Reformationstidens härjningar

Vår kunskap om vad som egentligen hände vid övergången från den medeltida katolska kyrkan i Sverige till bildandet av en reformatorisk nationalkyrka i en nationalstat har i år utvidgats. I Göteborg doktorerade Martin Berntson i maj på en avhandling om hur statsmakten – främst Gustav Vasa – med olika medel systematiskt gjorde slut på så gott som alla kloster och konvent som fanns i riket. Inom loppet av ungefär 25 år mellan 1526 och 1550 upphörde alla 46 kloster och konvent utom fyra i dåvarande Sverige, trots flera protester och tre formella uppror från befolkningen.

Berntson försöker beskriva händelserna så neutralt som möjligt. En viss sympati för ordensfolket kan dock ibland skymta fram. Han presenterar först alla ordnar med deras kloster och konvent och beskriver sedan statsmakten, dvs. kungen och dennes medarbetare men inte rikets ständer (s. 16), och dess agerande fram till Västerås riksdag 1527. På denna riksdag, som blev vändpunkten för ordenslivet i Sverige, fick kungen ständerna med sig för att börja inskränka tiggarbrödernas rörelsefrihet och internationella förbindelser samt ränteklostrens (och stiftens) ekonomiska tillgångar. I kapitel 4 berättas så hur genom tiggarförbudet tiggarordnarnas existens på administrativ väg omöjliggjordes och deras konvent avfolkades och övertogs av kungamakten, adeln eller stadsmagistraten. I kapitel 5 skildras ränteklostrens avfolkning via sekulär förvaltning av klostergods av fogdar och sedan förläning åt olika adelsmän eller medarbetare till kungen. Slutligen följer två kapitel med vissa principiella resonemang, det första om den teologiska diskussionen om klosterväsendet och en eventuell öppenhet redan på 1500-talet för ett evan-geliskt kommunitetsliv, det andra om protesterna mot klosterupplösningen och de motiv som angavs för deras betydelse i kyrkolivet.

Avhandlingen är överskådlig och relativt lätt-läst och ger ny kunskap om många detaljer och deras sammanhang som aldrig tidigare har framkommit. Läsaren får en mycket bra helhetsbild av förloppet. Boken är ett efterlängtat och utmärkt komplement till Åke Andréns beskrivning av den svenska kyrkohistorien i denna epok (del 3 i serien Sveriges kyrkohistoria) och Magnus Nymans bok om katolikernas reaktioner på Gustav Vasas förstörelse av den medeltida katolska kyrkan och skövling av dess religiösa arvegods (Magnus Nyman, Förlorarnas historia). Tyvärr saknas ett person- och platsregister, vilket gör det är svårt att följa vissa spår eller åter hitta konkreta uppgifter. Själv skulle jag också ha sammanfogat kap. 6.1 och kap. 7 till ett enda kapitel om de principiella resonemangen och först därefter behandlat kap. 6.2–7 om den vidare utecklingen.

Intressant är att se hur de reformatoriska tankarna klart intar en sekundär plats i händelseförloppet. Mellan raderna kan man läsa att kungen eller statsmakten i kriget mot den danske kungen som tydligt huvudsyfte hade att lägga beslag på kyrkans ekonomiska me-del och att isolera främst biskoparna och ordnarna från deras internationella förbindelser. Gustav Vasa använde vissa medarbetare som hade anammat Luthers tvåregementslära för att teologiskt försvara sina åtgärder. Det är alltså med rätta som dessa reformatoriska resonemang först behandlas i bokens två sista kapitel. Trots olika anklagelser är det också klart att tillståndet i ordnar-na inte var så dåligt som man ibland har trott, vilket protesterna visar. De exempel på missförhållanden som framhållits kan lätt tolkas som undantagen som bekräftar regeln. Däremot kan man kanske inte förneka att ordnar-na andligen var försvagade och inte gjorde tillräckligt motstånd mot kungens attacker. De var ett lätt byte för den rovlystne despoten.

Att teologin spelade en undanskymd roll kommer dessutom fram i kapitel 7 där Berntson behandlar tre nyckelord i protesterna mot kungens agerande, värnandet om ”kyrkans frihet”, hänvisningen till ”goda, gamla, kristliga sedvänjor” och behovet av ordnarnas ”Guds tjänst”. Särskilt det tredje ämnet skulle kunnat fördjupas genom koppling till de reformatoriska principerna sola gratia, sola fide, eftersom dessa principer går mot förtjänsttanken och ligger bakom en i reformatorernas ögon rätt gudstjänst. Men författaren gör inte denna koppling, därför att han inte hittar den i sitt material.

Det som jag mest av allt saknar är ett resonemang om Gustav Vasas trovärdighet. Lars Olof Larsson har i sin nyaste bok om Gustav Vasa (Lars Olof Larsson, Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?) entydigt slagit fast att kungen var en Macchiavellityp som inte brydde sig om sanningen och inte heller höll sina löften utan endast strävade efter makt och pengar. När man då analyserar kungens brev och argument, måste detta komma med i bedömningen, ifall man vill veta vad som faktiskt är sant eller vad som verkligen har hänt. Berntson gör det ibland men oftast framför han texterna som om kungens argument är likvärdiga med eller även starkare än det som sägs av de motståndare som protesterar mot kungens agerande. Karmeliten Poul Helgelsens klagomål uppfattas som ”tendentiösa” (s. 124), medan Olaus Petri eller kungen inte får sådana omdömen. Gustav Vasas registratur är en bra och nödvändig men ensidig källa. Avhandlingen i sin tur återger därmed trots alla informationer inte hela verkligheten.

Detta blir desto besvärligare eftersom vi tydligen har så litet historiskt material om hur de bortdrivna själva tänkte eller kände sig. Samtidigt som de historiska källorna återger besluten och diskussionerna om deras livsöden, är det märkligt hur tysta ordensmedlemmarna själva är. Författaren nämner några enstaka protester från deras sida, men för övrigt har han inte hittat något om hur de själva reagerade. Det är ju segraren som har skrivit historien genom att förstöra förlorarnas arkiv. I Danmark har åtminstone franciskanerna dokumenterat en del av händelserna genom Utdrivelsekrönikan och några stridsskrifter. Men i Sverige finns t.ex. den katolske professorn Peder Galles svar på Gustav Vasas frågor endast i den skrift där hans motståndare Olaus Petri bemöter Galles svar. Därigenom vet vi inte riktigt vad Galle själv egentligen skrev. Detta sägs tyvärr inte klart av Berntson (s. 191).

Eftersom jag har studerat franciskanernas bortdrivande kontrollerade jag särskilt kapitlet om tiggarordnarna. Jag kunde inte hitta några fel där, utom svagheten att inte genomskåda kungens ovan beskrivna motiv (s. 95 f.). Jag uppfattar det också som en eufemism att tala om effektivisering av fattig- och sjukvården, när omvälvningen först hade slagit sönder det rådande systemet (s. 99). Vid svaren på frågan om vad som hände med tiggarbröderna har författaren inte nämnt att ett flertal flydde utomlands (s. 107 f.). Bortsett från dessa små detaljer är kapitlet en trovärdig framställning av vad som hände.

Jag har för övrigt endast två kritiska anmärkningar mot några andra detaljer. På s. 131 sägs att tiggarbröderna skötte sina munkvigningar själva. De hade dock inga sådana vigningar, ty de var inte munkar i ordets egentliga bemärkelse. De avlade endast sina eviga löften i provinsialens eller kustodens händer. Vidare spekulerar författaren om möjligheten att statsmakten ville införa en ”evangelisk kommunitet” i Vadstena och Nådendal (s. 219–228). Men antydningarna till det är för svaga och kan snarare tolkas som en yttre anpassning i en tvångssituation än en inre strävan. De kvarvarande katolska nunnorna gjorde ju allt för att inte behöva följa kungens order och endast enskilda bröder tycktes ha blivit evan-geliska.

Trots dessa invändningar är avhandlingen som sagt väl värd att läsas och studeras. Den utgör ett stort steg framåt i vår kunskap om en avgränsad del av 1500-talets revolutionära händelser, klostrens och konventens upplösning genom statsmaktens åtgärder.