Från Nordens första kristna tid

Sällan har så många böcker om Nordens kristnande getts ut i Sverige inom ett år (se Signum 1997:1 och 8). Men det finns alltjämt mer att rapportera. Tillsammans med de stora översikterna kommer det ut skrifter där enskilda personer eller orter behandlas.

Helgonet i Nidaros är en vackert illustrerad volym med uppsatser om S:t Olav (eller Olof) och hans kult i Norden. Olav Haraldsson blev inte bara Norges skyddshelgon. Inte minst genom vallfärderna till Nidaros blev han ett känt och ofta åkallat helgon i hela Norden, och hans bild finns i många svenska kyrkor. I en skånsk sockenkyrka blev Olavskulten så central att kyrkan fick hans namn och än idag heter S:t Olof. Här tronar helgonkungen i koret och håller en replik av den löstagbara yxa som man brukade stryka sig med mot allehanda åkommor.

Boken är nog det första samlade verket om Olav på svenska. (Symposievolymen St. Olav som gavs ut i Acta Visbyensia 1981 har likheter med denna men är helt och hållet på tyska.) Legend och historisk verklighet, kult och konst och inte minst pilgrimskulturen får här en utförlig och sakkunnig behandling. Vad som saknas är Olavs legendariska vistelse på Gotland som behandlades i flera uppsatser i Visbyboken.

Det är inte lätt att ur denna rikedom välja ett särskilt bidrag. Själv har jag intresserat mig för Ingrid Lundegårdhs uppsats, där Uppsala domkyrkas tre skyddshelgon behandlas: S:t Erik, S:t Lars och S:t Olof. I ett påvebrev från 1232 nämns Laurentius som domkyrkans enda patronus, men 1268 heter det att kyrkan är uppförd åt S:t Erik och S:t Lars. Den ursprungliga domkyrkan (i Gamla Uppsala) var sannolikt en Laurentiuskyrka, men dit fördes också Erik den heliges ben, och den ökande kulten av martyrkungen ledde till att han också uppfattades som en kyrkans patronus. Detta fick officiell status i samband med att ärkebiskopssätet på 1270-talet flyttades från Gamla Uppsala till Östra Aros och bidrog till att förstärka den svenska kungamakten.

Hur kom då Olav in i bilden? Ärkestiftet omfattade hela Norrland, men där hade man sedan gammalt sina närmaste förbindelser med Nidaros. Från mitten av 1200-talet betalade man också den så kallade Olavsskatten. För ärkestiftet var det angeläget att knyta Norrland närmare till Uppsala, och 1314 krävde man att Olavsskatten skulle betalas till Uppsala, där man också hade inrättat ett särskilt altare för helgonet. Vid någon tidpunkt, som tydligen inte är helt klar, har S:t Olof också blivit domkyrkans tredje skyddspatron.

Mest fascinerande av de många Olavsbilderna är kanske den bysantinska målning som återfinns på en kolonn i Födelsekyrkan i Betlehem. Den är utförd på 1150-talet, kanske i samband med att Nidaros blev ärkebiskopssäte 1152, och vittnar om de många pilgrimskontakter som vid denna tid fanns mellan Norden och Det heliga landet.

Ett av Sveriges mest okända helgon är den heliga Anna av Novgorod (eller Ryssland), det vill säga Olof Skötkonungs dotter Ingegerd. Hon var samtida med Olav Haraldsson som enligt Snorre skall ha friat till henne. Ingegerd giftes bort med kung Jaroslav den vise i Novgorod och fick namnet Irene. Efter makens död gick hon i kloster och tog sig namnet Anna, och under det namnet räknas hon alltjämt till den ortodoxa kyrkans helgon. Om henne har arkeologen Rune Edberg skrivit en liten populär bok, där en hel del av källorna refereras, dock utan några ansatser till källkritik.

Vad som framför allt intresserar är de nära förbindelserna mellan nordiska och slaviska kungahus, något som är väl känt men otillräckligt utforskat. Olof Skötkonungs mor var sannolikt en polsk prinsessa, hans gemål tillhörde de vendiska obodriterna, och Ingegerd blev som nämnt rysk furstinna. Storfursten Vladimir i Kiev (Jaroslavs far) tillhörde en halvt nordisk ätt, vilket framgår av bland annat namnskicket. Rimligen bör man i de nordiska kungahusen ha talat något slaviskt språk tämligen flytande, och de slaviska språken hade vid den här tiden inte glidit så långt ifrån varandra som senare. Dessa nordisk-slaviska kontakter är värda en mera fördjupad forskning i framtiden.

En av Olof Skötkonungs insatser var grundandet av Sigtuna. Om stadens äldsta historia har vi få uppgifter i litterära källor, och våra kunskaper grundar sig på myntning och arkeologiska fynd. Stort uppseende fick den lilla biskopskyrka från 1100-talet som för några år sedan grävdes ut i museets trädgård. Sex andra stenkyrkor anlades i en lång rad längs stadens norra gräns: S:t Per, S:t Nikolaus, S:t Lars och S:t Olof samt två kyrkor vars namn vi inte känner. I Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna finns en bild av Sigtuna där man ser två ruiner, kallade Templum S. Erici respektive S. Bartholomei. Kan detta återge minnen av de anonyma kyrkornas verkliga namn?

Om dessa ting skriver museichefen Sten Tesch initierat i en minnesskrift med anledning av dominikankonventets och Mariakyrkans 750-årsjubileum. Inte minst viktigt är hans ifrågasättande av Sigtunas påstådda nedgång efter den estniska plundringen 1187. Biskopssätet hade på 1130-talet flyttats till Gamla Uppsala, men så sent som 1215–16 gavs ett påvligt tillstånd att återföra det till Sigtuna. Så blev nu inte fallet, men det visar att Sigtuna ännu vid den tiden var en betydande stad, något som bekräftades 1247 då dominikanerna förlade sitt konvent hit. Man önskar gärna att Sigtunas tidiga historia kan bli ytterligare klarlagd.