Evangelium enligt Judas

Nya handskriftsfynd väcker gärna sensation, särskilt när de rör sig kring Jesus och Nya testamentets värld. Under 1900-talet gjordes några betydande fynd, Nag Hammaditexterna (1945) och de judiska Dödahavsrullarna (1947) som gav upphov till en internationell debatt och också engagerade allmänheten. Mindre kända är Chester Beatty-papyrerna med nytestamentligt och tidigkristet material, och det har gjorts många andra större eller mindre fynd – kodexar, papyrusblad och ibland enstaka fragment – som har kunnat belysa Nya testamentets och den tidiga kristna litteraturens historia.

Nu har en tidigare okänd handskrift blivit nyhetsstoff i medierna och har där fått namnet ”Judasevangeliet”. Som andra handskrifter har den haft en växlande historia sedan den upptäcktes. Det hittades i Egypten redan på 1970-talet under oklara omständigheter och hade olika ägare tills det omsider hamnade hos antikvitetshandlaren Frieda Nussberger-Tchakos. I stället för att sälja det vidare överlämnade hon det till The Maecenas Foundation for Ancient Art, som ombesörjde restaurering, utgivning och översättning. Handskriften (nu kallad Codex Tchakos) kommer att skänkas till Koptiska museet i Kairo, som har den största samlingen av liknande fynd. Förutom Judasevangeliet innehåller handskriften tre andra gnostiska texter, två av dem tidigare kända, men de omtalas aldrig i medierna.

Utgivningen har ombesörjts av National Geographic och inte av någon akademisk institution, vilket inte är utan problem. Judas-evangeliet har gjorts till en journalistisk sensation innan det getts något tillfälle till vetenskaplig reflektion. Den hittills bästa informationen får man i boken The Gospel of Judas (se nedan), där texten finns i översättning med noter och kommentar av utgivaren Rodolphe Kasser, professor emeritus i Genève och känd specialist på den koptiska litteraturen. Professor Marvin Meyer vid Chapman Institute ger också en värdefull information om skriftens bakgrund och tendens. Detta är gott och väl. Men ännu har vi inte fått se den koptiska grundtexten i en kritisk utgåva, något som annars brukar vara det första som sker när ett nytt handskriftsfynd offentliggörs. Här finns en otålighet i att komma snabbt ut på marknaden som är ett nytt fenomen inom denna genre.

Judasevangeliet är en relativt kort text. Det finns en mängd luckor som gör att sammanhanget ibland bryts, men det som är fullt läsligt är nog för att ge en bild av skriftens innehåll. Själva handskriften anses vara från omkring år 300, men skriften själv är säkert äldre, kanske från andra århundradets mitt. Ett Judasevangelium – förmodligen detsamma som nu har hittats – omtalas av biskop Irenaeus i Lyon omkring år 180 och fördöms av honom som heretiskt. Språket är sahidiska, den sydligare koptiska dialekten, som också möter i många av Nag Hammadi-texterna.

Skriften har formen av en dialog mellan Jesus och Judas Iskariot, som här är den ende bland lärjungarna som fått del av hans mysterier. De inledande orden är: ”Den hemliga berättelsen om den uppenbarelse som Jesus gav i samtal med Judas Iskariot under en vecka, tre dagar innan han firade påsk.” Jesus skall alltså ha gett undervisningen under sin tid på jorden, men han är föga jordisk i sin framtoning. Ofta visade han sig för lärjungarna i formen av ett barn, heter det, något vi känner igen från andra gnostiska skrifter. Dialogen mellan Jesus och en lärjunge är en stående genre inom den gnostiska litteraturen.

Skriftens idéhistoriska hemvist framstår allt klarare då man läser texten. Det råder en absolut motsats mellan den himmelska och den jordiska världen. Denna världen och människan är inte skapade av Gud utan av revolterande änglamakter. De tolv lärjungarna (till vilka Jesus redan räknar in Judas efterträdare) är inte mycket till lärjungar: de förstår ingenting, de dyrkar demiurgen i stället för den högste Guden, och de står under änglarnas och stjärnornas våld. I samma situation befinner sig Judas, men åt honom ensam, den trettonde aposteln, skänker Jesus en inblick i de högre mysterierna. Man har här valt Judas som språkrör eftersom han står i så stark kontrast till de övriga (och enligt skriften misslyckade) lärjungarna.

Några egennamn i texten gör det lättare att mer exakt ange dess ursprung: Judas säger att Jesus kommer från Barbelo, den högsta av de kvinnliga eonerna, och Jesus säger att människan är skapad av Saklas, ett namn på den gnostiske demiurgen. Jesu egentliga namn är Seth. Av allt detta kan man dra en säker slutsats: Judasevangeliet härstammar från så kallad sethiansk gnosis, en ålderdomlig och mycket utbredd variant av gnosticismen som vi också finner flera exempel på i Nag Hammadi-skrifterna. Sethianismen har ett förkristet ursprung, den har uppstått inom sekteristisk judendom och har starka inslag av hellenistisk filosofi. Här, liksom i Nag Hammadi-texterna, har den fått en relativt tunn kristen fernissa. Detta framgår också klart av Marvin Meyers kapitel i boken. Självklart är fyndet värdefullt: man har funnit ännu en handskrift som kompletterar våra kunskaper om gnosticismen och särskilt om sethianismen, men vilket intresse har den för läsare i gemen? De många journalister och andra som på sistone har kallat skriften för en utmaning mot kristendomen har uppenbarligen inte läst själva texten. Så här lyder ett välbevarat stycke av texten:

”De tolv himlaljusens tolv eoner utgör deras fader, med sex himlar för varje eon, så att det finns sjuttiotvå himlar för varje eon för de sjuttiotvå himlaljusen, och för vart och ett av dem fem firmament så att det blir trehundrasextio firmament. De fick makt, och en stor skara änglar för sin ära och tillbedjan, och därefter också jungfruliga andar för ära och tillbedjan av alla eonerna och himlarna och deras firmament.”

Det är väl få nutida läsare som blir skakade i sin religiösa övertygelse – vilken den nu är – av detta slags information.

Det enda ställe i skriften som har cirkulerat i medierna är där Jesus säger till Judas att han skall gå längre än de andra lärjungarna som i sin okunnighet offrar till Saklas: ”För du skall offra den man som kläder mig” (eller bättre ”som jag är iklädd”). Det är naturligtvis Judas förräderi som Jesus förutspår (men inte beordrar). Själva förräderiet nämns för övrigt kortfattat i slutet av texten. Men detta föregivna Jesusord understryker också textens gnostiska karaktär: den himmelska gestalt som här bär hans namn är inte den inkarnerade Människosonen. Kroppen som blir fäst vid korset är bara hans klädnad, medan han själv återvänder till den eonernas värld som han egentligen aldrig har lämnat.

Tanken på att det har funnits ett samförstånd mellan Jesus och Judas har särskilt engagerat medierna, och de har då kunnat anknyta till spekulationer som har pågått i västerlandet i åtminstone 150 år. Den gåtfulla Judasgestalten har fascinerat många, den har gett upphov till en lång rad nytolkningar, inte minst inom skönlitteraturen, och det finns en hel Judaslitteratur som Jean Paillard så utmärkt har beskrivit i sin bok Broder Judas (1995). Några ytterligare exempel finns i min bok Fynd och fusk (2005). Men den problematiska relationen mellan Jesus och Judas får ingen belysning i den nya handskriften, vars tankar helt rör sig inom den sethianska gnosticismens ram.

Varför då detta intresse? Det finns en förväntan bland många i vår tid att kristendomen står inför sin slutliga vederläggning. Förr eller senare finner man den okända handskrift som visar att allt vi har trott om Jesus egentligen var fel. Det är samma psykologiska attityd (bland troende lika väl som bland icke-troende) som ligger bakom intresset för Da Vinci-koden, även om alla insiktsfulla vid det här laget bör ha förstått att den är ren fiktion utan historiskt värde. Det mediala intresset för skriftfynd lever i stor utsträckning på allmänhetens bristande kunskaper: de som vill se den traditionella kristendomen vederlagd har sällan tid att sätta sig in i vilka alternativ som skulle kunna erbjudas. Det handlar mer om ryktesspridning än om saklig information.

Detta framgår också av National Geographics marknadsföring. Artikeln om Judas-evangeliet i majnumret 2006 (och den svenska versionen i nr 4) tar tillvara fyndets alla dramatiska effekter men också den välkända misstron mot den kyrkliga traditionen. Att kyrkan (dvs. Irenaeus) fördömde skriften gör den särskilt pikant. Det brukar ju heta att kyrkan alltid har velat gömma undan sanningen för människorna.

I den svenska upplagan avslutas alltsammans med en fråga: ”Betyder upptäckten av Judasevangeliet något för din relation till kristendomen?” Detta är skrivet innan texten ännu fanns tillgänglig i översättning! Det är alltså inte textens innehåll utan själva dess existens som utmanar kristendomen, tycks tanken vara, och man kan räkna med att det inte är så många som själva tar sig en titt på den. Det är begripligt att en kommersiell publikation som National Geographic vill få handskriften att framstå som så sensationell som möjligt – dess lovvärda satsning på att offentliggöra texten och dess översättning har säkert kostat åtskilligt – men just detta visar hur lätt snabba slutsatser och journalistiska vinklingar kan slå ut äldre tiders tråkigare men mer solida humanistiska forskning.