Enligt den klassiska definitionen, som härstammar från den romerske filosofen Boëthius, är människan just en individuell substans av rationell natur. Detta gör att människor har något gemensamt i egenskap av vad de är – snarare än vad de kan göra. Med utgångspunkt från denna likhet – det vill säga att alla människor är en substans – kan man försvara att ofödda, spädbarn, intellektuellt funktionshindrade liksom medvetslösa är jämlika i en grundläggande mening och därför också har grundläggande fri- och rättigheter.

Nu kan nog många politiska liberaler ”leva” med att somliga av dessa kategorier utesluts från den moraliska gemenskap inom vilken man tillerkänns rättigheter. Jag tänker framför allt på ofödda men också på (permanent) medvetslösa. Men som både kritiker och anhängare till liberalismen har påpekat så kan det vara svårt att begränsa uteslutningen av grupper till dessa kategorier. Eftersom synen på människan som en substans är svårförenlig med materialism så föredrar de flesta liberaler – som ju inte vill komma i konflikt med materialism – att basera uppfattningen om människans jämlikhet på vad hon kan göra snarare än på vad hon är. Exakt vad man avser här kan variera, men oavsett vilka kriterier som man väljer så tycks det vara svårt att åberopa en egenskap som exkluderar ofödda – vilket man oftast vill – men samtidigt inkluderar främst nyfödda, men även vissa intellektuellt funktionshindrade. Ofödda har ju till exempel inte självmedvetenhet – vilket är ett vanligt kriterium – men det har ju å andra sidan inte heller nyfödda. Liberaler som bygger sin jämlikhetssyn på vad människor gör snarare än vad de är har därför svårt att motivera varför spädbarnsdödande inte ska vara tillåtet om nu abort ska vara det.

Men problemet är större än att hitta en godtagbar differentiering mellan abort och spädbarnsdödande. Om vi människor inte är den enhetliga entitet som en substans utgör, var finns då den likhet mellan männi­skor som motiverar att vi tillerkänner människor generellt grundläggande fri- och rättigheter? Hur motiverar vi då uppfattningen om att den arbetsoförmögne åldringen ska tillerkännas liknande rättigheter som den högpresterande ungdomen? Utan en uppfattning om att jämlikheten mellan männi­skor baseras på hennes varande – i egenskap av en substans av rationell natur – så tycks liberaler sakna principiella skäl. Snarare är man i så fall hänvisade till någon form av konsekventialism, det vill säga att den sammanlagda nyttan av att behandla männi­skor generellt jämlikt ändå är större än att frångå denna princip. Men en sådan kalkyl är osäker och utgör knappast den robusta grund som liberaler skulle vilja ha för att försvara människors jämlikhet.

Min slutsats är därför att det förefaller som om politiska liberalers ambition, att hålla distans till den katolska socialläran, är problematisk. Denna distans försvårar nämligen deras möjligheter att försvara centrala liberala ställningstaganden för människans frihet och jämlikhet.

Men varför så enögt fokusera den katols­ka socialläran? Så gott som alla kristna inriktningar erkänner ju existensen av människans själ, så på vilket sätt skulle den katolska socialläran var unik som en potentiell resurs för liberaler? Här menar jag att den filosofi som ligger till grund för den katolska socialläran, och som i hög grad är baserad på Thomas av Aquinos tänkande, erbjuder en grund som borde vara särskilt attraktiv – inte minst för liberaler. För även om denna filosofi bär en tydlig teistisk prägel – särskilt när det gäller synen på människans själsliga komponent – så är detta tänkande mindre uppenbarelseorienterat än andra kristna traditioner som i högre grad tillskriver Bibeln exklusiv auktoritet. Därför är detta tänkande mer användbart i den typ av sekulära stater som liberaler ofta verkar i.

Men den katolska sociallärans syn på människans själ är också, menar jag, överlägsen andra riktningar av dualism – det vill säga uppfattningen om att människan både har en materiell och en immateriell komponent. Skälet är framför allt att denna riktning av modifierad dualism – som vi kan kalla aristotelisk-thomistisk – bättre kan förklara hur själ och kropp kan interagera med varandra. Alltså: hur det kan komma sig att jag med mina tankar – som ju tillhör den immateriella komponenten av mig som människa – kan påverka min kropp. Denna invändning mot dualism kallas ibland för interaktionsproblemet och anses av många vara en av de allvarligaste invändningarna mot dualism. Men eftersom människan enligt aristotelisk-thomism är en enhet av kropp och själ har denna riktning bättre förutsättningar att bemöta denna invändning än andra typer av dualism som mer tydligt särskiljer kropp från själ.

Naturligtvis vore det inte oproblematisk för liberaler att använda den katolska social­läran för att försvara sin syn på människan frihet och jämlikhet. För det första finns det andra invändningar än interaktionsproblemet som man behöver bemöta för att försvara den aristoteliska-thomistiska dualismens rimlighet. Men här ser jag inte att situationen är svårare än vad den är för anhängare av andra teorier om verklighetens varande som till exempel materialism. Så det är egentligen inte ett skäl mot att använda sig av den katolska socialläran som en resurs. För det andra skulle liberalerna då tvingas överge sitt ideal om neutralitet mellan olika läror om verklighetens och människans natur. Det kan anses kostsamt, men samtidigt måste detta vägas mot fördelarna att få tillgång till resurser som på ett robust sätt försvarar centrala liberala värden som frihet och jämlikhet. Mot bakgrund av detta är min slutsats att liberaler borde överväga att överge sin distans till katolsk sociallära och dra nytta av aristotelisk-thomistisk dualism för att bättre kunna försvara människors jämlikhet och frihet.

Litteratur

Friberg-Fernros, H. (2008). I gräns­landet till liv och död. Om människovärdet och den offentliga maktens koherens. Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

McMahan, J. (2008). ”Challenges to human equality”. The Journal of Ethics, 12(1), 81–104.

Philpott, D. & Anderson, R.T. (2017) (utg.). A Liberalism Safe for Catholicism?: Perspectives from The Review of Politics. University of Notre Dame Press.

Pontifical Council for Justice and Peace. (2004). Compendium of the Social Doctrine of the Church. Libreria Editrice Vaticana.

Rawls, J. (1993) Political Liberalism. Columbia University Press.

Henrik Friberg Fernros är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.