Dagbok från Dresden

Det saknas verkligen inte skildringar av livet i Tredje riket. Vad som hittills i viss mån har saknats är skildringar av hur judiska akademiker hade det. Dessa antingen flydde landet medan tid var eller gick under före krigsslutet. Mycket få av dem kan ha haft möjlighet att uppleva hela Tredje riket inifrån. Och ännu färre – om ens någon – skildrade detta liv dag för dag, timme för timme, i en detaljerad dagbok. Men en sådan fanns det, och mer än trettio år efter hans död har nu dagböckerna publicerats. De visar sig vara ett unikt och skakande dokument, Victor Klemperer, Ich will Zeugnis ablegen bis zum letzten. Tagebücher 1933–1941, 1942–1945.

Victor Klemperer – kusin till den åtminstone hittills mera kände dirigenten Otto Klemperer – levde mellan åren 1881 och 1960. Han föddes i Berlin, där fadern var rabbin i en reformförsamling. Klemperer övergick i unga år till kristendomen i protestantisk form, och kom att konfronteras med sitt judiska arv först efter 1933 och då i tvångsmässiga former. Han ägnade sig åt romanska språk, särskilt fransk 1700-talslitteratur (arbeten om bl a Montesquieu) och blev professor vid tekniska högskolan i Dresden. Han gifte sig med Eva Schlemmer, framstående pianist. Paret hade inga barn, vilket skulle visa sig vara en välsignelse.

Så långt en vanlig akademisk karriär utan större utmärkelse i Tyskland (att vara professor vid en teknisk högskola var inte att jämföra med de ”riktiga” universiteten). Men allt kom att förändras genom det nazistiska maktövertagandet 1933. Till en början fick Klemperer fortsätta sin tjänst i sin egenskap av ”frontkämpe” från första världskriget, men 1935 avsattes han (liksom alla judar i statlig tjänst) med en liten pension. Paret hade just flyttat till ett eget hus i en by utanför Dresden och var i större behov av pengar än vanligt. Men trakasserierna i övrigt var ännu måttliga, och Klemperer kunde till och med ta körkort och köpa en (tydligen ganska livsfarlig) bil, med vilken utflykter kunde göras. Deras ariska vänner avbröt med få undantag umgänget med dem.

I och med krigsutbrottet förändrades läget drastiskt. Klemperers beordrades att lämna sitt hus och flytta in i Dresden till ett judehus, där de fick disponera ett par rum. Nu kommer ständiga besök av Gestapo som utvecklas till pogromer i det mindre formatet. Judestjärnan blir obligatorisk, utegångstiden minskas, maten blir sämre. Att Klemperers alls klarar sig beror till stor del på att Eva kan röra sig fritt. Bland de många porträtt som dagboken ger lyser bilden av Eva Klemperer med särskild glans. Hon hade när som helst kunnat ta ut skilsmässa och skaffa sig en så bekväm tillvaro som kriget medgav. Men hon valde att trofast stå vid sin makes sida och dela hans strapatser. Maken svarar med stor tillgivenhet och läser högt för sin neurasteniska fru tills hon kan somna, ibland timmar i sträck. Tillvaron utvecklas allt mer till en ständig jakt efter potatis. Båda Klemperers är inbitna rökare; också här blir det problem. Och till sist: judar får inte ha katt, och de båda älskade katterna måste avlivas.

Det är en nästan ohygglig skärpa i den bild som ges av det dagliga livet i Dresden under kriget. De hundratals inskränkningarna av det mest småaktiga slag för judarna redovisas samvetsgrant. Skräcken som griper husets invånare varje gång en bil stannar utanför: det kan var Gestapo. Trakasserierna kulminerar när den tyska krigslyckan står i zenit: 1942 är det värsta året.

Men Klemperer redovisar också det som håller livsmodet uppe. Dit hör inte minst alla uppmuntrande ord i det förstulna som han får av vanliga tyskar. ”Vänta bara något år till, så är vi av med förbrytarna!” – efter en hälsning som denna (framförd i viskande ton) skyndar den gamle professorn glatt hem och dagen har blivit litet ljusare. Intressant nog är det nästan endast barn som kastar glåpord efter honom – där syns hur snabbt indoktrineringen kunde gå. Och så har han kvar en del av sina böcker, de är en tröst. Det vetenskapliga arbetet i romanistik fick dock avbrytas, när judar blev portförbjudna på biblioteken.

Men tidningar har han tillgång till, likaså böcker som Mein Kampf. Nu vidtar det arbete som håller uppe modet under resten av kriget: att skriva en bok om diktaturens språk. Klemperer är filolog med varje fiber i sin varelse. Han samlar med järnflit material till sin bok, plöjer genom tidningar och böcker på jakt efter nya ord och nya användningar av gamla ord. Det är ett språksociologiskt projekt genomfört under de mest vidriga yttre förhållanden. Efter kriget kunde boken komma ut: Lingua tertii imperii – Notizbuch eines Philologen (1947). En gång noterar han att den vanliga infinitivformen hos Goebbels är tuen i stället för tun. Tänk att orka göra sådana observationer när Gestapo när som helst kan störta in i rummet!

Men framför allt för han dagbok. Ark efter ark fylls dagligen med en svårläst piktur. Här noteras allt, bokstavligen allt. Klemperer är helt enkelt lysande som författare, och det är inte att undra över att de tillsammans mer än 1 500 sidorna (och då är ändå en hel del uteslutet) har gått ut i många upplagor i Tyskland och redan översatts till ett tiotal språk. Dagboken blir till den balansstav med vars hjälp han tar sig genom de förfärliga åren. Allt eftersom den växer fram tar hans hustru med sig arken till en kvinnlig läkare utanför Dresden som med risk för sitt eget liv vid eventuell upptäckt förvarar dem. Dagboken tar inte upp samtidshistorien mer än i den mån Dresden påverkas. Naturligtvis noteras växlingarna på krigsfronten, men detta är inte det viktiga. Det är först de allierade bombningarna av Dresden i februari 1945 som helt förändrar scenen på mer än ett sätt. Tidigare hade den vackra staden vid Elbe förskonats från luftkriget, men på en enda natt utplånas den helt. För Klemperers innebar det, paradoxalt nog, början till friheten. De överlever bombningen, och när de står vid Elbes strand och ser ut över det brinnande infernot tar fru Klemperer fram en kniv och sprätter bort judestjärnan från makens rock. Sedan börjar en resa i etapper västerut till Bayern – ironiskt nog hamnar de till slut i ett område som var bland de sista att intas av de allierade i maj 1945. Märkligt nog fungerade tågen hjälpligt vid denna tid, och de kunde ta in hos vänner på olika orter. När dagboken slutar, i juni 1945, har paret just återkommit till Dresden.

Redan som en samtidsskildring är dagböckerna av stort intresse, men framför allt är de ett mänskligt dokument av en sådan storslagenhet, att de otaliga sidorna med akademisk prosa läses i en snabb takt. Inte så att Klemperer höjer sig till en tragisk stil. Tvärtom, han är nästan olidligt självcentrerad. Nästan allt handlar om honom och hans fru. Att de andra judarna försvinner en efter en till Theresienstadt noteras i förbigående – ibland inte utan viss belåtenhet eftersom han då brukar få ärva böcker. Vad som skedde i de egentliga koncentrationslägren visste man inte, men rykten gick. Klemprerers enorma egocentricitet är naturligtvis en överlevnadsstrategi, men hindrar honom att söka intala tröst och mod i dem som klarar sig sämre.

Klemperer och religionen vorde värd ett eget kapitel. Att bli kristen var för honom liktydigt att bli tysk, helt och fullt. Att det blev protestantismen verkar närmast ha berott på tillfälligheter. Någon kyrkgång noteras aldrig och skulle efter maktövertagandet också ha ställt sig svårt. I dagboken noteras ofta hur den katolska kyrkan utsätts för trakasserier. Klemperer ger i mycket intryck av att vara en sekulariserad akademiker, för vilken den gamla tyska idealismen fortfarande levde och hade tagit kyrkans plats. Här ser dagboksförfattaren en stor uppgift: någon måste försvara Goethe och Schiller.

Att med denna bakgrund tvingas in i en judisk församling och dagligen med judestjärnan visa en etnisk tillhörighet som aldrig betytt något för honom, det måste ha varit mycket svårt. En sak är klar: Klemperer avskyr sionismen lika mycket som nazismen. Ja, de båda är för honom till stora delar parallella fenomen. Här talar en sekulariserad och assimilerad judendom av ett slag som knappast finns längre, i varje fall inte i Europa. Men den är intressant att lära känna.

När vi tar farväl av professorsparet Klemperer har de i juni 1945 just kommit tillbaka till Dresden. Där skall den idoge dagboksförfattaren snart åter tillträda den tjänst som han avsattes från tio år tidigare. Där avlider han 1960 (hans fru dog redan 1951). Han har genom sitt livsverk lärt oss något väsentligt om vad uthållighetens gåva kan betyda.