Högläsaren

Ett till synes slitet kärleksmotiv förbinds med otaliga utmanande frågeställningar kring moral och psykologi i den flerfaldigt prisbelönade tyske författaren Bernhard Schlinks idéroman Högläsaren (Der Vorleser, 1995). Den 53-årige Schlink – tillika verksam som jurist i Bonn och Berlin – har på ett övertygande vis gripit sig an det mödosamma företaget att utan effekter eller sentimentalitet gestalta en kärlekstörstande människas långa väg mot rening och försoning.

I textens absoluta förgrund står visserligen nationens och de enskilda individernas skuld efter judeförintelsen, men motiven löper i skilda, inte sällan överraskande, riktningar. Också tidsskikten ligger nära varandra, tätt sammanflätade av outplånliga bilder ur både privata och offentliga arkiv. Skuldfrågan problematiseras när författaren på ett för den tyska rannsakningslitteraturen ovanligt tankestimulerande sätt belyser vilka begränsade handlingsalternativ de ansvariga hade att välja emellan.

Bokens inledande (och mycket förtätade) avsnitt rör sig emellertid uteslutande om stormig lidelse. Den manlige berättaren skildrar här hur han i tonåren råkade möta en 36-årig kvinna, som raskt blev hans personliga älskarinna. Till deras regelbundna, på vissa ritualer baserade sammankomster kom efter hand även litteraturen att höra. Pojken, eller ynglingen, läser högt inför denna obildade, vetgiriga Hanna (som sedermera visar sig vara analfabet). Samvaron förgrenar sig. Till och med sprickorna får relationen att djupna. De båda uthärdar varandras brister under ungefär ett år.

Långt senare möts de i domstolen. Tillsammans med en handfull övriga kvinnor sitter Hanna anklagad för nazistiska förbrytelser. Hon skall under kriget ha tjänstgjort som ordningsvakt i ett utrotningsläger. Hon bestrider inte på någon punkt anklagelserna. Skamsen inför oförmågan att läsa och skriva påtar hon sig dessutom ansvaret för brott som hon inte kan ha begått. Gradvis framkommer att hennes roll inbegripit humanitärt deltagande med offren – och att hon, så långt ramarna nu sträckte sig, sökt lindra de utsattas värsta plågor.

Efter hand breddas porträttet av henne ytterligare. Nya perspektiv öppnar sig när berättaren liftar över gränsen för att besöka koncentrationsläger. Minnet av den till livstids fängelse dömda (och av medåtalade bespottade) aktiveras starkt då han i egenskap av nyutexaminerad jurist ringar in omständigheterna kring lägervakternas positioner. Utforskandet bilder en dubbel resa mot det förflutna. Med sin egen attityd kommer kvinnas forne kavaljer emellertid sämre till tals: ”Jag ville bäggedera: förstå och fördöma.”

Av skuld eller medkänsla (eller bådadera) sänder den i sinom tid yrkesverksamme rättshistorikern så småningom kvinnan ett antal kassettband, på vilka han läst in verk av speciellt utvalda diktare. Försändelserna når hennes cell. Vid något tillfälle skriver Hanna ett tackkort, så att han förstår att hon nu lärt sig att läsa och skriva. På detta sätt hålls lågan brinnande tills hon efter arton i fängelse släpps ut i det fria – och det oväntade steg som då genast följer.

Trots blygsamt format känns Högläsaren som ett tämligen omfångsrikt verk. De täta destillerade raderna sväller, griper tag, fattar eld. Läsaren blir delaktig i skeendet – och ställs inför de besvärliga valmöjligheter som författaren ständigt närmar sig.

Hjälten serverar knappast några färdiga lösningar, varken om sin egen roll eller om den kvinna för vilken fängelset efter en tid kom att förete vissa likheter med den klostervärld som hon i grunden tycks ha sökt sig till. Men han är stark nog att bekänna sin osäkerhet och sina svagheter – måhända tack vare vanan att mitt i känslostormarna sätta lit till ett sakligt intellekt, en klinisk ådra som dock aldrig blir kallare än verkligheten så som han upplever den.