Islam på gott och ont

Den finlandssvenske författaren Johannes Salminen har i denna bok samlat tio essäer, av vilka tre tidigare har varit publicerade. Här sker nedslag i islams, Bysans och Europas historia på båda sidor av tusentalet. Ett viktigt syfte är att uppvisa hur historien rymmer både sådant som är grymt och frånstötande men också det som är skönt och tilltalande.

Att visa detta lyckas också författaren med. Lärt men ändå lättfattligt målas här upp ett antal scener från historien. Egypten och Venedig, mogulkejsarnas Indien och slaget vid Poitiers – ingen kan klaga på mångfalden. Ibland kanske en något större utförlighet i tecknandet av den historiska bakgrunden hade varit önskvärd. Även om intresset för historia sägs ha ökat, så innebär det inte att de grundläggande kunskaperna har gjort det.

Salminens i grunden positiva inställning till islam är tydlig. Den framkommer bland annat i skildringen av hur kalifen Omar i en sliten mantel och ridande på en kamel höll sitt intåg i det erövrade Jerusalem, varefter allmän religionstolerans kom att tillämpas. För judarna var detta en befrielse. Också för vissa kristna minoriteter innebar islams ankomst en lättnad.

Ett kapitel är ägnat islams svarta slavar. Om islam och slaveriet kan vi numera läsa i Dick Harrisons trebandsverk om den mänskliga ofrihetens historia, där islam upptar en stor plats. En detalj i Salminens framställning visar vikten av att se upp med vilken bibelöversättning man använder. Här citeras Höga visan 1:5 där det heter: ”Svart är jag, dock är jag täck, I Jerusalems döttrar.” Salminen kommenterar: ”Dock är här nyckelordet, som om hennes skönhet varit mot naturens ordning.” Men hebreiskan har här ingen adversativ konjunktion, endast det vanliga ordet för ”och”, och i Bibel 2000 översätts stället: ”Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.” Till författarens försvar skall sägas, att det finns andra moderna översättningar och kommentarer som har ”dock”. Men som stöd för att svart eller snarare solbränd hud ansågs som något fult i Bibeln duger det knappast.

Också på ett annat ställe kan ett frågetecken sättas. I essän om Venedig och islam kommer författaren in på Giordano Bruno, som av handelsrepubliken utlämnades till Rom och brändes på bål år 1600. Bruno beskrivs som ”en lika storkäftig som blixtrande begåvad exponent för den nya världsbilden i Galileis och Kopernikus anda”. Det är nog att göra honom väl modern. Att han accepterade den heliocentriska världsbilden berodde helt på hans religiösa idéer, grundade i den hermetiska traditionen. Bruno ville ha mer religion, inte mindre. ”Nutida forskning har satt in Brunos insatser i deras idéhistoriska sammanhang och gjort honom till en mystiker i den hermetiska traditionen, fjärran från den rationella matematisk-mekaniska världsbild som Galilei, Descartes och Newton förde till seger under 1600-talet” (Nationalencyklopedin). Det förringar naturligtvis inte tragedin på Campo di Fiori.

Inte heller dessa marginalnotiser förringar värdet av Johannes Salminens essäkonst.