Vad pågår egentligen i Sovjet?

I somras har det i svensk press skrivits åtskilliga spaltmeter om den nya sovjetledningen under ministerpresident Gorbatjov. Mycket som sagts inom Sovjetrepubliken har både i öst och väst tolkats som om en allmän liberalisering vore på gång. Ansvaret för olika områden skulle delegeras. En viss självkritik har skymtat och en önskan om att skapa effektivare samhälleliga strukturer har antytts. Orsaken är de stora ekonomiska svårigheter som råder i landet. Vad detta skulle innebära för den enskilde sovjetmedborgaren är dessvärre inte möjligt att verifiera.

Robert Hotz, öststatsexpert och medarbetare i den schweiziska tidskriften Orientierung, följer regelbundet Zhurnal Moskovskoj Patarchii som utges av det ortodoxa patriarkatet i Moskva. I årets januarinummer fann han en liten artikel på sista sidan under en något kryptisk och tunn rubrik: ”Vårt juridiska samråd”. Artikeln behandlar tillämpningsregler för religionslagstiftningen i Sovjetunionen. Det rör sig i själva verket om ett anmärkningsvärt dokument som på åtskilliga punkter medger väsentliga lättnader för den av bestämmelser mycket kringskurna ortodoxa kyrkan. Frågan är om Moskvapatriarkatets officiella organ här på ett mycket diskret sätt vill offentliggöra att man faktiskt kan räkna med en liberalisering. Det kan emellertid inte uteslutas att det endast rör sig om en liten fint från regimen, en flirt med den ortodoxa kyrkan som 1988 begår sitt tusenårsjubileum. Här följer en översättning av Robert Hotzs tyska text i sammandrag.

En religiös förenings rättigheter och skyldigheter

En religiös förening kan bildas för att tillfredsställa religiösa behov, och man utgår därvid från en sammanslutning av inte färre än 20 (över 18 år), troende medborgare och grundare av en förening, vilka bor inom en viss region. Först efter registrering inför ansvarig statlig myndighet kan den religiösa föreningen påbörja sin verksamhet. Registrering erfordras för att religiös förening skall tillerkännas rättskapacitet. Dessutom innebär registrering att den religiösa föreningen förpliktigar sig att följa Sovjetunionens författning och lagar.

En religiös förening äger rätt att inbjuda kulttjänare att utföra förrättning: gudstjänster, bönmöten och liknande i vilka troende medborgare av vilken ålder de vara månde har rätt att delta och låta kulttjänarna utföra religiösa riter.

Om religiösa riter och processioner skall genomföras utanför gudstjänstlokalen kräves tillstånd av statlig exekutivkommitté. Sådant tillstånd kräves emellertid inte, om den religiösa riten eller ceremonien kan anses utgöra en del av själva gudstjänsten som verkställes i gudstjänstlokalen och inte stör offentlig ordning eller bryter mot trafikregler.

Utan tillstånd av exekutivkommitté må religiösa riter utföras hos allvarligt sjuka personer – på sjukhus, långvårdsavdelningar och i pensionärsbostäder med helinackordering, liksom även i arrestlokaler, vid dödsbårar, i bostäder och hus, på kyrkogårdar och i krematorier.

Troende medborgare, även barn som uppnått en ålder av tio år, kan frivilligt fa medverka i religiösa riter. Vad barn beträffar far riterna fullgöras om respektive barns föräldrars medgivande föreligger.

Religiösa riter saknar varje rättslig betydelse.

En religiös förening har samma rättigheter som juridisk person med de förpliktelser som detta innebär beträffande förvärvande av fastigheter, utensilier för kulten och även transportmedel och övrig egendom. Vid köp av fastigheter för en förenings behov upprättas köpekontrakt som må betygas av myndighet. Fastigheter och ägodelar förvärvade enligt ovan är att räkna som den religiösa föreningens egendom. En religiös förening äger rätt att teckna hyreskontrakt för egna fastigheter och bostäder.

Medelst avtal med exekutivkommitté kan religiös förening gratis och fritt av staten fa tillstånd att förfoga över gudstjänstlokal.

För gudstjänsts genomförande må en religiös förening kunna nyttja även andra lokaliteter som medelst hyreskontrakt tecknats med enskild person eller med lokal respektive regional exekutivkommitté på deputeradenivå. Varje religiös förening far äga endast en gudstjänstlokal.

Om gudstjänstlokal är belägen i bostadshus eller annan byggnad som är statsegendom måste den religiösa förening som utnyttjar ifrågavarande lokal påtaga sig ansvaret att teckna obligatorisk statlig försäkring för att garantera underhåll av fastigheten. I händelse av förlust eller skada ikläder sig förening laga ansvar. Byggnader och annan egendom som ägs av förening kan försäkras på frivillig väg.

En religiös förening får äga fonder som upprättats genom frivilliga gåvor spenderade i gudstjänstlokal (kollekter), försäljning av kultföremål och andra bidrag insamlade i samband med religiösa riter. Sådana medel må brukas för underhåll av fastigheter och utensilier för kulten, till arvode åt professionella kultutövare samt för att täcka kostnader för religiösa centra liksom även till lön åt anställda.

När egna medel är tillgängliga, äger religiös förening rätt att temporärt eller varaktigt anställa personal med eller utan ordinarie avtalsmässig försäkring.

Anställningsavtal, fastställes mellan personal och religiös förening. Anställningsförmånerna far ej vara mindre än vad de offentliga avtal som gäller statligt anställda av motsvarande kategori föreskriver.

Ovanstående publicerades i Moskvapatriarkatets officiella organ i januari 1986. Hittills har ingen förändring gällande sovjetisk religionslagstiftning kommit till västvärldens kännedom. Dessa tillämpningsbestämmelser har dock en ny karaktär, och de kan därför uppfattas som ett tecken på att vissa omdaningar ändå är aktuella.

Den ryska ortodoxa kyrkans juridiska status är i stor utsträckning beroende av den rådande politiska situationen, vilket kan komma till uttryck i att rättsliga tillämpningsbestämmelser kan revideras. Sedan Chrusjtjev 1958 började en kampanj mot kristna trosbekännare har kyrkans rättsliga status efterhand försvagats alltmer.

Artikeln i den ortodoxa kyrkans tidskrift måste ses som ett juridiskt dokument, som utan tvekan har passerat censuren och godkänts av det statliga Rådet för religiösa frågor, och det har därmed en officiell karaktär.

Men det finns ingen direkt antydan om att någon förändring skett. I artikeln meddelas endast generella utsagor. Man måste alltså jämföra texten med tidigare gällande rättspraxis som stadfästes av Högsta Sovjets centralkommitté 23 juni 1975. Vad som då skedde var att man reviderade en förordning från 1929.

Den tveklöst mest iögonenfallande förändringen är att kyrkan nu erkännes som juridisk person, vilket innebär att moskvapatriarkatets rättsliga status och rättssäkerhet höjs avsevärt. Av detta följer också att kyrkan kan förvärva och äga egendom, vilket i sin tur medför ökat svängrum, en viss handlingsfrihet och i någon mån även självständighet. Tidigare betraktades till exempel kyrkobyggnader och hela kyrkans ekonomi som tillhörande staten. Allt som skulle användas för kyrkligt bruk var ett ”nådigt lån” från staten. Kyrkan var rättsligt mycket utlämnad, och staten kunde i detalj bestämma villkoren.

Tidigare gällde det att för att kunna registrera en kyrklig förening 20 personer undertecknade en ansökan. Dessa 20 måste vara bosatta inom ett mycket begränsat geografiskt område. Den nya förordningen har mjukat upp villkoret om geografisk begränsning, och det har blivit betydligt lättare att registrera religiösa förening. Därmed kan det komma till stånd allt fler församlingar. Under Chrusjtjeveran minskade antalet kyrkor från cirka 20 000 till omkring 8 000. Stora områden saknar kyrka.

Att ungdomar far delta och även medverka i gudstjänster är något nytt. Tidigare förvägrade lokala myndigheter barn tillträde till gudstjänster och principiellt var det förbjudet för ungdomar under 18 år att delta i gudstjänster. Nu är gränsen tio år, vilket öppnar nya möjligheter för kyrkligt ungdomsarbete. Ministranter och barnkörer kommer att kunna medverka i liturgin.

I stort sett allt församlingsarbete måste tidigare bedrivas i själva kyrkorummet. Statuterna från 1975 medger visserligen undantag men uteslutande i samband med svår sjukdom och dödsfall eller begravning. Nu är formuleringen ”på den döendes eller den svårt sjukes begäran” borta liksom även ”andra platser”. Detta var ett stort hinder för gudstjänster. Nu kan nämligen anhöriga kalla på en präst för sjukbesök. Kyrklig aktivitet kommer att kunna bedrivas på fler ställen.

Man frågar sig vad som ligger bakom en sådan reform. Hur resonerar man inom den högsta sovjetiska ledningen? Det finns antagligen ingen möjlighet att kartlägga detta. En spekulation är att regimen alltmer kommit att konfronteras med olika frikyrkliga aktiviteter. Dessa troende och den verksamhet som de bedriver betraktas som statsfientlig och förföljs därför av polismyndigheterna. Men de troendes antal i olika samfund ökar i alla fall och detta förhållande oroar sannolikt de kommunistiska myndigheterna. Under sådana omständigheter framstår en officiell, patriotisk och statskontrollerad kyrka plötsligt som en bundsförvant när det gäller att neutralisera de frikyrkliga. Kan det verkligen vara så att den ryska kyrkan tvingas profitera på de frikyrkliga och deras framgång? Vem vet?

Övers. o bearb. Anna Maria Hodacs