Vidgning men ingen vändning

Vidgade perspektiv på lidandets problem. Red. Francis Jonbäck, Lina Langby och Oliver Li. Dialogos förlag 2022, 388 s.
Vidgade perspektiv på lidandets problem. Red. Francis Jonbäck, Lina Langby och Oliver Li. Dialogos förlag 2022, 388 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KIM SOLIN

Man behöver bara tänka på de senaste årens bestialiska och orättmätiga attacker och de påföljande krigen för att bli nedslagen över allt meningslöst lidande, över de mänskliga liv som går förlorade. Hur kan detta ske? Hur kan det tillåtas ske? Och någon frågar kanske hur Gud kan låta detta ske. Särskilt eftersom Gud ju ska vara både allsmäktig och allgod. Men att med sådant lidande för ögonen inlåta sig på teoretiska spekulationer om Guds och verklighetens beskaffenhet kan verka missriktat och kanske till och med omoraliskt. Är det inte något som går ordentligt snett om vi gör det? Bland andra den frågan som ställs i en ny antologi med titeln Vidgade perspektiv på lidandets problem, redigerad av religionsfilosoferna Francis Jonbäck, Lina Langby och Oliver Li, alla med anknytning till Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Det man brukar mena med lidandets problem är alltså svårigheten att få ihop det faktum att det alldeles uppenbart finns lidande i världen med Guds allmakt och allgodhet. För om Gud är allsmäktig och allgod, varför förhindrar Gud inte lidande? Det här gör tron motsägelsefull, med slutsatsen att en allsmäktig och allgod Gud inte kan samexi­stera med lidandet. Kanske måste man dra slutsatsen att denna så kallade teistiska Gud inte finns. En utväg kommer från modal logik och möjlig värld-semantik: det är möjligt att ”Gud har moraliskt goda skäl att tillåta lidande i världen” eller också är det så att det inte finns någon ”möjlig värld där männi­skor har fri vilja, men där det inte finns lidande”.

Även om då modala tekniker ska ha löst det logiska problemet – det råder ingen direkt motsägelse från modallogiskt håll – så återstår ändå det evidentiella lidandets problem. Eftersom det av allt att döma finns lidande i världen som inte är nödvändigt för att nå ett högre mål, och eftersom Guds exi­stens skulle innebära frånvaron av sådant lidande, så kan Gud inte existera. Man har hävdat att det kan finnas andra, starkare skäl för att tro på Guds existens. Och man har hittat argument för olika former av teodicéer, som till exempel att Gud tillåter lidande för att människan ska kunna ha en fri vilja och kunna utvecklas moraliskt. Det enligt redaktörerna mest uppmärksammande bemötandet är ändå det som kallas skeptisk teism: vi kan helt enkelt inte avgöra om till synes meningslöst lidande faktiskt är det eller inte. Det kan vara meningsfullt på ett sätt som är förborgat för oss, det kan också vara rent meningslöst – vi vet det inte, och kan inte dra några slutsatser.

Det här perspektivet kallar redaktörerna för traditionellt. Det kanske alltjämt är utgångspunkten i samtida analytisk religionsfilosofi, men i vilken mening är det traditionellt? Visst har de här frågorna diskuterats sedan antiken, men kontexten för till exempel Alvin Plantingas arbeten är nog 1900-talets universitetsfilosofi inom vilken den formella logiken var normativ för hur frågorna ställdes och diskuterades. I antiken ingick frågorna däremot i en genomgripande livsfilosofi, som Pierre Hadot och andra visat. Hur som helst, så presenterar antologins författare ett flertal alternativ till detta perspektiv.

Antologin inleds med en text av Toby Betenson som är vad man kunde kalla en antiteodicé. Huvudkritiken är att man för snabbt generaliserar lidandet och som följd behandlar till exempel tandläkarbesök och Förintelsen på samma sätt. Som om det bara vore fråga om en variation i kvantitet eller intensitet. Avgörande skillnader framträder när man uppmärksamt studerar olika former av lidande, inte minst genom vårt språkbruk. Eftersom man inte ser egenarterna i existentiellt lidande, deras sui generis-karaktär, så blir den tidstypiska teoretiska spekulationen tom. Ja, den teoretiska spekulationen kan till och med bli omoralisk eftersom den kan förblinda en från lidandets allvar. Genom att obekymrat ge sig hän åt sådan spekulation ökar man paradoxalt lidandet i världen.

Men detaljerade exempel och argument till trots, så är det som Betenson själv noterar inte alla som ser någon svårighet med den teoretiska spekulationen. Thomas Ekstrand och Francis Jonbäck hävdar till och med att det kan vara svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan teoretiska och existentiella problem, och de vill visa att Esaias Tegnér i sin dikt ”Mjältsjukan” använder sig av bland annat teodicéteoretiska grepp. Det är ett exempel, menar de, på hur teoretiska spekulationer om lidandets problem kan vara oss till hjälp i en svår situation, och de närmar sig kanske därför den antika traditionen. Men frågan är nu om Tegnér verkligen skriver teoretiskt på samma sätt som man gör i det rådande perspektivet. Lina Langbys välskrivna kapitel om feministisk kritik skildrar sensibelt olika omtolkningar av begreppen allvetande och allgod, och visar övertygande att man under det senaste seklet för oreflekterat utgått från en samtida påståendelogik (kapitlet väger också upp det något anmärkningsvärda förhållandet att endast två av bokens tretton medverkande är kvinnor).

Sammantaget förblir antologin ändå stadigt en del av det förra seklets paradigm, inom vilket den formella logiken alltså fick en normerande roll för hur frågorna ställdes och besvarades. De kritiska betraktelserna vidgar måhända inriktningen men vänder den inte direkt mot ett livsfilosofiskt håll.

En av filosofins svåraste uppgifter är att bedöma när något är blott sken och när det är äkta. Sokrates bekymmer med sofisterna var att de lärde folk att argumentera för vad som helst, sofistikerat och med framgång i debatt och i att sporra diskussion, förvisso, men utan den äkthet som krävs för att växa i uppmärksamhet, förståelse och vishet. Hur avgör vi när ett samtal om lidande och ondska är äkta? Vidgade perspektiv kan kanske bistå oss i det avgörandet.

 

Kim Solin är docent i filosofi vid Helsingfors universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 68–70.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Vidgade perspektiv på lidandets problem. Red. Francis Jonbäck, Lina Langby och Oliver Li. Dialogos förlag 2022, 388 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KIM SOLIN

Man behöver bara tänka på de senaste årens bestialiska och orättmätiga attacker och de påföljande krigen för att bli nedslagen över allt meningslöst lidande, över de mänskliga liv som går förlorade. Hur kan detta ske? Hur kan det tillåtas ske? Och någon frågar kanske hur Gud kan låta detta ske. Särskilt eftersom Gud ju ska vara både allsmäktig och allgod. Men att med sådant lidande för ögonen inlåta sig på teoretiska spekulationer om Guds och verklighetens beskaffenhet kan verka missriktat och kanske till och med omoraliskt. Är det inte något som går ordentligt snett om vi gör det? Bland andra den frågan som ställs i en ny antologi med titeln Vidgade perspektiv på lidandets problem, redigerad av religionsfilosoferna Francis Jonbäck, Lina Langby och Oliver Li, alla med anknytning till Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Det man brukar mena med lidandets problem är alltså svårigheten att få ihop det faktum att det alldeles uppenbart finns lidande i världen med Guds allmakt och allgodhet. För om Gud är allsmäktig och allgod, varför förhindrar Gud inte lidande? Det här gör tron motsägelsefull, med slutsatsen att en allsmäktig och allgod Gud inte kan samexi­stera med lidandet. Kanske måste man dra slutsatsen att denna så kallade teistiska Gud inte finns. En utväg kommer från modal logik och möjlig värld-semantik: det är möjligt att ”Gud har moraliskt goda skäl att tillåta lidande i världen” eller också är det så att det inte finns någon ”möjlig värld där männi­skor har fri vilja, men där det inte finns lidande”.

Även om då modala tekniker ska ha löst det logiska problemet – det råder ingen direkt motsägelse från modallogiskt håll – så återstår ändå det evidentiella lidandets problem. Eftersom det av allt att döma finns lidande i världen som inte är nödvändigt för att nå ett högre mål, och eftersom Guds exi­stens skulle innebära frånvaron av sådant lidande, så kan Gud inte existera. Man har hävdat att det kan finnas andra, starkare skäl för att tro på Guds existens. Och man har hittat argument för olika former av teodicéer, som till exempel att Gud tillåter lidande för att människan ska kunna ha en fri vilja och kunna utvecklas moraliskt. Det enligt redaktörerna mest uppmärksammande bemötandet är ändå det som kallas skeptisk teism: vi kan helt enkelt inte avgöra om till synes meningslöst lidande faktiskt är det eller inte. Det kan vara meningsfullt på ett sätt som är förborgat för oss, det kan också vara rent meningslöst – vi vet det inte, och kan inte dra några slutsatser.

Det här perspektivet kallar redaktörerna för traditionellt. Det kanske alltjämt är utgångspunkten i samtida analytisk religionsfilosofi, men i vilken mening är det traditionellt? Visst har de här frågorna diskuterats sedan antiken, men kontexten för till exempel Alvin Plantingas arbeten är nog 1900-talets universitetsfilosofi inom vilken den formella logiken var normativ för hur frågorna ställdes och diskuterades. I antiken ingick frågorna däremot i en genomgripande livsfilosofi, som Pierre Hadot och andra visat. Hur som helst, så presenterar antologins författare ett flertal alternativ till detta perspektiv.

Antologin inleds med en text av Toby Betenson som är vad man kunde kalla en antiteodicé. Huvudkritiken är att man för snabbt generaliserar lidandet och som följd behandlar till exempel tandläkarbesök och Förintelsen på samma sätt. Som om det bara vore fråga om en variation i kvantitet eller intensitet. Avgörande skillnader framträder när man uppmärksamt studerar olika former av lidande, inte minst genom vårt språkbruk. Eftersom man inte ser egenarterna i existentiellt lidande, deras sui generis-karaktär, så blir den tidstypiska teoretiska spekulationen tom. Ja, den teoretiska spekulationen kan till och med bli omoralisk eftersom den kan förblinda en från lidandets allvar. Genom att obekymrat ge sig hän åt sådan spekulation ökar man paradoxalt lidandet i världen.

Men detaljerade exempel och argument till trots, så är det som Betenson själv noterar inte alla som ser någon svårighet med den teoretiska spekulationen. Thomas Ekstrand och Francis Jonbäck hävdar till och med att det kan vara svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan teoretiska och existentiella problem, och de vill visa att Esaias Tegnér i sin dikt ”Mjältsjukan” använder sig av bland annat teodicéteoretiska grepp. Det är ett exempel, menar de, på hur teoretiska spekulationer om lidandets problem kan vara oss till hjälp i en svår situation, och de närmar sig kanske därför den antika traditionen. Men frågan är nu om Tegnér verkligen skriver teoretiskt på samma sätt som man gör i det rådande perspektivet. Lina Langbys välskrivna kapitel om feministisk kritik skildrar sensibelt olika omtolkningar av begreppen allvetande och allgod, och visar övertygande att man under det senaste seklet för oreflekterat utgått från en samtida påståendelogik (kapitlet väger också upp det något anmärkningsvärda förhållandet att endast två av bokens tretton medverkande är kvinnor).

Sammantaget förblir antologin ändå stadigt en del av det förra seklets paradigm, inom vilket den formella logiken alltså fick en normerande roll för hur frågorna ställdes och besvarades. De kritiska betraktelserna vidgar måhända inriktningen men vänder den inte direkt mot ett livsfilosofiskt håll.

En av filosofins svåraste uppgifter är att bedöma när något är blott sken och när det är äkta. Sokrates bekymmer med sofisterna var att de lärde folk att argumentera för vad som helst, sofistikerat och med framgång i debatt och i att sporra diskussion, förvisso, men utan den äkthet som krävs för att växa i uppmärksamhet, förståelse och vishet. Hur avgör vi när ett samtal om lidande och ondska är äkta? Vidgade perspektiv kan kanske bistå oss i det avgörandet.

 

Kim Solin är docent i filosofi vid Helsingfors universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 68–70.