Ett samhälle utan Gud?

Den religiösa trons plats i kultur och samhällsliv behöver tänkas igenom från tid till annan i takt med att samhället förändras. Efter att länge ha varit präglat av en enhetskultur är Sverige numera ett mångkulturellt land. Detta får också konsekvenser för den religiösa trons sätt att fungera i samhället. Olika religiösa grupper kräver plats och respekt i vårt gemensamma offentliga rum.

Parallellt med denna utveckling har temat religion under senare år spelat en mera framträdande roll i medier och offentligt liv. Vårens intensiva debatt i Svenska Dagbladet kring det så kallade Jesusmanifestet visade att frågan vem Jesus är fortfarande förmår väcka andarna till liv. Ett massmedialt intresse av alldeles särskilda mått tilldrog sig firandet av den heliga Birgittas sjuhundraårsminne. Birgittasystrar och kardinaler figurerade på tidningsdrakarnas förstasidor och programmen om Birgitta avlöste varandra i både radio och tv. En skämttecknare fångade in läget med sin seriestrip. Bilden visar ett par som sitter framför tv:n och suckar: ”Dom tjatar om Birgitta på varenda jävla kanal!”

Även om man inte bör dra för stora växlar på enstaka händelser går det inte att förneka att religion idag diskuteras offentligt på ett annat sätt än tidigare. Ett område av livet som förr betraktades som strikt privat och snarast lite pinsamt får åter nämnas vid namn. När tv-reportern från Aktuellt (12/8) intervjuade Sveriges Radios nyutnämnde vd gällde första frågan varken hans lönekrav eller hans policy för företagets framtid. Den gällde hans religiösa tro. 70-talets antireligiösa jargong i svenska massmedier kändes väldigt långt borta.

När enskilda människors privata tro skildras i massmedier sker det nästan alltid på ett respektfullt sätt. Kommer man däremot in på religionens roll i samhällsliv och politik blir det annat ljud i skällan. Religiös tro kan vara bra för privatlivet, men ute i samhället skapar den konflikter. Religionens plats i det mångkulturella samhället har visat sig vara en svår nöt att knäcka. Får en muslimsk programledare bära slöja i tv? Är religiösa friskolor en lämplig miljö för barn och ungdomar att uppfostras i? Ska påven lägga sig i om homosexuella ska kunna ingå civilrättsliga äktenskap och adoptera barn? När den religiösa tron på detta sätt får konsekvenser för utformandet av samhället uppfattas den snabbt som ett problem, inte som en tillgång.

Frågan om religionens roll i samhälle och politik diskuteras av religionshistorikern Christer Hedin i en artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet (25/7). Hans slutsats blir att religion kan vara bra i privatlivet, men att den bör hållas borta från politiken. Hedin skriver att det i väst sedan franska revolutionen ansetts ”som ett uttryck för demokrati och religionsfrihet att skilja mellan religion och politik. Det innebär att man inte hänvisar till Guds vilja i en politisk diskussion utan istället försöker argumentera förnuftigt.” Enligt Hedin kan man dock i våra dagar se ett trendbrott på denna punkt. Politiker som George W. Bush och Tony Blair hänvisar i sina politiska tal till Gud på ett sätt som inte har förekommit sedan första världskrigets dagar. Hedin varnar för farorna med denna utveckling och pläderar för en sekularism som ”innebär att religionen blir en privatsak”. Det demokratiska samhället förenas av förnuftet, men splittras av religionerna.

Hedins artikel uttrycker tankar som åtskilliga människor kan känna igen sig i. Många frågar sig hur man ska se på religionens roll i samhällslivet. Att religion kan skapa problem är obestridligt. Lika obestridligt är att västerlandets historia också är en historia om gränsdragningen mellan kyrkans och statens makt. Behovet att på något sätt reglera förhållandet mellan samhälle och religiösa samfund består. Men Hedins förslag till gränsdragning mellan religion och samhälle ger ingen lösning på frågorna. Hans resonemang bygger på att religion är något enbart privat och att tro och förnuft är varandras motsatser. Bägge premisserna är problematiska.

Religiös tro har aldrig varit en ren privatsak, annat än i tider av religiös förföljelse. Religiös tro manifesteras offentligt inte enbart i gemensamt gudstjänstfirande. Tron påverkar människors syn på moral och politik, den tar sig uttryck i musik, konst och litteratur. Den genomsyrar hela livet och tar sig uttryck i alla dimensioner av den mänskliga kulturen. En strikt uppdelning mellan det politiska och det religiösa är därför ogenomförbar. En sådan uppdelning förutsätter dessutom att de troende inte får hämta inspiration ur sin tro eller hänvisa till denna när de avgör vilka värden de vill främja genom sitt eget politiska engagemang som medborgare i samhället. Förutom att detta leder till ett demokratiskt dilemma innebär det också att man bortser från att religiösa övertygelser faktiskt ofta motiverar människors ställningstaganden i viktiga politiska frågor, till exempel när det gäller lagstiftning som berör människovärde och mänskliga rättigheter. (Jämför t.ex. de amerikanska jesuiternas dokument om abortfrågan på s. 50 i detta nummer av Signum.)

Hedins pessimistiska bild av religionens roll i politik och samhällsliv är ensidig och behöver kompletteras. Många av de värden som vårt demokratiska samhälle bygger på har sina rötter i religionen. Filosofen Jacques Maritain, en av de ledande tänkarna bakom FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, arbetade på FN-stadgan medvetet utifrån sin katolska tro. Hans övertygelse var att om människan inte ser sig som dyrbar i Guds ögon så kommer hon i längden heller inte att vara det i sina egna. Andra människor som haft religiös inspiration för sin politiska gärning är Mahatma Gandhi och Dag Hammarskjöld. De visar hur den religiösa tron kan lägga grunden för ett ethos och ett engagemang som världen inte har råd att undvara. Med den tyske filosofen Jürgen Habermas kan man fråga sig om det inte snarare är sekulariseringen som på sikt utgör det verkliga hotet mot grundläggande mänskliga värden. Ett samhälle som bortser från att människovärdet har sin grund i en transcendent verklighet riskerar att devalvera människan till ett ekonomiskt och biologiskt korttidsprojekt utan egenvärde. Att det finns sådana tendenser i vår tid går knappast att bestrida. Det kan visa sig att den religiösa tron förmedlar en värdegrund som det sekulära samhället inte kan ge sig självt, men som det inte klarar sig utan.

En anledning till att religion och politik bör hållas isär är enligt Hedin att religionen dispenserar människan från att använda sitt förnuft. Tanken är att den som hänvisar till Guds auktoritet inte behöver argumentera för sin ståndpunkt. Men religiös tro behöver inte vara en hämsko för förnuftet. Många troende är övertygade om att Gud har gett människan förnuftet för att hon ska använda sig av det så gott hon bara kan. De som tänker så ställer inte som Hedin tro och förnuft mot varandra. Även om religiös tro inte i första hand är en intellektuell angelägenhet så är den åtminstone också ett sätt att försöka begripa sig på det egna livet och tillvaron i stort. Religiös tro har inspirerat en stor del av mänsklighetens filosofiska och övriga intellektuella verksamhet. Bortser man från kristendomen är det omöjligt att förstå det västerländska tänkandets historia. Att reflektera över grunden till våra moraliska värden och att fråga efter livets mening är inte oförnuftigt – inte heller om det sker i religiösa sammanhang. Att argumentera för att människan har ett okränkbart värde eftersom hon är skapad till Guds avbild är inte nödvändigtvis ett dåligt eller irrationellt argument. Det ligger dessutom en fara i att propagera för tanken att religion och förnuft inte har med varandra att göra. Det skapar alibi för dem som hävdar att den religiösa tron är immun mot kritik från förnuftet. Att spela ut tro och förnuft mot varandra är oförnuftigt och till skada för både tro och förnuft.

Det är missvisande att beskriva sekularism som en neutral förnuftshållning, medan religiös tro framställs som subjektiv och godtycklig. Dels är sekularismens värderingar inte självevidenta för alla, dels lever det mänskliga förnuftet inte i ett vakuum, opåverkat av den egna tidens synsätt och värderingar. I förnuftets namn fick åtskilliga människor sätta livet till under franska revolutionen, och långt in i modern tid har många ansett det högst förnuftigt att skapa kommunistiska diktaturer, utveckla atombomber, bedriva rashygien och främja en industriell utveckling med oöverskådliga miljökatastrofer som följd. Varken förnuft eller religion är immuna mot missbruk. Och det är inte givet en gång för alla vilken av dem som missbrukas mest.

Precis som politiska övertygelser kan religiösa övertygelser användas för att få människor att sluta tänka själva och acceptera blind underkastelse. Och religion kan missbrukas av mäktiga statsmän som tar den till intäkt för att starta krig, även om påven och andra religiösa ledare protesterar. Men allt bör bedömas efter sitt rätta bruk, inte efter dess missbruk. Vad som krävs är urskiljningsförmåga. Religion kan vara på gott och ont, både i privatlivet och i samhällslivet. Det gäller att skilja agnarna från vetet. Men det är en uppgift som vi klarar sämre om vi skapar en vattendelare mellan tro och förnuft.

Vad vårt demokratiska mångkulturella samhälle behöver är varken munkavlar eller marginaliseringsstrategier. Att försöka hålla den religiösa tron borta från samhällslivet i övrigt bidrar till att den förvisas till ett ghetto där den lättare kan missbrukas. Och att avvisa tron från den rationella diskursens arena gör det omöjligt att påtala religiösa missbruk med hjälp av förnuftsargument. Inte heller hindrar man Bush från att instrumentalisera Gud för sina politiska syften genom att hänskjuta religionen till den rent privata sfären. Däremot kan hållbarheten i hans och andra politikers sätt att förstå den kristna tron bli föremål för kritisk prövning i en offentlig teologisk diskurs.

Vad det mångkulturella samhället behöver är en öppen dialog mellan olika sätt att tolka livet. I denna offentliga dialog hör också den religiösa tron hemma. Kanske visar det sig under samtalets gång att den religiösa tron faktiskt förmedlar värden som samhället i längden inte klarar sig utan. Måhända visar det sig också att det finns specifika missbruk av religionen som vi måste se upp med. I bägge fallen behöver vi tala om saken. Det gamla svenska tabut mot att tala om Gud offentligt är inget att vårda sig om.