Flerstämmigt om ringens värld

John Sjögren: Jordens sång. Essäer om Tolkiens tankevärld. Fri Tanke 2023, 196 s.; Ringens återkomst. Texter om Tolkien. Judith Kiros, John Sjögren m. fl. Norstedts 2023, 136 s.
John Sjögren: Jordens sång. Essäer om Tolkiens tankevärld. Fri Tanke 2023, 196 s.; Ringens återkomst. Texter om Tolkien. Judith Kiros, John Sjögren m. fl. Norstedts 2023, 136 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FLORENCE VILÉN

Den mest älskade och frivilligt lästa berättelsen i vår tid är förmodligen den stora sagoromanen om ringarnas herre, och det på goda grunder. I större delen av sitt liv ägnade Tolkien, filolog inom det fornengelska området, sin snålt tillmätta fritid åt att ge form åt sina heroiska fantasier. Inspirationen kom från många håll, och den värld han skapade har många undertoner och historiska djup. Särskilt de nyskapade språken har fängslat många läsare, och den tros- och tankevärld som ligger under hela den stora berättelsen har kommenterats med iver och växlande skarpsinne. En av dem som inför femtioårsminnet av Tolkiens död 1973 har haft möjlighet att samla blandade tankar i ämnet på tryck är John Sjögren, som bland annat driver Signumpodden. Jordens Sång, som titeln lyder, är enligt undertiteln Essäer om Tolkiens tankevärld. Sju författare delar på utrymmet i en annan nyutkommen bok, Ringens återkomst. Texter om Tolkien.

Först kanske en översikt över det disparata materialet i Tolkiens produktion. Största delen trycktes postumt och består till stor del av fragment och varianter av en handfull motiv. Under hans livstid kom först en barnbok, 1937, om hobbiten Bilbo (The Hobbit, or There and back again) och långt senare i tre delar på 1950-talet The Lord of the Rings, i den första svenska översättningen Sagan om Ringen, i den andra Ringarnas Herre. När den så småningom hade blivit en överväldigande framgång – vilket tog sin rundliga tid – talades det mycket om hans verkliga storverk som gick under namnet Silmarillion. När det äntligen trycktes, postumt, 1977, i redigerad form visade det sig vara aldrig avslutade berättelser från skilda perioder av hans skapade värld, en på flera sätt svårläst besvikelse för många beundrare. Tolkiens favoritson, Christopher, uppmuntrades dock att ge ut mer av faderns anteckningar i ämnet, närmare originalen. Tolkien tycks aldrig ha kastat några av sina tusentals papper, som därmed kan fortsätta att inspirera.

Detta innebär också att många tankegångar endast finns som kortfattade skisser eller infall. Han var inte en systematisk privatteolog eller moralisk tänkare utan snarare en man förtrollad av språkens möjligheter, särskilt de språk han själv skapat, och detta under ett långt liv. Detta förklarar också varför olika kritiker har kunnat fästa sig vid inbördes helt skilda ämnen.

Med utgångspunkt i ofta generösa citat från enstaka scener behandlar John Sjögren honom som en teologisk filosof och jämför valda tankar med många föregångare och samtida i den västliga traditionen, från Aristoteles och Thomas av Aquino till Sartre och Beckett. Här betonas den starkt levande naturen, ondskans styrka och inneboende svaghet, skönhetens samhörighet med det sanna och det rätta, ett hopp bortom förnuftets beräkningar, vägen genom underjord och död till förvandling och räddning, hemkomstens skilda mål och andra suggestiva ämnen. En central roll får en av de få avslutade texterna (fastän den aldrig blev litterärt färdigslipad), den stora skapelsemyten som också gett boken dess titel. Skaparen ger sina medhjälpare en musik att variera och föra vidare, och den blir upphovet till den fysiska världen. Grunden är katolsk fromhet, så självfallen att den aldrig behöver markeras särskilt. Detta är ett genomgående tema hos Sjögren och väl värt att noteras.

Sjögren tar upp alla de stora frågorna om ont och gott, liv och död, och jämför alltså Tolkiens funderingar och litterära scener med en rad tänkare som arbetade så att säga på heltid. I Ringens återkomst erbjuder däremot de sex andra författarna en splittrad bild, utifrån personliga sympatier och intressen. Jerry Määttä inleder med hur skräckupplevelserna under första världskriget för alltid färgade Tolkien och ser hans skrivande som en psykotisk reaktion. Också Judith Kiros tar fasta på smärtan och framför allt depressionen i berättelserna, med tonvikt på en sen skiss om en åldrande kvinna och hennes omöjliga kärlek till en alv, som genom sin natur har ett nästan obegränsat liv att se fram emot. Maja Hagerman går igenom hur olika politiska inriktningar tolkat Ringen utifrån sina egna värderingar. Lättsamt kåserande är Finn Zetterholms skildring av hur hans far gjorde den första försvenskningen av The Hobbit, under titeln Hompen. Inger Edelfeldt beskriver sin ungdoms hängivna illustrationer av Tolkiens verk, med särskild känsla för Gollum. Även här skriver John Sjögren, nu om Evangeliet enligt Tolkien. Nathan Hamelberg slutligen går utförligt igenom musikens och sångens centrala roll i berättelsen och förenar sin uppmärksamma kunskap med en starkt förmedlad känsla av den egna upplevelsen.

Det finns alltså mycket att fundera över, främst för den som mest associerar Tolkien med den grovt förenklade populariseringen hos de framgångsrika äventyrsfilmerna där man särskilt kan sakna de raffinerade psykologiska perspektiven hos författaren. För den som inte gillar fantasy (sagoroman) som genre kan det kanske vara intressant att se hur mycket djup det ändå finns plats för där. För den som till äventyrs vill gå längre in i textförståelse finns det för övrigt en ständigt växande seriös akademisk litteratur i ämnet.

Det största värdet ligger väl i att stimulera läsaren att tänka efter själv, att läsa och läsa om och uppmärksamt lägga märke till sina egna reaktioner. På den övergivna ön med en enda bok skulle Ringen räcka länge!

 

Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 65–67.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
John Sjögren: Jordens sång. Essäer om Tolkiens tankevärld. Fri Tanke 2023, 196 s.; Ringens återkomst. Texter om Tolkien. Judith Kiros, John Sjögren m. fl. Norstedts 2023, 136 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av FLORENCE VILÉN

Den mest älskade och frivilligt lästa berättelsen i vår tid är förmodligen den stora sagoromanen om ringarnas herre, och det på goda grunder. I större delen av sitt liv ägnade Tolkien, filolog inom det fornengelska området, sin snålt tillmätta fritid åt att ge form åt sina heroiska fantasier. Inspirationen kom från många håll, och den värld han skapade har många undertoner och historiska djup. Särskilt de nyskapade språken har fängslat många läsare, och den tros- och tankevärld som ligger under hela den stora berättelsen har kommenterats med iver och växlande skarpsinne. En av dem som inför femtioårsminnet av Tolkiens död 1973 har haft möjlighet att samla blandade tankar i ämnet på tryck är John Sjögren, som bland annat driver Signumpodden. Jordens Sång, som titeln lyder, är enligt undertiteln Essäer om Tolkiens tankevärld. Sju författare delar på utrymmet i en annan nyutkommen bok, Ringens återkomst. Texter om Tolkien.

Först kanske en översikt över det disparata materialet i Tolkiens produktion. Största delen trycktes postumt och består till stor del av fragment och varianter av en handfull motiv. Under hans livstid kom först en barnbok, 1937, om hobbiten Bilbo (The Hobbit, or There and back again) och långt senare i tre delar på 1950-talet The Lord of the Rings, i den första svenska översättningen Sagan om Ringen, i den andra Ringarnas Herre. När den så småningom hade blivit en överväldigande framgång – vilket tog sin rundliga tid – talades det mycket om hans verkliga storverk som gick under namnet Silmarillion. När det äntligen trycktes, postumt, 1977, i redigerad form visade det sig vara aldrig avslutade berättelser från skilda perioder av hans skapade värld, en på flera sätt svårläst besvikelse för många beundrare. Tolkiens favoritson, Christopher, uppmuntrades dock att ge ut mer av faderns anteckningar i ämnet, närmare originalen. Tolkien tycks aldrig ha kastat några av sina tusentals papper, som därmed kan fortsätta att inspirera.

Detta innebär också att många tankegångar endast finns som kortfattade skisser eller infall. Han var inte en systematisk privatteolog eller moralisk tänkare utan snarare en man förtrollad av språkens möjligheter, särskilt de språk han själv skapat, och detta under ett långt liv. Detta förklarar också varför olika kritiker har kunnat fästa sig vid inbördes helt skilda ämnen.

Med utgångspunkt i ofta generösa citat från enstaka scener behandlar John Sjögren honom som en teologisk filosof och jämför valda tankar med många föregångare och samtida i den västliga traditionen, från Aristoteles och Thomas av Aquino till Sartre och Beckett. Här betonas den starkt levande naturen, ondskans styrka och inneboende svaghet, skönhetens samhörighet med det sanna och det rätta, ett hopp bortom förnuftets beräkningar, vägen genom underjord och död till förvandling och räddning, hemkomstens skilda mål och andra suggestiva ämnen. En central roll får en av de få avslutade texterna (fastän den aldrig blev litterärt färdigslipad), den stora skapelsemyten som också gett boken dess titel. Skaparen ger sina medhjälpare en musik att variera och föra vidare, och den blir upphovet till den fysiska världen. Grunden är katolsk fromhet, så självfallen att den aldrig behöver markeras särskilt. Detta är ett genomgående tema hos Sjögren och väl värt att noteras.

Sjögren tar upp alla de stora frågorna om ont och gott, liv och död, och jämför alltså Tolkiens funderingar och litterära scener med en rad tänkare som arbetade så att säga på heltid. I Ringens återkomst erbjuder däremot de sex andra författarna en splittrad bild, utifrån personliga sympatier och intressen. Jerry Määttä inleder med hur skräckupplevelserna under första världskriget för alltid färgade Tolkien och ser hans skrivande som en psykotisk reaktion. Också Judith Kiros tar fasta på smärtan och framför allt depressionen i berättelserna, med tonvikt på en sen skiss om en åldrande kvinna och hennes omöjliga kärlek till en alv, som genom sin natur har ett nästan obegränsat liv att se fram emot. Maja Hagerman går igenom hur olika politiska inriktningar tolkat Ringen utifrån sina egna värderingar. Lättsamt kåserande är Finn Zetterholms skildring av hur hans far gjorde den första försvenskningen av The Hobbit, under titeln Hompen. Inger Edelfeldt beskriver sin ungdoms hängivna illustrationer av Tolkiens verk, med särskild känsla för Gollum. Även här skriver John Sjögren, nu om Evangeliet enligt Tolkien. Nathan Hamelberg slutligen går utförligt igenom musikens och sångens centrala roll i berättelsen och förenar sin uppmärksamma kunskap med en starkt förmedlad känsla av den egna upplevelsen.

Det finns alltså mycket att fundera över, främst för den som mest associerar Tolkien med den grovt förenklade populariseringen hos de framgångsrika äventyrsfilmerna där man särskilt kan sakna de raffinerade psykologiska perspektiven hos författaren. För den som inte gillar fantasy (sagoroman) som genre kan det kanske vara intressant att se hur mycket djup det ändå finns plats för där. För den som till äventyrs vill gå längre in i textförståelse finns det för övrigt en ständigt växande seriös akademisk litteratur i ämnet.

Det största värdet ligger väl i att stimulera läsaren att tänka efter själv, att läsa och läsa om och uppmärksamt lägga märke till sina egna reaktioner. På den övergivna ön med en enda bok skulle Ringen räcka länge!

 

Florence Vilén är fil. lic. i religionshistoria vid Stockholms universitet.

Ur Signum nr 7/2023, s. 65–67.