Vandra varsamt in i den tysta natt

Mikaela Luthman: Om döendets vardag. Artos & Norma bokförlag 2023, 220 s.
Mikaela Luthman: Om döendets vardag. Artos & Norma bokförlag 2023, 220 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av TOMMIE OLOFSSON

Att boken Om döendets vardag handlar om döden framgår tydligt av titeln. Boken är skriven av överläkare Mikaela Luthman vid Stockholms sjukhem som har lång erfarenhet av arbete med svårt sjuka och döende människor. Boken belyser döden och döendet ur flera perspektiv men med tyngdpunkt på vården av döende. Medicinsk teori varvas med talrika exempel från hennes kliniska vardag. Temat uppfattar jag som angeläget då döendets konkreta innehåll ofta är obekant för gemene man och det obekanta kan ofta upplevas skrämmande. Ett fåtal förvärvar en större erfarenhet av döendet och författaren är en av dem.

Mikaela Luthman inleder med att konstatera att vi alla ska dö och att diskutera begreppet värdig död, som hon finner problematiskt, varför hon i stället förordar begreppet en god död. En god död definierar hon vara ”det som den palliativa vården eftersträvar, en död fri från smärta, ångest, andnöd och andra plågsamma symptom”. I kapitlet ”Hur dör vi i dag?” beskriver författaren var vi dör – huvudsakligen på sjukhus eller annan vårdinrättning – och en minoritet i hemmet, vilket författaren vill ändra på då undersökningar visat att än fler önskar dö hemma. Ett sätt är att fler erbjuds möjligheten att erhålla Avancerad Sjukvård i Hemmet (ASiH), det område som hon själv arbetar inom.

Ibland har man inom vården svårt att låta någon dö och i all välmening ”genomför man undersökningar [och behandlingar] som inte leder till annat än plåga för patienten”. Då dessa inte gagnar patienten bör man avstå från dem. Det är dock alltid av vikt att ”vara närvarande” – ”att vara nära, inte överge utan trösta och lindra oro och smärta” liksom ”att den som är sjuk får möjlighet till förberedelse och avsked”. Det är också viktigt att döden inom vården inte ses som ett misslyckande – ty den är naturlig och ibland ”en befrielse från ett svårt lidande”.

Hur dödens psykologiska stadier kan se ut skildras utifrån psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross generaliserande modell med fem stadier där första stadiet är förnekelse och det sista accepterande. Författarens erfarenhet är emellertid att psykosocialt och existentiellt ser ”döden väldigt olika ut eftersom vi i allmänhet dör som vi levat, det vill säga väldigt olika”. Däremot är kroppens dödsprocess väldigt lika och beskrivs i detalj. Trötthet är det vanligaste symptomet varför många döende ofta sover mycket. Majoriteten av oss kommer att dö ”den långsamma, förutsedda döden”, inte den plötsliga, och de flesta av oss dör i någon hjärt-kärl-sjukdom, näst vanligast är cancer. Författarens erfarenhet från pandemin var att ”många av dem som sades dö av covid-19 i själva verket dog i covid-19, deras tid var utmätt och covid puttade dem över kanten lite tidigare”.

Många uppger att de inte är rädda för döden men väl för vägen dit – för hur döendet kommer att gestalta sig. Ett sätt att hantera döden är att lära sig ars moriendi – konsten att dö – vilken beskrivs i den medeltida teologen och mystikern Jean Charlier de Gersons tappning. Den grundar sig i kristen tro och ritual, en tro som också Mikaela Luthman delar, men innehåller många för människan allmängiltiga aspekter för att kunna dö väl såsom behovet av förberedelse, försoning, tröst, tro och hopp samt möjlighet att ge och ta emot förlåtelse och kärlek. Mikaela Luthman skriver också att ”människan bör gestalta sitt liv så att hon inte behöver skämmas i dödens stund, inför Gud, inför sig själv och inför personer i sin omgivning”.

Författarens erfarenhet är att en religiös tro kan vara, men inte behöver vara, ett stöd under döendet. Ritualer för hur vi ska hantera döden och den döde har alltid funnits och är alltså viktiga. Mikaela Luthman är osäker på om hur mycket man talar om döden nuförtiden men konstaterar att den åtminstone är ständigt närvarande inom konst, litteratur och musik.

Vidare beskrivs vad palliativ vård är, dess syfte, vilka som får den, hur den har utvecklats och hur den är organiserad och bedrivs. Att den syftar till att vårda hela människan, såväl hennes medicinska, psykologiska, sociala som existentiella sidor, och skänka trygghet. Därefter tas olika symtom upp såsom smärta, ångest, andnöd, blodbrist, oförmåga att äta och dricka och hur samtliga framgångsrikt kan behandlas och lindras. Om symptomen kräver det kan palliativ sedering (ett slags narkos) ges den sista tiden före dödens inträde. Ett helt kapitel handlar om förlamningssjukdomen ALS. Där beskrivs att de flesta av de drabbade dör lugnt och stilla i sömnen (av koldioxidretention) och inte av kvävning, vilket många av okunnighet tror varför enstaka tillgriper dödshjälp.

Dödshjälp behandlas utförligt i boken. Definitioner på olika slags dödshjälp ges, modeller för dödshjälp beskrivs liksom argumenten för och emot dödshjälp. I vissa länder där dödshjälp införts har det successivt skett en glidning i vilka som erbjuds detta och allt fler sorters lidande av såväl fysisk som psykisk sort inkluderas, även demens. Författaren argumenterar mot dödshjälp oavsett om läkaren själv ger den dödande drogen (eutanasi) eller förmedlar den till patienten (läkarassisterat självmord).

Boken ger värdefull kunskap om döden, döendet och om hur vården av döende fun­gerar – inte minst hur den oftast kan hjälpa oss att dö utan lidande. En brist är att den är något spretig i sin breda ansats och att målgruppen är otydlig. Boken ger oss ändå kunskap om vilka behov den döende kan ha och vad som är viktigt för att den döende ska få en god död. Den ger också konkreta tips på hur man vårdar, förhåller sig till och bemöter döende. Även om vi inte kan bota någon, eller hindra döden, så kan vi alltid bidra med lindring och tröst liksom med tro, hopp och kärlek. Ars moriendi – konsten att dö – behöver vi alla hålla aktuell. Vi behöver reflektera över och förbereda oss för det oundvikliga – döden. Astrid Lindgren gjorde detta. I en intervju på sin ålders höst fick hon frågan om det var något hon absolut ville förmedla till sina medmänniskor och hon svarade – ”bli vän med döden”. Och vill du det, så rekommenderar jag dig att läsa den här boken.

 

Tommie Olofsson är verksamhetschef och överläkare vid Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Ur Signum nr 7/2023, s. 70–72.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Mikaela Luthman: Om döendets vardag. Artos & Norma bokförlag 2023, 220 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av TOMMIE OLOFSSON

Att boken Om döendets vardag handlar om döden framgår tydligt av titeln. Boken är skriven av överläkare Mikaela Luthman vid Stockholms sjukhem som har lång erfarenhet av arbete med svårt sjuka och döende människor. Boken belyser döden och döendet ur flera perspektiv men med tyngdpunkt på vården av döende. Medicinsk teori varvas med talrika exempel från hennes kliniska vardag. Temat uppfattar jag som angeläget då döendets konkreta innehåll ofta är obekant för gemene man och det obekanta kan ofta upplevas skrämmande. Ett fåtal förvärvar en större erfarenhet av döendet och författaren är en av dem.

Mikaela Luthman inleder med att konstatera att vi alla ska dö och att diskutera begreppet värdig död, som hon finner problematiskt, varför hon i stället förordar begreppet en god död. En god död definierar hon vara ”det som den palliativa vården eftersträvar, en död fri från smärta, ångest, andnöd och andra plågsamma symptom”. I kapitlet ”Hur dör vi i dag?” beskriver författaren var vi dör – huvudsakligen på sjukhus eller annan vårdinrättning – och en minoritet i hemmet, vilket författaren vill ändra på då undersökningar visat att än fler önskar dö hemma. Ett sätt är att fler erbjuds möjligheten att erhålla Avancerad Sjukvård i Hemmet (ASiH), det område som hon själv arbetar inom.

Ibland har man inom vården svårt att låta någon dö och i all välmening ”genomför man undersökningar [och behandlingar] som inte leder till annat än plåga för patienten”. Då dessa inte gagnar patienten bör man avstå från dem. Det är dock alltid av vikt att ”vara närvarande” – ”att vara nära, inte överge utan trösta och lindra oro och smärta” liksom ”att den som är sjuk får möjlighet till förberedelse och avsked”. Det är också viktigt att döden inom vården inte ses som ett misslyckande – ty den är naturlig och ibland ”en befrielse från ett svårt lidande”.

Hur dödens psykologiska stadier kan se ut skildras utifrån psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross generaliserande modell med fem stadier där första stadiet är förnekelse och det sista accepterande. Författarens erfarenhet är emellertid att psykosocialt och existentiellt ser ”döden väldigt olika ut eftersom vi i allmänhet dör som vi levat, det vill säga väldigt olika”. Däremot är kroppens dödsprocess väldigt lika och beskrivs i detalj. Trötthet är det vanligaste symptomet varför många döende ofta sover mycket. Majoriteten av oss kommer att dö ”den långsamma, förutsedda döden”, inte den plötsliga, och de flesta av oss dör i någon hjärt-kärl-sjukdom, näst vanligast är cancer. Författarens erfarenhet från pandemin var att ”många av dem som sades dö av covid-19 i själva verket dog i covid-19, deras tid var utmätt och covid puttade dem över kanten lite tidigare”.

Många uppger att de inte är rädda för döden men väl för vägen dit – för hur döendet kommer att gestalta sig. Ett sätt att hantera döden är att lära sig ars moriendi – konsten att dö – vilken beskrivs i den medeltida teologen och mystikern Jean Charlier de Gersons tappning. Den grundar sig i kristen tro och ritual, en tro som också Mikaela Luthman delar, men innehåller många för människan allmängiltiga aspekter för att kunna dö väl såsom behovet av förberedelse, försoning, tröst, tro och hopp samt möjlighet att ge och ta emot förlåtelse och kärlek. Mikaela Luthman skriver också att ”människan bör gestalta sitt liv så att hon inte behöver skämmas i dödens stund, inför Gud, inför sig själv och inför personer i sin omgivning”.

Författarens erfarenhet är att en religiös tro kan vara, men inte behöver vara, ett stöd under döendet. Ritualer för hur vi ska hantera döden och den döde har alltid funnits och är alltså viktiga. Mikaela Luthman är osäker på om hur mycket man talar om döden nuförtiden men konstaterar att den åtminstone är ständigt närvarande inom konst, litteratur och musik.

Vidare beskrivs vad palliativ vård är, dess syfte, vilka som får den, hur den har utvecklats och hur den är organiserad och bedrivs. Att den syftar till att vårda hela människan, såväl hennes medicinska, psykologiska, sociala som existentiella sidor, och skänka trygghet. Därefter tas olika symtom upp såsom smärta, ångest, andnöd, blodbrist, oförmåga att äta och dricka och hur samtliga framgångsrikt kan behandlas och lindras. Om symptomen kräver det kan palliativ sedering (ett slags narkos) ges den sista tiden före dödens inträde. Ett helt kapitel handlar om förlamningssjukdomen ALS. Där beskrivs att de flesta av de drabbade dör lugnt och stilla i sömnen (av koldioxidretention) och inte av kvävning, vilket många av okunnighet tror varför enstaka tillgriper dödshjälp.

Dödshjälp behandlas utförligt i boken. Definitioner på olika slags dödshjälp ges, modeller för dödshjälp beskrivs liksom argumenten för och emot dödshjälp. I vissa länder där dödshjälp införts har det successivt skett en glidning i vilka som erbjuds detta och allt fler sorters lidande av såväl fysisk som psykisk sort inkluderas, även demens. Författaren argumenterar mot dödshjälp oavsett om läkaren själv ger den dödande drogen (eutanasi) eller förmedlar den till patienten (läkarassisterat självmord).

Boken ger värdefull kunskap om döden, döendet och om hur vården av döende fun­gerar – inte minst hur den oftast kan hjälpa oss att dö utan lidande. En brist är att den är något spretig i sin breda ansats och att målgruppen är otydlig. Boken ger oss ändå kunskap om vilka behov den döende kan ha och vad som är viktigt för att den döende ska få en god död. Den ger också konkreta tips på hur man vårdar, förhåller sig till och bemöter döende. Även om vi inte kan bota någon, eller hindra döden, så kan vi alltid bidra med lindring och tröst liksom med tro, hopp och kärlek. Ars moriendi – konsten att dö – behöver vi alla hålla aktuell. Vi behöver reflektera över och förbereda oss för det oundvikliga – döden. Astrid Lindgren gjorde detta. I en intervju på sin ålders höst fick hon frågan om det var något hon absolut ville förmedla till sina medmänniskor och hon svarade – ”bli vän med döden”. Och vill du det, så rekommenderar jag dig att läsa den här boken.

 

Tommie Olofsson är verksamhetschef och överläkare vid Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Ur Signum nr 7/2023, s. 70–72.