De empiriska vetenskaperna vacklar glenn hægerstam

Antologin Bortom tro och vetande – tankar från en dialog kan läsas på minst tre olika sätt. Den kan ses som ett underlag för en fortsatt dialog mellan representanter för naturvetenskap och religion men också som en redogörelse för vad som sagts under ett antal samtal som hållits på Sigtunastiftelsen. Det är givetvis angeläget att bereda en god grund för fortsatta samtal mellan företrädare för vetenskap och företrädare för olika religioner, vilket kan vara av intresse för dem som berörs av sådana samtal. Det tredje sättet att läsa antologin borde däremot vara av intresse för en betydligt bredare läsekrets: den kan nämligen läsas som en skarp kritik mot en alltför naiv och oreflekterad tilltro till naturvetenskap. Detta är intressant eftersom den fundamentalistiska ateism, som allt mera breder ut sig, hämtar sina argument från en, på okunnighet och ologisk analys grundad, tro på naturvetenskapen. Det är i synnerhet tre av författarna som med skärpa angriper en sådan ytlig vetenskapstro. Det är Håkan Snellman som har varit professor i teoretisk elementarpartikelfysik vid KTH i Stockholm, det är Hans Liljenström som är biofysiker och professor vid SLU i Uppsala, och det är jesuitpatern Rainer Carls som är filosof och som har undervisat i matematisk logik i München.

Håkan Snellman på­minner oss om att naturvetenskapens mål alltid har varit att få makt över naturen. Det är därför lätt att inse varför samhällets makthavare via generöst ekonomiskt stöd prioriterar denna form av vetenskap framför andra. Men med ökad makt över naturen följer behovet av tydliga regler för utövandet av denna makt. Därför pekar han med oro på hur etiken fått en allt svagare ställning i och med att naturvetenskapens makt över naturen tilltagit. Seriösa forskare hävdar att vetenskapssamhället kritiskt måste granska sina intentioner, syften, mål och sin syn på grundläggande värden. Att försvagningen av etikens inflytande är relaterad till den empiriska forskningsmetodiken är uppenbart.

Det var fysiken som inledde de empiriska vetenskapernas segertåg under 1800-talet. I dag, mer än 100 år senare, är det revolutionerande upptäckter inom just fysiken som skakar den empiribaserade vetenskapens grundvalar. Den moderna fysiken visar nämligen att vetenskapen aldrig fullständigt återger sanningen. Målet är snarare att konstruera modeller av verkligheten, det vill säga ungerfärliga skisser av tillvarons materiella aspekter.

Hans Liljenström påminner oss om att syftet med de naturvetenskapliga modellerna är att förklara olika samband i den materiella delen av tillvaron. Problemet är emellertid att dessa modeller bygger på information som man genom tiderna inhämtat via sinnesorganen, vilka alla har begränsningar. Peter Århem, som är neurofysiolog och professor vid Karolinska Institutet, slår följaktligen fast att verkligheten inte fullständigt kan uppfattas med våra sinnen. Rainer Carls visar övertygande hur de kunskaper vi använder i uppbyggnaden av modellerna vilar på sådant vi läst och hört, alltså tron på auktoriteter. Det vill säga det som den eller den experten sagt eller det som stått skrivet i den för tillfället rekommenderade läroboken anses oreflekterat vara sant. Vidare är det så, att i det naturvetenskapliga projektet kan bara sådant accepteras som går att empiriskt testa. Men om det nu är så, att sinnesorganen förser oss med en icke helt tillförlitlig bild av verkligheten, då blir med nödvändighet också det som empiriskt testats osäkert. Dessutom kan modellbyggaren aldrig frigöra sig från subjektiva värderingar och personliga tolkningar. (Redan Nietzsche visste detta då han sa att ”fakta finns inte, bara tolkningar”). Att påstå att en observation är objektiv är således inte mycket mera än en illusion. Är det då meningsfullt att dela upp vår erfarenhet i sådant som är subjektivt och sådant som är objektivt? Nej, säger Mikael Kurkiala, kulturantropolog i Uppsala, ett sådant söndrande är diaboliskt!

Men fortfarande är det så att den empiribaserade naturvetenskapen – med undantag för modern fysik – anser sig kunna beskriva världen på ett objektivt sätt och anser att något annat angreppssätt inte behövs. Vidare anses sådant, som inte kan studeras objektivt, sakna relevans. Men Liljenström hävdar att naturvetenskapen snarare är intersubjektiv, eftersom man inom vetenskapssamhället strävar efter konsensus. Man kommer inte ifrån att det alltid är ett subjekt som vet något, och som dessutom är en del av en kultur, det vill säga det subjekt som vet står alltid i relation till något annat som vet något. Med andra ord, det mesta vi vet härstammar från någon annan och är således en form av auktoritetstro. Strindberg har uttryckt detta så: ”En generation, som haft mod att avskaffa Gud, att krossa stat och kyrka, samhälle och seder, böjer sig ännu för vetenskapen. Och i vetenskapen, där friheten borde härska, gällde lösen: Tro på auktoriteten eller dö.” Drar man ut konsekvenserna tvingas man inse att den empiribaserade vetenskapen i princip är ett trossystem, som inte nämnvärt skiljer sig från andra trossystem. Här anar man samma tankegångar som Paul Feyerabend formulerade i sin bok Wieder den Methodenzwang redan 1983.

Genom den utveckling som fysiken genomgick i 1900-talets början blev det uppenbart att den mekaniska världsbild som varit förhärskande sedan Cartesius inte längre var hållbar som utgångspunkt. Man fann att till exempel relativitets- och kvantteorierna var mera kompatibla med en icke-mekanisk världsbild. Samtidigt som dessa teorier tydligt visade på naturvetenskapens yttersta gränser, stod det också klart att det språk, som tidigare hade använts för att uttrycka egenskaper och samband inom fysiken, inte längre var helt användbart. (En exakt beskrivning av t.?ex. relativitets- och kvantteorierna kan naturligtvis förmedlas, men då uteslutande i matematisk form). Det visar sig att poesi, analogier och metaforer är mera adekvata för att kommunicera de nya fynden. I boken ger Ingrid Malm (präst i Sv. kyrkan och journalist) ett exempel på detta: ”Medan mystikerna talar om ’det ömsesidiga genomträngandet’ berättar fysikerna om hur atompartiklar, vågor och fält tränger in i varandra och existerar tillsammans.” Detta får konsekvenser för den materialism (metafysisk realism) som säger att verkligheten bara kan förklaras utifrån fysiken och att medvetandet är fysiska processer i nervsystemet: Vad menas med ”fysiska processer”?

Om nu, som Hans Liljenström påpekar, både religion och vetenskap bygger på övertygelse blir det svårt att genom hänvisning till naturvetenskapliga fynd avfärda filosofiska och teologiska teorier om till exempel tillvarons mening. De vetenskapliga modellerna kan möjligen svara på frågan hur men inte på frågan varför. När fysiker i den vetenskapliga frontlinjen ser hur den metafysiska realismen vacklar öppnas deras ögon mot en annan form av metafysik. Man ser med häpen förundran på skönheten i det man studerar. Man inser att den mänskliga existensen, ur vetenskaplig synvinkel, är fullständigt osannolik och ställer sig då frågan om vår närvaro i universum är en följd av slump eller avsikt. I grunden finns här ett religiöst förhållningssätt till detta med att inte förstå allt men att ana en mening. Om det finns en mening finns antagligen den Gud, som visserligen inte kan förklaras, men som ändå inte kan avvisas. Människans plats i denna metafysiska världsbild blir uppenbar då man inser att genom människan blir skapelsen medveten om sig själv.