Vandringar i Japan

Vägen är ett centralt motiv i asiatisk spiritualitet. Tänk bara på Tao, Vägen, och de japanska do, vägarna, t.ex. zen-vägen, te-vägen osv. Att utöva en religion i Asien är att följa en väg och att befinna sig på vandring. Vägen är också ett ledmotiv i flera bemärkelser i norrmannen Notto R. Thelles bok Vem kan stoppa vinden? I de olika avsnitten får läsaren följa författarens personliga vandring från uppbrottet ur den norska, trygga, lutherska miljön till ett omtumlande och utmanande religionsmöte i Japan, där mycket i den nedärvda tron sätts på spel men där erfarenheterna faktiskt för fram till vad författaren kallar ”en större tro”. Notto R. Thelle var i Japan i sexton år som missionär i Karl Ludvig Reichelts (1877–1952) fotspår. Större delen av den tiden var han knuten till Institutet för Studier av Japansk Religion i Kyoto. Han är numera professor i ekumenik och missionsteologi vid Oslo universitet.

Undertiteln på boken är ”Vandringar i gränslandet mellan Öst & Väst”, och det Thelle förmedlar är just hur ”Buddhavägen” och ”Kristusvägen” möts i den japanska miljön. Det finns i och för sig en uppsjö av litteratur som behandlar detta ämne, men det specifika och sympatiska i Thelles bok är kanske – förutom den norska bakgrunden – den enkla, lättillgängliga framställningen och den mänskliga värmen. Det som behandlas är egentligen stora missiologiska problemkomplex som t.ex. intrareligiös dialog, inkulturation, religionsteologi, japansk identitet i konflikt med västerländsk kristendom osv. Författaren avstår emellertid från abstrakta resonemang om dessa ting och beskriver istället vad det handlar om genom att kort och enkelt berätta om möten med människor och vänner i Japan. Mänsklig vänskap och kärlek till en annan kultur finns med som en underström i boken. Det sägs också inledningsvis att de korta kapitlen kan läsas som ”en sorts kärleksbrev, tankar och förtroliga meddelanden…” Man skall nog inte tolka detta enbart känslomässigt utan det bottnar i en teologi som är universell och gränsöverskridande. Det kommer bl.a. fram i slutavsnittet ”Mot en större tro”, som handlar om upptäckten av att Jesus Kristus är närvarande i Österns gränsland. Det universella perspektivet, förmågan att upptäcka tillbedjan under oväntade former och att se släktskap mellan stillhetens människor i olika kulturer, tider och traditioner känns faktiskt stundom som konkreta exempel på vad som sägs i vissa katolska dokument, fastän texterna, som alltså härrör från en norsk lutheran, säkert inte tillkommit i någon sådan avsikt.

Vad man skulle kunna anmärka på ifråga om innehållet är att det handlar så mycket om buddhismen och så lite om shinto, som ju också i hög grad präglat japansk religiositet, men det är ju å andra sidan inte möjligt att skriva om allt på drygt 100 sidor.

Det finns några skönhetsfläckar och tryckfel, som kanske bör noteras inför en eventuell andra upplaga – i Norge, där boken publicerades 1991, har den nu utkommit i fyra upplagor. ”Dogan” på s. 50 bör väl vara ”Dogen”, Soto-skolans grundare. Ett par bibelreferenser har inte helt och hållet harmoniserats med den svenska översättningen. Slutet av ”vi lever, rör oss og er til” på s. 43, måste förstås vara ”och är till”. (Apg 17:28) ”Annas”, översteprästen på s. 80, skrivs ju på svenska ”Hannas”. (Luk 3:2)

I övrigt har den anonyme översättaren lyckats väl, och dessa små detaljer förtar inte det sympatiska helhetsintrycket av denna norska Japan-bok, som i den svenska översättningen också försetts med ett tilltalande omslag – en japansk landskapsmålning.