Våldets kultur. Kyrkans fredsarbete i Colombia

Colombias olika regioner har var och en sin särskilda karaktär. De parter som just nu ligger i konflikt med varandra är gerillan, paramilitären och staten. Till dessa kommer olika våldsaktörer allt från drogmaffia till kriminella rövarband. Tillsammans kontrollerar de det politiska och sociala livet och bestämmer graden av rörelsefrihet. De lokala kyrkorna kan ofta agera endast inom mycket snävt utstakade gränser. Denna situation påverkar naturligtvis kyrkans syn på sakernas tillstånd. Det är därför ingenting att förundras över att det bland de olika företrädarna för kyrkan finns mycket olika ställningstaganden och värderingar, eftersom man måste ta hänsyn till den våldsaktör som trakasserar det egna stiftet. Det kan vara en förklaring till att det inte finns något enhetligt aktionssätt för kyrkan inom det polariserade colombianska samhället.

Nästan tre miljoner inhemska flyktingar

Sedan fyrtio år befinner sig landet i inbördeskrig, vilket inte bara gerillan är skuld till. Landets överklass (till exempel storgodsägarna och boskapsuppfödarna), militären, regeringen och drogmaffian begagnar sig i det ”smutsiga” kriget av paramilitära medel för att driva igenom sina intressen.

Paramilitären grundades 1968, och året därpå utrustade militären den med vapen. Sedan dess har de paramilitära grupperna visserligen förbjudits men de kan precis som förut operera nästan ostört, eftersom de finansieras av de ovan nämnda mäktiga grupperna. Att de har agerat tillsammans med militären vid massakrer och andra brott mot de mänskliga rättigheterna har varit lätt att konstatera. Deras offer är den fattiga landsbygdsbefolkningen, som mördas selektivt och fördrivs i tusental. I Colombia finns för närvarande nästan tre miljoner inhemska flyktingar som med våld drivits bort från sina hem. Varje år mördas omkring 30 000 människor, cirka femton procent av dem av politiska orsaker. Över hälften av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.

Landsbygdsbefolkningen har alltså fördrivits med våld, de flesta av dem till städerna, vars slumområden växt helt okontrollerat. Just nu bor drygt tre fjärdedelar av hela befolkningen i städerna. Där har under de senaste åren fundamentalistiska sekter av nordamerikanskt ursprung fått allt starkare fotfäste. Ändå är Colombias befolkning till minst 75 procent katolsk. Den katolska kyrkan har nu som tidigare stort inflytande och gott anseende, men i större utsträckning på landsbygden än i städerna. Enligt en enkät som en stor dagstidning låtit göra hyser befolkningen generellt större tilltro till kyrkan än till regeringen, till partierna eller till militären, när det gäller politiska frågor.

Statliga inrättningar på det sociala eller infrastrukturella området (skolor, hälsovårdsmyndigheter, allmänna kommunikationer etc.) är praktiskt taget obefintliga på Colombias landsbygd. Samma sak gäller ordningsmakten. Därför kan alla parter i den nuvarande konflikten obehindrat värva sympatisörer och utöva våld. I landsbygdsoligarkins intresse präglas klimatet av militarisering och förtryck. Det enkla folket ser inte staten som en bundsförvant. På grund av det outhärdliga våldet har organisationer som står utanför regeringen (NGO) blivit tvungna att upphöra med sin verksamhet. Kyrkan håller ut i de krigszoner som NGO för länge sedan måst överge. På många sätt är kyrkan den trakasserade civilbefolkningens enda tillflykt och skydd.

Den colombianska kyrkan är medveten om sitt alldeles särskilda ansvar och blir alltmer aktiv för att motsvara folkets förtroende. En rad team inom den sociala delen av det pastorala arbetet engagerar sig på offrens sida. De fattiga prioriteras inom verksamheten och teamens projekt understöds av en av de största katolska hjälporganisationerna i Tyskland, Misereor. Av de nuvarande cirka 150 Misereorprojekten i Colombia med en sammanlagd treårsbudget på omkring 14 miljoner euro betalas hälften av kyrkan, resten ansöker man om hos lokala stiftelser och andra icke-statliga organisationer.

Internationella domstolar använder kyrkliga databanker. När det till exempel handlade om massakern på över 100 småbönder i Trujillo ledde detta till att den colombianska staten fälldes i domstolen. I databankerna samlar man också in viktiga uppgifter som ett förarbete till de sanningskommissioner som kanske inrättas efter kriget. Detta modiga arbete har sitt pris. Ett stort antal aktiva ordenssystrar och präster får ta emot mordhot, andra har redan mördats. Ett exempel är den kvinnliga direktorn för Tumaco-stiftets sociala avdelning, Yolanda Cerón, som den 19 september 2001 sköts ihjäl av paramilitären. Hon hade dokumenterat brott mot de mänskliga rättigheterna. Också pater Alcides Jiménez avrättades med flera skott medan han firade mässan i sin fullsatta församlingskyrka. Detta skedde den 11 september 1998 och förövarna tillhörde mycket sannolikt FARC-gerillan. Pater Jiménez ledde ett projekt som gick ut på att visa småbönderna hur de skulle kunna ersätta sina narkotikaodlingar med livsmedelsproduktion.

Ärkebiskopen av Cali, Isaías Duarte, sköts i mars 2002 ihjäl efter det att han mottagit åtskilliga dödshot. Han hade tidigare gått till storms mot de täta förbindelserna mellan politiker och drogmaffia. I oktober 2002 kidnappade gerillan ordföranden i den sydamerikanska biskopskonferen (CELAM), Jorge Jiménez tillsammans med en präst men efter ett par dagar lyckades militären befria dem. Sedan 1984 har 56 katolska biskopar, präster och ordensmedlemmar mördats i Colombia, 18 har kidnappats och många fler har utsatts för hot. Orsaken är att de utför ett socialt arbete som kan förändra de politiska och ekonomiska strukturerna. Enbart under förra året mördades tio katolska missionärer i Colombia enligt vad Vatikanens informationstjänst Fides uppger.

Våldsamma konflikter ingår i en vardag som är fylld av lidande. Detta har pågått ända sedan femtiotalets ”violencia”, som inbördeskriget mellan anhängarna av det konservativa och det liberala partiet kallas. Därför talar man numera om en ”våldets kultur” i Colombia. Ändå avslutades detta tvåpartikrig 1957 med en överenskommelse mellan liberala och konservativa. Det hade då krävt över 200 000 dödsoffer, de flesta småbrukare. Den institutionaliserade ömsesidiga makt- och tjänstefördelning som blev vägvisande för framtiden och som hade till syfte att lägga beslag på makten för egen del lämnade inget utrymme för en politisk opposition.

En av de viktigaste orsakerna till att gerillan bildades i början av sextiotalet var just detta. Gerillan har alltså varit aktiv i mer än fyrtio år. Det finns andra orsaker till gerillans uppkomst och fortsatta existens. Dels har den härskande eliten ett avtal som utestänger majoriteten av befolkningen från politiskt inflytande i 16 år, dels saknas beredskapen att genomföra den jordreform som är av nöden.

Men det väpnade motståndet står inte ensamt för oppositionen. Vid mitten av sextiotalet växte flera befrielseteologiskt präglade rörelser fram som reaktion på dels de strukturella orättvisorna, dels den till dags dato partiska kyrkliga hierarki som stod på de konservativas sida och därmed tog parti för de fåtaliga storgodsägarna. Kyrkan har alltså sin andel i den historia som ligger till grund för den nuvarande situationen.

Sedan dess har biskopskonferensens utskott för samhällsfrågor åtskilliga gånger fördömt den orättfärdiga markfördelningen som strukturell orsak till fattigdom och våld. I Colombia ägs över 80 procent av den odlingsbara marken av endast fem procent markägare. Genom att med våld fördriva småbrukarna har storgodsägarna under de senaste tio åren lagt sig till med två miljoner hektar jord.

Colombia är ingen rättsstat

Den så kallade Plan Colombia har också åstadkommit en massiv flykt från landsbygden. Genom den ödelades småbrukarnas livsmedelsproduktion. Från början gick den i huvudsak ut på att bekämpa illegal narkotikaframställning genom att från flygplan bespruta odlingarna med pesticider. Präster och biskopar i de direkt berörda regionerna protesterade redan från början mot de den bristande hänsyn mot befolkningen som ”biverkningarna” uppvisade – och därmed mot själva Plan Colombia. De medel som USA beviljat inom ramen för Plan Colombia, omkring en miljard USA-dollar, släpptes med tiden fria också officiellt för att användas i militärens kamp mot gerillan.

Uribe Vélez, som valdes till president år 2002, satsar snarare på en massiv militär bekämpning av gerillan än på förhandlingar och anses förespråka en strikt nyliberal kurs. Colombias biskopskonferens sade redan år 1997 i ett offentligt uttalande att just det internationella nyliberala systemet var orsak till att den colombianska befolkningen alltmer utarmades. Uribe Vélez har inte tvekat att ta kampen mot upproret, med den nationella säkerheten till förevändning, för att inskränka grundläggande mänskliga rättigheter och beväpna civilister. Så inskränks exempelvis rörelsefriheten i vissa regioner och möjligheten att enligt författningen väcka åtal ökar.

Alla tecken visar på krig, inte på fred, i ett läge när biskopskonferensen gång på gång pekar på förhandlingsvägen som den enda möjliga vägen till fred. Att våldet i ökande utsträckning accepteras och legitimeras som ett sätt att bearbeta konflikter inger farhågor. Det står också i kontrast till de fredspedagogiska principer som den kyrkliga verksamheten i basförsamlingarna håller högt och försvårar ytterligare människorättsaktivisternas redan nu livsfarliga arbete inom kyrkan.

Colombia är ingen rättsstat. Fast staten är välunderrättad och förvarnad (man informerar i förväg om många massakrer) uppfyller den inte sina förpliktelser att skydda sina medborgare och underlåter att komma med åtgärder som kan hjälpa dem. Istället främjar den eller begår rentav själv brott mot de mänskliga rättigheterna. Precis som förut ”försvinner” människor som tagits i fängsligt förvar av polisen. Straffbefrielse är institutionaliserad och nästan hundraprocentig. Att ett brott så gott som aldrig bestraffas innebär en uppmuntran till ökat våld. Ändå har en del stift problem med att inrätta kommissioner för liv, rättvisa och fred. Detta kan bland annat bero på att utbildningen av de blivande prästerna är bristfällig när det handlar om mänskliga rättigheter i en snävare politisk-medborgerlig mening och också ifråga om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Å andra sidan spelar den katolska kyrkan en avgörande roll i fredsprocessen. Ärkebiskopen i Bogotá, kardinal Rubiano Sáenz, är ordförande i den ”Nationella försoningskommittén” (CCN). I denna ingår ledande personer på det politiska och ekonomiska området, och man kämpar sedan 1995 för ett närmande mellan parterna i konflikten genom politiska förhandlingar med folkrätten och de mänskliga rättigheterna som grund.

Kyrkan söker strategiska allianser

CCN är auktoriserad att ta direkt kontakt med de ledande militärerna och förhandlarna för de parter som för tillfället befinner sig i konflikt med varandra. Representanter för CCN förde till exempel 1998 samtal med ELN-gerillan i klostret Himmelspforten nära Würzburg, i Tyskland under beskydd av den tyska och den colombianska biskopskonferensen. I början av nittiotalet ställdes några biskopar inför rätta anklagade för terroristverksamhet. De hade förmedlat fredssamtal mellan upprorsmakare och lokala myndigheter. Myndigheterna åberopade de lagar som då förbjöd all kontakt med gerillan. Präster och biskopar ombeds ofta att fungera som medlare vid till exempel kidnappningar eller att förhandla fram vad man skulle kunna kalla humanitära korridorer för att skydda civilbefolkningen från angrepp och överfall.

Om kyrkan ska kunna ta verklig del i arbetet för fred och mänskliga rättigheter måste den ha mycket kompetenta företrädare. Därför genomför den colombianska biskopskonferensen nu ett program för fred och mänskliga rättigheter. På så sätt vill man förankra ett engagemang för grundläggande mänskliga rättigheter och för en rättsstat, som ska bli vägledande för agerandet i de olika stiften, dess församlingar och basgrupper. Detta arbete stöds också av Misereor. Ett nationellt anpassat program kan åstadkomma den nödvändiga politiska jämvikten.

För att nå målet måste man få igång en omfattande utbildning. Dess syfte ska vara att utveckla sensibiliteten hos människor i de kyrkliga leden och göra dem skickade att utföra arbetet. Fortfarande anser en del präster att sociala och politiska uppgifter inte är kyrkans angelägenhet eller också utgår de ifrån att den humanitära hjälp de ger är tillräcklig. Att det är nödvändigt med ett engagemang för att söka förändra strukturerna inser visserligen många som arbetar inom kyrkans sociala verksamhet, men inte på långa vägar alla. Det första steget handlar därför om att få fram en grundförståelse för hur kyrkan ser på den aktuella situationen. Målet är att definiera en gemensam strategi för att kunna omsätta idéerna i handling.

Biskopskonferensen blev medveten om den aktuella situationens hela räckvidd genom en studie som den beställde i början av nittiotalet. Jesuiternas vuxenutbildningsinstitut bearbetade datamaterial från församlingarna för att ta reda på antalet inhemska flyktingar. Resultatet var så fasaväckande att Secretariado Nacional de Pastoral Social, SNPS (Caritas Colombia) beslöt att ge flyktingproblematiken högsta prioritet. Via informationssystemet ”RUT” (en databank och en regelbundet utkommande bulletin) bearbetas information på temat systematiskt. Parallellt med detta har SNPS utarbetat konkreta handlingsförslag som går långt utöver det tidigare engagemanget. Detta låg på medhjälparnivå och syftade framför allt att ge akut hjälp. Som en konsekvens av detta kom frågan om de politiska orsakerna till fördrivningarna och de våldshandlingar som de utlöste att stå i centrum.

Långsiktiga lösningar kan endast växa fram om de kyrkliga initiativen samspelar med samhällets olika organisationer på alla nivåer. Detta är en insikt som så sakteliga har slagit igenom i kyrkan. Under lång tid hade den colombianska kyrkan mycket litet att göra med de medborgerliga organisationerna i samhället men nu har en avgörande förändring skett. Om kyrkliga kretsar förr höll sig helt för sig själva, så söker man nu efter strategiska allianser. I den hotfulla situation som alla nu befinner sig i behöver man för att överleva alerta varningssystem, effektiv arbetsfördelning och en solidaritet så att alla hjälps åt. I de årliga fredsveckorna deltar kyrkliga grupper bredvid och inom NGO:s nätverk för fred, som till exempel ”Paz Colombia”, ”Redepaz” eller ”Det civila samhällets koalition för freden”.

I såväl storstäder som provinsstäder finns ”runda bord” för fred. De arbetar också för att alla medborgare ska få ta del i det civila samhället och kunna kontrollera att samhället använder sina finanser och övriga resurser på ett rättfärdigt sätt. Dessa runda bord eller plattformar har oftast sammankallats av kyrkan, eftersom kyrkan anses vara den bästa medlaren i det colombianska samhället. Genom att använda sig av runda bord lyckades man till exempel i Medellín avväpna olika ungdomsligor som terroriserade hela kvarter.

Längst har konflikten pågått i städerna. Därför måste man där agera på olika nivåer samtidigt. Inom den nationella försoningskommissionen arbetar kyrkan på att uppnå en politisk lösning genom förhandlingar mellan den härskande eliten och de beväpnade grupperna. Dessutom ägnar stiftens sociala verksamhet sig inte längre uteslutande åt karitativ-humanitär nödhjälp till flyktingar, våldsoffer och socialt utslagna utan man angriper fattigdomen strukturellt. Slutligen övar man in former för en fredlig samvaro på basnivå. Man börjar med ömsesidig respekt för varandra och går vidare till att uppmärksamma såväl könens som generationernas rättigheter och verkar för tolerans för kulturella olikheter.

Fredsförsamlingar – en modell som inger hopp

Målet är att göra församlingarna kompetenta att agera självständigt och oberoende av parterna i konflikten. Ett exempel på detta är de så kallade fredsförsamlingarna, som vägrar att dras in i kriget och inte tolererar några våldsaktörer i sina led. Faktum är att den fattiga landsbygdsbefolkningen står i vägen för de stridande parterna. Dessa har hittills använt våld för att avgöra hur den territoriella och politiska maktfördelningen skall se ut. Fredsförsamlingarna ses med oblida ögon av alla par-ter och bekämpas kraftigt. De får inte heller något statligt beskydd. Ännu en gång är det kyrkliga och kyrkan närstående organisationer som ställer upp och bistår dem.

Ärkestiftet Santafé de Antioquia har rapporterat om hur livsmedelsransoneringar används för att helt enkelt svälta ut församlingarna runt Dabeiba. Från stiftet Apartadó kommer rapporter om en blockad av salt- och bensinleveranserna (salt är oumbärligt för att konservera livsmedel). Ordenssystrar från stiftet Quibdó använder sina dräkter för att smuggla malariamedicin och andra livsnödvändiga mediciner till fredsförsamlingarna.

Trots allt håller fredsförsamlingarna ut, inte minst tack vare att de fått internationell uppmärksamhet. Med tiden har deras antal stigit till omkring hundra. På senare tid har också städernas slumkvarter fått egna fredsförsamlingar.

För att inte bara den härskande överklassen och de beväpnade grupperna ska få sin vilja igenom i en eventuell fredsprocess, krävs en reell demokratisering, alltså att hela befolkningen får möjlighet att delta. Endast om man inbegriper de marginaliserade regionerna i förhandlingarna och tar hänsyn till de intressen som offren för den väpnade konflikten har, kan det leda till den förvandlingsprocess i samhället som är ett nödvändigt villkor för freden.

Konflikten kan på det här sättet innebära att ett rättfärdigt samhälle får chans att växa fram. Att ta chansen, att kräva medborgerliga rättigheter, understödja fredsförsamlingarna, vårda flyktingarna och krigets offer med deras många olika trauman – allt detta överstiger krafterna hos många unga team i den sociala verksamheten. Om teamen ska bli starkare och få nödvändigt stöd måste kyrkan verka för att de får utbyta erfarenheter och gemensamt komma överens om vad som ska prioriteras. En del stift i Colombia är lika stora som en tysk delstat. Man måste dra försorg om till ytan enorma församlingar med otillräcklig infrastruktur. Detta försvårar möjligheten att ömsesidigt utbyta erfarenheter, vilket gör att impulser till detta också måste komma utifrån.

En del stift har en lång tradition i arbetet för mänskliga rättigheter, medan andra just har påbörjat det och åter andra helt saknar engagemang trots att behovet är trängande. På senare tid har man kunnat se en ny trend bland många präster. De håller sig utanför den sociala problematiken och ägnar sig helt åt rent prästerliga arbetsuppgifter.

Ett konsekvent arbete med att söka sanningen i det som sker kräver att det finns adekvata databanker och att de skyldigas namn offentliggörs. En sådan verksamhet finns nu i relativt få stift, även om de alla erkänner att rätten till liv och självbestämmande har högsta prioritet.

Ingen fred utan mänskliga rättigheter

Colombias biskopskonferens har i ett budskap från den sextionionde generalförsamlingen år 2000 förpliktat sig att på fyra områden bidra till en fredlig lösning av konflikten. Den första punkten handlar om att ständigt protestera mot alla former av brott mot de mänskliga rättigheterna, oberoende av vem som kan vara skyldig till dem. Att understödja den nationella försoningskommissionen och andra samhällsorgan, där biskopskonferensen har åtagit sig att försöka lösa den väpnade konflikten förhandlingsvägen, är nästa punkt. Att understödja och försvara fredsförsamlingar och fredsterritorier, som är tillåtna i det civila samhället, att inte låta sig dras in i krigshandlingar och därmed i krigets fasor kommer som tredje punkt. Den fjärde punkten handlar om att inrätta och stärka kommissioner för liv, rättvisa och fred på regional nivå och inom stift och församlingar för att göra en dialog möjlig, ge impulser till runda bord för freden och ha humanitär omsorg om den civilbefolkning som drabbats av den våldsamma konflikten liksom att göra humanitära överenskommelser både på lokal och regional nivå.

Det genom det fasansfulla kriget utarmade landet utgör en särskild utmaning för den colombianska kyrkan. Hon kommer att dömas efter hur hon lyckats att leva upp till sina egna mål och få de egna leden, alltså biskopskonferensen, stiften och församlingarna, att erkänna dessa mål som gemensamma riktlinjer. Detta kommer att vara beroende av hur kyrkan förhåller sig på olika områden. Ett exempel är de allra senaste förhandlingarna mellan regeringen och paramilitären, där det redan är tal om amnesti och straffeftergifter. Här är det av största vikt att kyrkan inte bara betraktar sanningen som en abstrakt princip utan offentligt påvisar sammanflätningen mellan paramilitären och staten och kräver att brotten mot mänskligheten snarast och oförbehållsamt utreds och gottgörs. Detta är svårt och kräver mycket mod och ett solidariskt stöd från den katolska kyrkan i hela världen. Bara genom ett sådant förhållningssätt kommer kyrkan att bevara det förtroende som den fattiga civilbefolkningen hyser för henne.

Anna Dirksmeier (född 1959) ansvarar sedan 1991 för projekten i Colombia och Panama inom den tyska katolska hjälporganisationen Misereor. Tidigare arbetade hon i fyra år med Misereors olika projekt i Brasilien.

Översättning: Birgitta Carlquist