Välfärdssamhällets utförslöpa

”Något är fullständigt fel med vårt sätt att leva i dag. Under trettio år har vi gjort en dygd av strävan efter materiell egennytta. Och just denna strävan utgör faktiskt numera det enda som återstår av vår känsla för kollektiva mål.”

Med de bistra orden inleder Tony Judt sin sista bok Illa far landet. De sammanfattar det väsentliga i det budskap han vill förmedla. För att ge perspektiv på det som händer vår tid anknyter Judt till de offentliga samtal som har förts under tidigare perioder i västvärldens historia. Det var samtal om det gemensamma ansvaret, om samhället och dess institutioner, om vad som är rätt och orätt, vad mänsklig medkänsla och mänsklig värdighet kräver av oss och om hur ett gott samhälle bör vara format. Under senare decennier har det samtalet krympts ner till att handla om ett enda: hur säkra fortsatt ekonomisk tillväxt, hur säkra ökad produktivitet och lönsamhet, ökad konsumtion, ökade utdelningar. Det är de riktiga, de verkliga frågorna; sådant som rör ansvar och rättvisa kan man alltid ta upp senare, när man säkrat ett väl tilltaget överskott. Materiell egennytta, konsumism har blivit det kitt som håller ihop samhället. Och nästa år kommer vi att ha råd med ännu mer.

Tony Judt (1948–2010) var brittisk historiker och undervisade på olika universitet i både Europa och USA. Hans främsta intresseområde var europeisk efterkrigshistoria och hans verk Postwar: A History of Europe Since 1945 (2005) kommer antagligen att bli en klassiker. Han såg sig själv i första hand som lärare i samtidshistoria. I sin ungdom hade han en kort period varit engagerad i en marxistisk, sionistisk rörelse och arbetat på kibbutz i Israel. Det var idéer han snart hade gjort upp med för att senare i livet utveckla den syn på samhället, som i Europa kallas socialdemokratisk och i USA liberal, en syn som betonar ansvaret för det gemensamma i ett samhälle. Omkring år 2009 fick Judt diagnosen ALS och visste att han bara hade kort tid kvar att leva. Trogen sitt kall som lärare ägnade han sina sista månader åt att färdigställa Illa far landet. Det var hans plikt att för den unga generationen försöka formulera vad vi i dag har att lära av efterkrigstidens europeiska historia. Hans framställning kan i korthet sammanfattas så:

Efter andra världskriget var Europa förött. Städer, industrier och kommunikationer var utslagna, sönderbombade. Nöden och kaoset under de första efterkrigsåren hotade att på allvar underminera de sista resterna av människors tilltro till samhälleliga institutioner och politisk ledning. Men genom en rad politiska initiativ – bland annat inspirerade av Marshallhjälpen – lyckas man bemästra svårigheterna. Man kom igång med ett snabbt uppbyggnadsarbete och i Västeuropa var det värsta avhjälpt inom en tioårsperiod.

Västvärlden gick mot några gyllene decennier av växande välfärd. På båda sidor av Atlanten fortsatte man att bygga ut välfärdsstaten med omfattande trygghetssystem. För oss som växte upp under 1950- och 1960-talen var välfärden och tryggheten något självklart. Det var tingens naturliga ordning och det var bara för var och en att ta för sig i det stadigt ökande överflödet. Och nästa år kommer att bli ännu bättre.

Mitt i välfärden uppstår emellertid en politisk vänstervåg, som ges stora rubriker. Nyvänstern, studentvänster från 70-talet, gör spektakulär entré men avlöses under 80-talet av en effektiv politisk högervåg. Sådan är åtminstone den gängse framställningen: en vänstersväng som ersätts av en högersväng. Men det Judt betonar är kontinuiteten mellan dessa två rörelser. De har samma mål: att befria individen från det gemensamma.

Vänstervågen hade sitt ursprung i motståndet mot Frankrikes och USA:s postkoloniala krig och i solidaritet med folk i Tredje världen. Den övergick emellertid snart till en ungdomsrevolt mot det ”etablerade” välfärdssamhället och dess normer. Man anknöt ofta till en socialistisk retorik men ”befrielse” fick konsekvent försteg framför ”solidaritet”. Nyvänstern blev ”antiauktoritär” och en vehikel för narcissism. Var och en skulle förverkliga sig själv och sin egen särart. Men vänsterns betoning av individens befrielse från det etablerade får en konsekvent fortsättning i högerns marknadsliberala ideologi, som vill befria de ekonomiska krafterna från välfärdssamhällets kontroll. Att förverkliga sig är att berika sig.

I dag går det att se hur nyvänsterns befrielseideologi beredde mark för 80-talets ”satsa på dig själv!” Men medan vänstern i stort sett blev utan politisk betydelse, har marknadsliberala strömningar kunnat genomföra sitt program. Parollen ”befria er från det gemensamma, berika er!” har satt agendan för politiken under de senaste 30 åren. Man har i stor skala avreglerat, privatiserat, sålt ut samhällelig egendom i alla länder i Västvärlden. Privata vinstintressen skall ges fritt spelrum. Så får vi maximal produktivitet och garanterar en fortsatt tillväxt av det överflöd, som är vår enda garanti för samhällelig stabilitet. Konsumismen har ju blivit vår gemensamma livsstil. Och nästa år får vi råd till ännu mer.

Så länge det marknadsliberala konceptet fungerar är väl allt gott och väl, men, menar Judt, det finns åtminstone tre allvarliga problem, som gör att hela projektet är byggt på lösan sand.

För det första är föreställningar om en obegränsad tillväxt en illusion, en dröm vi snart kommer att vakna upp ur. Och det kan bli smärtsamt.

För det andra är de fria marknadskrafterna självförgörande utan någon form av samhällelig styrning. Ekonomer brukar hävda att marknaden är självsanerande. Men när en sanering leder till omfattande ekonomisk kollaps med svåra samhälleliga följdverkningar, då blir det hur som helst nödvändigt för statliga institutioner att gripa in och försöka rädda situationen.

Och för det tredje och kanske det viktigaste: i västvärlden har under de senaste trettio åren konsumtionen ökat, det materiella överflödet ökat och skillnaderna mellan fattiga och rika har också ökat. Och detta sista är väl en anledning till en fortsatt avveckling och utförsäljning av offentliga åtaganden. Ty de som själva har råd att betala sina sjukvårdskostnader, är inte intresserade av en offentligt finansierad vård; de som kan betala sina barns utbildning, anser att det är överflödigt med kostsamma, offentligt finansierade skolor. Och på samma sätt på område efter område och alltid med samma och enda motivering: det offentliga är olönsamt.

Tony Judt argumenterar ur ett socialdemokratiskt perspektiv men han ser det inte som sin uppgift att komma med en utarbetad plan för hur gränsen skall dras mellan privat och offentligt. Hans budskap är att det nu är hög tid att vi börjar föra ett verkligt samtal om det offentliga, om samhället och staten och statliga institutioner. Ett verkligt samtal betyder att allt inte automatiskt utvärderas i termer av lönsamhet utan att grunden för samtalet sätts av etiska överväganden: vad är rätt och vad är orätt, vilket ansvar har den enskilde för det gemensamma?

Det finns ett gammaltestamentligt patos i Judts budskap. Han varnar för vad som kan hända om vi inte ändrar vår livsstil. Ty om en gemensam förväntan på ökad konsumtion är det enda kittet i vårt samhälle, vad händer då när det kittet lossnar?