Syndare och sanningssägare

Det är alltid en upplevelse att läsa Singer. Ömsint men på samma gång lätt kritiskt skildrar han judiskt liv. Varsamt lyfter han fram brytningen mellan ortodox och modern judendom. Kärleksfullt skildrar han allas vår mänskliga svaghet. Han beskriver den drivande kraften i våra oordnade böjelser, det vill säga det Freud kallar drifter. Singer verkar väl insatt i psykoanalytiskt tänkande. Hans trilogi Jacoby hus, Godset och Fiender är de mest imponerande i det avseendet. Den kärlekshistoria som slingrar sig genom decennierna, först i Polen och sedan i USA, är ett absolut mästerverk när det gäller att beskriva människans tragiska, djävulska, neurotiska slaveri under sina drifter.

På vår gata är självbiografisk och består av ett urval vinjetter ur Singers barndom. Han växte upp i ett ortodoxt judiskt hem, huvudsakligen i Warszawa. Fadern verkade som rabbi och domare. Singer skrev vignetterna ursprungligen som en serie för tidningen Jewish Daily Forward. Senare kom de ut i bokform på jiddisch. Den engelska utgåvan kom i två volymer i mitten av 1960-talet. Singer ville på detta sätt bevara sin barndoms svunna värld åt eftervärlden. Först nu har Caj Lundgren översatt ett urval av berättelserna och samlat dem i denna bok.

De små vinjetterna är gripande innerliga. De handlar inte alls om Singer själv utan om människorna som sökte faderns hjälp. Som en underton till de olika levnadsöden han tecknar finns den driftstyrda människan som slits mellan gott och ont. Med enkla ord lockar Singer fram stämningar och miljöer. Kärleksfullt skildrar han sin handfasta skriftlärda mor, rebbetzen, som människor i första hand vände sig till när de hade problem. Med lika stor kärlek tecknar han porträttet av fadern, den kloke ömsinte rabbin, som inte kunde titta en kvinna i ansiktet, än mindre – ve och fasa – röra vid henne. I det fromma hemmet flöt allting ihop, familjeliv och domstol, böneliv och fest. Ofta gick man först till rebbetzen i köket som, efter att ha lyssnat och kommit med sina synpunkter, hänvisade den hjälpsökande vidare till sin mans studerkammare. I köket och studerkammaren tog man ställning till psykiska problem, trosproblem och tvister. Där ägde skilsmässor och bröllop rum. Pojken Isaac vandrade fritt mellan köket och studerkammaren och lyssnade uppmärksamt. Han visste det mesta om människorna på sin gata – och tydligen begrep han intuitivt vad tystnadsplikt är.

Singer växte upp i en sluten värld, kringgärdad av noggranna regler för beteende, mathållning och klädsel. Denna värld bröt ihop, främst därför att Polen hade blivit en alltför farlig plats för judarna. Judeförföljelser och mord på hela judiska byar hörde till vardagen under decennierna kring förra sekelskiftet. Judarna i Warszawas judedistrikt och i de nästan helt judiska byarna emigrerade till metropolen New York. I Brooklyn återskapade de sina slutna ortodoxa församlingar mitt ibland moderna judar, kristna och icke troende. Men helt vattentätt kunde de inte längre leva. Storstadens pulserande liv trängde sig på dem och drog många av deras ungdomar med sig.

Kanske var det därför de blev allt mera förbittrade och så småningom militanta. Det är smärtsamt att tänka sig att denna milda ödmjuka – för att inte säga underdåniga – judiska sekt, som Singer så kärleksfullt skildrar, förvandlades till en hård och militant förespråkare för en renlärig judisk stat. Singer trodde inte att det skulle gå så. Han säger i sitt förord att den kärlek och den förståelse för psykiska problem och moralisk svaghet som den judiske rabbin-domaren visade skulle kunna vara en modell för våra domstolar.

Singer har i viss mån lösgjort sig från sin barndomsmiljö och är ofta milt kritisk mot den. Han verkade som journalist och författare, först i Warszawa och från 1936 i USA. Med läkande humor skildrar han ofta den smärtsamma konflikten hos den som slits mellan sektens slutna värld och den omgivande kulturen.

Tråkigt är att översättningen är så slarvigt gjord. Många ord är felaktiga – ja rent av upprörande – i en judisk kontext. Man kan inte tala om en judisk kyrkogård. Det heter begravningsplats. Inte heller kan man säga att en jude är döpt efter sin farfar. Det betyder ju att han blivit kristen. Däremot kan man säga att han fått namn efter sin farfar. En jude kan inte vara kättare. Det är ett ord som betecknar avfall från den rena kristna tron. En jude som inte tror är en avfälling. En ortodox rabbin kan inte vara en forskare. Han är skriftlärd. Med tanke på slarvigheten i översättningen undrar man om urvalet av vinjetter gått till på samma sätt och vad man som läsare gått miste om.

En annan sak som förläggaren och översättaren borde ha tänkt på är att många ord på jiddisch är helt obekanta för en svensk läsare. Det borde finnas en ordlista. Vem vet vad bris är eller jeschiva? Det är annorlunda i den amerikanska kulturen som tagit upp många judiska uttryck i sitt vardagsspråk. Man säger till exempel meshugah, knäpp, och mazeltov, lycka till eller grattis.

Hur som helst är läsningen av boken till glädje även för den som inte alls känner till denna extrema kultur. Vare sig man tycker om den eller inte, fascineras man av dess skamfilade värmande helighet och dess förståelse för mänsklig svaghet.