Dödssynder i nytolkning

Dödssynderna i vår tid. Jenny Björkman (red.). Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadams förlag 2023, ca 290 s.
Dödssynderna i vår tid. Jenny Björkman (red.). Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadams förlag 2023, ca 290 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av STEN HIDAL

”Det finns synd som leder till döden. Det är inte sådan synd jag menar när jag säger att man skall be för dem som begår sådana synder” (1 Joh 5:36b). Men skriva om den får man, och nu har Riksbankens Jubileumsfond försett oss med en läsvärd sammanställning av hur dessa synder kan förstås i vår tid.

Det var påven Gregorius den store som för 1 500 år sedan gav oss den kanoniska listan på dessa synder: avund, frosseri, girighet, högmod, kättja, lättja och vrede. Finns det någon anledning att intressera sig för dem i våra dagar – mer än utanför en snäv krets av teologiskt inriktade etiker? När Vatikanen 2008 lanserade sju kompletterande dödssynder var det för att ge ökad vikt åt den kollektiva dimensionen och för att anpassa synderna till den globala verkligheten. Författarna till de sju essäer som nu skall behandlas har utgått från den traditionella listan, men sökt anpassa den till nya tider. Resultatet har blivit lyckat.

Det går inte att här lyfta fram allt, utan jag får nöja mig med några iakttagelser. Den enda teologen bland författarna är Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap i Göteborg. På hans lott har fallit avunden, ”den kallaste av dödssynder”. Han ensam inleder med en principiell reflektion över vad synd är. Just avunden kännetecknas då mer av att vara en fatal relationsstörning än en specifik handling.

Inte minst intressant är att Sigurdson lyfter fram den akademiska miljön i detta sammanhang. Den utgör en utmärkt grogrund för avundsjuka ”just för att det finns utrymme för att dölja sin avund under täckmanteln av nödvändig konkurrens och vetenskaplig objektivitet”.

Bland övriga bidragsgivare kan nämnas Jesper Roine, som skriver om girighet under rubriken För samhällets bästa? Han är professor i nationalekonomi och ser girigheten i ett idéhistoriskt perspektiv, där namn som Max Weber och Adam Smith spelar en viktig roll.

Konsthistorikern Mårten Snickare spårar sin dödssynd, högmodet, både i kolonialismen och det koloniala arv som han menar präglar dagens Sverige. Perspektivet är dock balanserat: ”Det europeiska 1600-talet var förvisso en tid av maktfullkomlighet och brutal kolonisering – en tid av högmod. Men det var också en tid av förundran och epistemologisk kris.”

Lättjan behandlas av Lynn Åkesson, professor i etnologi vid Lunds universitet. Hennes essä är kanske mer än någon annan också inriktad på individen, något som annars lätt tappas bort i det globala perspektivet. Här ses lättjan genom ett prisma av sopor och avfall. De giftiga sopbergen växer i takt med vår lättja – vad skall vi göra åt det?

Ett i sanning högaktuellt ämne behandlas av sociologen Christoffer Edling och historikern Jenny Björkman: den våldsbejakande extremismen. De tar sin utgångspunkt i Iliadens första rader, om vreden som brann hos peliden Akilles. Finns det en legitim vrede? Det vill nog ingen förneka, men den vrede vi nu ser exploateras av olika gäng och ”firmor” är en helt annan sak. Här sätts den in i sitt sammanhang.

Slutligen några ord om bokens yttre. Vi får sju häften, alla på omkring femtio sidor, försedda med en inledning och ibland utrustade med noter och litteratur. De förvaras i en läckert formgiven kassett och kan alla läsas var för sig. Alltså en idealisk lektyr på bussen. Makadams förlag har all heder av detta, och Riksbankens Jubileumsfond har tillsammans med författarna all heder av innehållet. Måtte det finnas många läsare.

 

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 67–68.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dödssynderna i vår tid. Jenny Björkman (red.). Riksbankens Jubileumsfond i samarbete med Makadams förlag 2023, ca 290 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av STEN HIDAL

”Det finns synd som leder till döden. Det är inte sådan synd jag menar när jag säger att man skall be för dem som begår sådana synder” (1 Joh 5:36b). Men skriva om den får man, och nu har Riksbankens Jubileumsfond försett oss med en läsvärd sammanställning av hur dessa synder kan förstås i vår tid.

Det var påven Gregorius den store som för 1 500 år sedan gav oss den kanoniska listan på dessa synder: avund, frosseri, girighet, högmod, kättja, lättja och vrede. Finns det någon anledning att intressera sig för dem i våra dagar – mer än utanför en snäv krets av teologiskt inriktade etiker? När Vatikanen 2008 lanserade sju kompletterande dödssynder var det för att ge ökad vikt åt den kollektiva dimensionen och för att anpassa synderna till den globala verkligheten. Författarna till de sju essäer som nu skall behandlas har utgått från den traditionella listan, men sökt anpassa den till nya tider. Resultatet har blivit lyckat.

Det går inte att här lyfta fram allt, utan jag får nöja mig med några iakttagelser. Den enda teologen bland författarna är Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap i Göteborg. På hans lott har fallit avunden, ”den kallaste av dödssynder”. Han ensam inleder med en principiell reflektion över vad synd är. Just avunden kännetecknas då mer av att vara en fatal relationsstörning än en specifik handling.

Inte minst intressant är att Sigurdson lyfter fram den akademiska miljön i detta sammanhang. Den utgör en utmärkt grogrund för avundsjuka ”just för att det finns utrymme för att dölja sin avund under täckmanteln av nödvändig konkurrens och vetenskaplig objektivitet”.

Bland övriga bidragsgivare kan nämnas Jesper Roine, som skriver om girighet under rubriken För samhällets bästa? Han är professor i nationalekonomi och ser girigheten i ett idéhistoriskt perspektiv, där namn som Max Weber och Adam Smith spelar en viktig roll.

Konsthistorikern Mårten Snickare spårar sin dödssynd, högmodet, både i kolonialismen och det koloniala arv som han menar präglar dagens Sverige. Perspektivet är dock balanserat: ”Det europeiska 1600-talet var förvisso en tid av maktfullkomlighet och brutal kolonisering – en tid av högmod. Men det var också en tid av förundran och epistemologisk kris.”

Lättjan behandlas av Lynn Åkesson, professor i etnologi vid Lunds universitet. Hennes essä är kanske mer än någon annan också inriktad på individen, något som annars lätt tappas bort i det globala perspektivet. Här ses lättjan genom ett prisma av sopor och avfall. De giftiga sopbergen växer i takt med vår lättja – vad skall vi göra åt det?

Ett i sanning högaktuellt ämne behandlas av sociologen Christoffer Edling och historikern Jenny Björkman: den våldsbejakande extremismen. De tar sin utgångspunkt i Iliadens första rader, om vreden som brann hos peliden Akilles. Finns det en legitim vrede? Det vill nog ingen förneka, men den vrede vi nu ser exploateras av olika gäng och ”firmor” är en helt annan sak. Här sätts den in i sitt sammanhang.

Slutligen några ord om bokens yttre. Vi får sju häften, alla på omkring femtio sidor, försedda med en inledning och ibland utrustade med noter och litteratur. De förvaras i en läckert formgiven kassett och kan alla läsas var för sig. Alltså en idealisk lektyr på bussen. Makadams förlag har all heder av detta, och Riksbankens Jubileumsfond har tillsammans med författarna all heder av innehållet. Måtte det finnas många läsare.

 

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 67–68.