Poesi som poetik

Jesper Svenbros poesi har flera gånger uppmärksammats i Signum. Som litteraturvetare numera följer författarna tätt i fotspåren, så var det endast en tidsfråga innan den första avhandlingen om honom skulle komma. Och nu finns den, framlagd vid Lunds universitet i december 2002.

Karin Nykvist koncentrerar sig på att Svenbros poesi kan läsas som en lära om diktkonsten, en poetik. Svenbro har ofta kallats en metapoet och detta perspektiv är därför inte förvånande. Med stor beläsenhet undersöker hon Svenbros bakgrund hos framför allt franska teoretiker, främst Francois Ponge. Kapitlen har rubrikerna Språket, Traditionen, Rummet och Minnet, och dessa visar sig utmärkt kunna strukturera framställningen. Koncentrationen på poetiken leder till, att det är de tidigare diktsamlingarna som får den största uppmärksamheten, och en dikt som ”Hermes boukolos” i samlingen Hermes kofösaren (1991) får en mycket utförlig analys.

Fullt lika mycket uppmärksammas inte de senare samlingarna. Författaren observerar att från och med Samisk Apollon (1993) så dämpas ironin och tonen blir innerligare. Det är också nu som det metafysiska perspektivet på allvar introduceras, delvis förknippat med att minnet av fadern rycker i centrum. Detta behandlas av författaren i kapitlet Minnet, men också där huvudsakligen ur diktens förmåga att bjuda glömskan motstånd.

Under vägen gör Nykvist många fina och träffande iakttagelser. Dikten ”Poikilothronos Sapfo” i Samisk Apollon får en förnämlig analys och i anslutning därtill påvisas utifrån dikten ”Illumination” i samma samling att Afrodites uppenbarelse kan ses som en kristen Mariaepifani. ”Dessutom finns här en tydlig metafysisk dimension. Det handlar om epifani: läsupplevelsens, kärleksupplevelsens och naturupplevelsens omskakande ögonblick av plötslig uppenbarelse, mötet mellan mänskligt och gudomligt, den kreativa ingivelsen, illuminationens minut” (s. 127). Det hade varit fint om författaren hade tagit upp detta mera.

Vid en så ingående analys av ett subtilt och teoretiskt högt medvetet författarskap ligger alltid risken för överinterpretation nära. Att bokstävernas yttre form är intressant för Svenbro är tydligt, men därav följer kanske inte att bokstaven v i dikten ”Tretåig mås, siktad vid Kullens fyr” (i samlingen Blått, 1994) behöver tolkas ”som ett visuellt tecken för en fågel i flykt” (s 175). Fåglar figurerar ofta i Svenbros senare samlingar och behöver kanske inte analyseras till sina sista fjädrar.

I det stora hela är detta en utmärkt inledning till Jesper Svenbros poesi, men den förutsätter både intresse för och vissa kunskaper i modern litteraturvetenskaplig teoribildning.