Svepande men skojig religionskritik

Alan Watts (1915–1973) blev mest känd genom sina böcker om zenbuddhism, men han skrev även mer allmänna religionshistoriska och religionsfilosofiska böcker, huvudsakligen med österländsk inriktning. Han var under en period anglikansk präst och därefter professor och dekanus vid American Academy of Asian Studies i San Francisco samt uppskattad föreläsare och underhållare. Svenska Förlaget har nu utgivit en serie av hans populärvetenskapliga föreläsningar från perioden 1956–1971 i översättning av Lars G. Larsson. Boken bär titeln Myt och religion. Föreläsningarna handlar om sådana ämnen som auktoritet och/eller demokrati i religionernas värld, på vilket sätt Jesus var Gud son (kunde ha varit ett passande inlägg i vårens svenska Jesusdebatt), skapelsemyter och världsbilder samt religion och sexualitet. Det hade varit intressant att få veta lite mer exakt när dessa föreläsningar hållits och i vilket sammanhang. Alan Watts är nämligen mycket radikal i sina uttalanden och kommer fram till ganska dråpliga, roande slutsatser. Föreläsningarna ger mer intryck av populärvetenskaplig underhållning än universitetsundervisning med krav på objektivitet. Detta hindrar inte att boken förmedlar djupa insikter och många korn av sanning, även om man har svårt att instämma i allt.

Boken inleds med ett mycket pessimistiskt citat av författaren från 1951 som går ut på att den västerländska civilisationen befinner sig i kaos. Varken filosofi eller religion har kunnat återge människan insikten om att hennes djupaste centrum finns i den eviga verklighet som i västerlandet kallas Gud. Detta är grundtemat i boken. Om detta sades 1951, i början av efterkrigstidens utvecklingsoptimism, kan man undra vad författaren skulle ha sagt idag, efter 11 september, Irakkrig, katolska pedofilskandaler och sexskandaler även i amerikanska zenmiljöer.

Kritiken mot religiösa institutioner är utan barmhärtighet. Särskilt de kristna kyrkorna blir hårt åtgångna. Man kan undra över vad författaren utsattes för som anglikansk präst, eftersom erfarenheterna tycks ha skapat så djupa ärr. Religiös tillhörighet beskrivs som en sorts rundgång, där präster värvar medlemmar för att dessa snällt skall betala prästlönen och kyrkans underhåll. Den religiösa auktoriteten är helt och hållet beroende av enskilda människor som sätter sin tilltro till auktoriteten. Om tilltron upphör faller också auktoriteten. De religiösa institutionerna beskrivs mest utifrån sin mänskliga ofullkomlighet, och där finns det onekligen mycket att hämta. Att det skulle kunna finnas något transcendent även i dessa ofullkomliga, mänskliga sammanslutningar verkar inte ha fallit författaren in. För Watts är det den enskilda människan som är religionens källa. Det är bara hon som kan bli en mystiker och inse att det inte finns någonting utom Gud. Den som vet det behöver ingen religion och ingen guru. Hur det skall gå till att bli en sådan mystiker får man inte veta så mycket om, bara att kyrkor och institutioner misslyckats med att förmedla insikten om människans djupaste sammanhang. Det är förstås lite svårt att anamma denna mystik ut i det blå, likaså uppmaningen till kristna att bränna sina biblar varje påskdag, eftersom bokstaven dödar men anden gör levande, och bibeln inte anses behövas om Jesus har uppstått!

Författaren menar att det är alldeles för mycket pladder i kyrkorna, vilket effektivt döljer mysteriet. Skildringen av den efterkonciliära liturgin är roande:

Och till råga på allt gick sedan den romersk-katolska kyrkan – som i alla fall hade en kryptisk gudstjänst som verkligen var mystisk och antydde att stora saker var på gång – och bytte språk till dålig engelska. De tog bort rökelsen och blev i princip en bunt protestanter, så nu är även katolikerna vilse. Som Clare Boothe Luce sade: ”Man kan inte längre ägna sig åt meditativ bön vid mässan.” Man blir jämt och ständigt rådgiven, instruerad och förmanad, och det blir tråkigt. Tänk på Gud som skall lyssna på alla de där bönerna. Där kan man tala om synd mot den helige ande. Det är helt enkelt gräsligt – folk visar ingen hänsyn mot Gud (s. 52).

Det ständiga predikandet gör på det hela taget ingen nytta. Kyrkorna måste bli centra för kontemplation, och kontemplation är det man gör i ett tempel. Man går inte dit för pladdrets skull utan för att bli stilla och förstå att ”jag är Gud”. Om man inte förstår detta och ser Kristus som en stor mystiker, som förverkligat föreningen med Gud, kommer kristendomen inte att överleva utan bli en glömd religion, som Mithraskulten, sade Watts redan för cirka fyrtio år sedan.

Trots vissa drastiska överdrifter förmedlar boken religionshistorisk kunskap på ett lättfattligt sätt. Ett exempel är kapitel fem om de två största skapelsemyterna, som förenklat åskådliggör hur skapelsen tillkommit och världen upprätthålls enligt två huvudmodeller, hantverksmodellen enligt den judisk-kristna traditionen, där Gud format världen såsom en krukmakare gör krukor, samt skådespelsmodellen enligt hinduisk tradition, som går ut på att Gud inte skapat världen men gestaltat den i form av roller som spelas av Gudomen. Konsekvenserna av respektive världsbild för människosyn och etik klargörs.

Vissa formuleringar är lite slarviga och svepande, t.ex. följande om kyrkofäderna: ”I alla kyrkofädernas skrifter – från Paulus till Ignatius av Loyola …” Ingen av de nämnda brukar normalt räknas bland kyrkofäderna. – Beteckningen ”katolsk” används ibland för att beteckna något universellt, ibland något konfessionellt, och ibland något fornkyrkligt, men det framgår inte alltid vilken av dessa betydelser författaren avser. Följande uttalande om bibelns tillkomst belyser problemet: ”Många människor vet inte alls hur bibeln uppkom. I väst fick vi den genom katolska kyrkan. Katolikerna tog över Gamla Testamentet och skrev Nya Testamentet. Det var alltså katolikerna som förkunnade bibeln …” (s. 62) – Transkriptionen av det grekiska ordet i Filipperbrevets andra kapitel om hur Kristus uttömde sig själv skall vara ”kenosis” och inte ”kinosis” som det står på s. 69.

Som framgått kan man ha reservationer mot en hel del av det Alan Watts framför, men boken är ändå läsvärd av flera skäl. Författaren talar utifrån en gedigen erfarenhet, inte bara teoretisk utan också religiös. Man kan le igenkännande åt många påståenden, även om man inte håller med om allt. Han har en sund distans till diverse mänskliga fenomen i de religiösa sammanhangen, som han behandlar rätt så respektlöst, samtidigt som vördnaden för grundmysteriet i alla religioner kvarstår. Boken är intellektuellt stimulerande utan att vara svårläst. Sist men inte minst, Alan Watts tar det religiösa med stor humor. Man har roligt när man läser denna bok. För ”yrkesmässigt religiösa” kan läsningen bereda en sund, humoristisk distans till den dagliga gärningen.