Vänner i Jesu sällskap

I god tid till 450-årsjubileet av S:t Ignatius död (1491–1556) har Laura Petris bok Ignatius av Loyola – en bok om att hjälpa själar kommit ut, språkligt lätt moderniserad i en pocketutgåva på Artos förlag. Den första upplagan utkom postumt 1963. I det nyskrivna förordet skriver jesuitpater Ulf Jonsson att denna bok tillsammans med självbio-grafin Pilgrimens berättelse är den bästa framställning som vi har på svenska om helgonet. Det är av flera skäl lätt att instämma i ett sådant omdöme. Bokens innehåll är betydligt mer omfattande än vad titeln utlovar. Förutom Ignatius biografi ges en livfull skildring av renässansens och reformationstidens kyrkohistoria. Därtill kommer en beskrivning av motreformationens försök att restaurera den katolska kyrkan och påvedömet och den viktiga roll Ignatius och hans orden spelade i detta skede. Det spanska samhälle som ordensgrundaren växte upp i, den spanska anda som omgav honom i den turbulenta politiska situationen, utgör den fond mot vilken personen Ignatius tecknas. Läsaren får också ta del av målande berättelser om livet i Paris och i Rom. Ett helt kapitel ägnas åt den förste missionären i Jesu sällskap, Frans Xavier. Här får man följa denne på den strapatsrika färden till Indien och vistelsen där och i Japan. Grundandet av Jesu sällskap, dess sociala och andliga verksamhet och tillkomsten av ordens konstitutioner beskrivs också levande och utförligt.

För att få ett djupare perspektiv på själva framställningen om Ignatius kan det vara befogat att nämna några ord om bokens författare. Laura Petri (1879–1959) blev student i Halmstad och anslöt sig tidigt till Frälsningsarmén. Hon blev officer där och tjänstgjorde som föreståndare för arméns räddningshem för prostituerade i Stockholm under en längre period. Så småningom bröt hon med Frälsningsarmén och begärde avsked som officer, anförande skälet att hon inte längre kunde acceptera det hon benämnde kadaverdisciplinen i rörelsen. Hon var en flitig författare och skrev böcker bland annat om Frälsningsarméns svenska portalgestalt Hanna Ouchterlony och om metodismens engelska grundare John Wesley. Hon gjorde också en akademisk karriär även om vägen dit var en smula krokig. 1920 tog hon ut sin fil. lic. och disputerade året därpå i Lund med en religionsvetenskaplig studie om Frälsningsarmén. Avhandlingen underkändes med en rösts övervikt. Men denna kvinna lät sig inte hejdas utan återkom redan 1925, då hon erövrade filosofie doktorsgraden med ytterligare en avhandling, denna gång om den engelska salvationismens kvinnliga pionjär Catherine Booth.

När Laura Petri skriver om den helige Ignatius gör hon detta utifrån den förförståelse som hennes livserfarenhet och studier gett henne. I vissa avseenden betraktar hon alltså Ignatius genom sina glasögon från Frälsningsarmén. Hon observerar till exempel de gemensamma drag som finns i betonandet av boten och den personliga omvändelsen, i armén konkretiserat av botbänken. Men hon glider lätt förbi den sakramentala karaktären i bikten, avlösningen i kraft av ämbetets vigningsuppdrag. Man möter inte heller någon direkt uttalad förståelse för den katolska och apostoliska enheten i kyrkan, som Ignatius så enträget höll fast vid med det högtidliga löftet om trohet mot påven. Denna linje företräddes ju också bland renässansens framstående humanister som till exempel Erasmus Rotterdamus (ca 1469–1536) och Thomas More (1478–1535), för vilka den gemenskap som kyrkan utgjorde var ett överordnat värde. Men det bör också påpekas, att inte en skugga av den misstänksamhet och ibland fräna kritik, som jesuitorden och dess grundare normalt utsattes för i Laura Petris samtid, möter oss i hennes Ignatiusbiografi. I ett kompendium, som var kurslitteratur för teologistudenter vid den tid då Laura Petris bok utkom, kan man till exempel läsa följande omdöme om Ignatius Andliga övningara: ”en genialt metodisk självsuggestion med kadaverlydnad som mål.” Beträffande jesuitorden får man där också veta att dess ”innersta är politiken: att utbreda påvekyrkans välde”. Och: ”Under motreformationen var orden den mest betydande källan till att återuppväcka och stärka det katolska självmedvetandet och härskarsjukan.” I en teologisk miljö präglad av en så bristfällig förståelse för Ignatius liv och verk måste man verkligen betrakta Laura Petris skildring som ytterst insiktsfull. Uppenbart finner hon i Ignatius en andlig frände.

Det är detta andliga släktskap som gör biografin levande och fängslande och därför så läsvärd. Laura Petri har av boken att döma inte skaffat sig (eller inte fått) tillgång till några primära källor till Ignatius liv, bortsett från Pilgrimens berättelse, utan förefaller ha nöjt sig med den rika litteratur om helgonet som finns på många europeiska språk. En rad sådana böcker finns förtecknade i en litteraturhänvisning, i den nya upplagan kompletterad med senare Ignatiuslitteratur. I texten saknas referenser till den rika internationella forskning som finns om Ignatius. Det är en brist i synnerhet som faktaurvalet både i historiskt och biografiskt avseende är så omfattande. Visst kan man instämma i att denna bok är den bästa framställning om den helige Ignatius som finns på svenska, men efter läsningen känner man än starkare saknaden efter en mer gedigen biografi om den person som mer än någon annan enskild präglat det religiösa livet inom den katolska kyrkan under de senaste 500 åren.